Vision, vänner och vansinne

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är det tredje och definitivt sista inlägget: Vision, vänner och vansinne.

*

NU HAR JAG tagit farväl av mitt kontorsrum. Det är utrymt och tomt på mina saker. Jag har lämnat kvar våra fyra honnörsord på whiteboardtavlan:

Platsen
Äktheten
Engagemanget
Människan

Det känns bra. Nu får någon annan ta vid. Som chef ska man passa sig för att stanna för länge, i synnerhet i kreativa jobb. Åtta och ett halvt år är ändå en rejäl del av en livstid.

* 

Att bygga upp ett kulturcentrum från scratch i en helt främmande miljö är en utmaning. Den antog jag på hösten 2006 i Vimmerby, när jag blev VD i det kommunala aktiebolaget Astrid Lindgrens Näs AB. Jag minns vad dåvarande kommunchefen Christer Johansson sa första gången vi talade om jobbet:

– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad det här kan bli.

Sedan talade han om hur kommunen skulle kunna köpa in grannfastigheterna, återplantera den gamla allén som gick mellan centrala stan och Astrid Lindgrens barndomshem, hur man skulle kunna bygga en lantlig gångväg (med kossor, höbalar och hela baletten) mellan Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs och en rad andra expansiva och i grunden kloka tankar. Han hade en vision och var rätt ute.

Men han hade glömt en sak. Förankringen i den politiska sfären. Astrid Lindgrens Näs uppdrag hade från början alldeles för dålig acceptans hos de fullmäktigeledamöter som faktiskt hade beslutat om det.

Om jag ska vara självkritisk så tror jag att jag underskattade den delen. Det som var självklart för mig, och som förespeglades mig när jag anställdes, visade sig inte vara fullt så självklart. Nämligen att Vimmerby skulle göra en tveklös och ganska påkostad satsning på ett kulturcentrum i Astrid Lindgrens namn.

Det visade sig snart att det bland annat fanns en negativ opinion som lokaltidningens redaktör gav uttryck för och gärna underblåste, av för mig fortfarande outgrundliga skäl. Det fanns också bland några lokalpolitiker en uttalad allmän skepsis mot kultur, kulturhus och museer. Eller ett rent ointresse eller icke-engagemang; en av politikerna i min dåvarande styrelse ställde exempelvis under det första verksamhetsåret bara en enda konkret fråga, och den handlade om när styrelsearvodet skulle betalas ut.

Av sådana skäl var det av största vikt att bolaget fick in extern expertkompetens i styrelsen. Inte minst på ordförandeposten, där Kronobergs landshövding Kristina Alsér  gjort en tung och viktig insats genom åren.  

Några månader efter invigningen 2007 av Vimmerbys nya kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, besöktes vi av den socialdemokratiska gruppen i kommunen. En medelålders metallare sa rakt ut: ”Vad har jag för nytta av det här? Jag har aldrig i hela mitt liv gått på museum.”

Den frågan har förföljt mig sen dess.

Och jag tror att många museiansvariga och kulturaktörer i landet brottas med samma fråga.

En vision för en offentlig kulturverksamhet måste innehålla viljan att inkludera alla. Barn, nya svenskar, kulturovana, åldringar, turister, whatever. Och inkludera dem både som besökare och medskapare.

Men en vision kan inte innehålla allt på en gång.

Den vision som styrelsen för Astrid Lindgrens Näs mejslat ut, med början från 2008 (under den tid jag varit VD och Kristina Alsér ordförande),  har framförallt handlat om utveckling av hela verksamheten och besöksmålet. Trädgårdssatsningen har en speciell udd riktad mot målgruppen trädgårdsintresserade och våra skolprojekt förstås också mot målgruppen skolbarn – men i övrigt har visionen varit att från grunden skapa en spännande Astrid Lindgrensk arena, med en mängd attraktiva och relevanta erbjudanden för de många människorna.

Eller med andra ord:  skapa en mötesplats som lockar en rad olika människor med olika behov. En föränderlig mötesplats som ska kunna utvecklas många år framöver.

Utan en vision hade vi lätt kunnat tappa färdriktningen och relevansen, och frestas till att endast fokusera på att skapa ett så lönsamt turistmål som möjligt; vackert och tillgängligt visserligen, men utan någon mer långsiktig tanke och idé.

Spännande trädgårdar, utställningar och programkvällar kan man skapa överallt i Sverige som ett sätt att dra turister. Men just Vimmerby har unika förutsättningar. Det relevanta i att göra det just här, intill Astrid Lindgrens bevarade barndomshem, är förstås just kopplingen till författaren och hennes tematik.

Att bygga trädgårdar med teman från Astrid Lindgrens idévärld blir aldrig så självklart som här. Att bygga utställningar kring Astrid Lindgren eller annan barnkultur blir heller aldrig så självklart som här.

Men just den insikten är också uppfordrande för oss. Vi kan inte  fuska. Både ägaren (politikerna) och utförarna (styrelsen, jag och mina medarbetare) har tvingats anstränga oss för att förstå storheten i det Astrid Lindgren skapat. Vi måste plugga på, läsa biografier, analyser, avhandlingar och originaltexter  för att hitta det verkliga djupet och få de allra bästa idéerna.

Först då kan vi leverera en äkta produkt till våra besökare. Allt annat vore just – fusk!

Astrid Lindgrens Näs kan i skrivande stund (till och med juli) notera ett rejält ökande besöksantal jämfört med tidigare år. Jag är övertygad om att det är resultatet av att företaget och styrelsen faktiskt haft en kvalitetsvision – och inte bara ett budgetmål –  som styrt verksamheten och som signalerat en tro på företagets potential.

Ibland blir det som man vill, helt enkelt.

En vision är viktig för att tala om för omvärlden (exempelvis kommunfullmäktige) vilka långsiktiga mål en organisation strävar mot och vilka ambitioner organisationen har. Visionen är också viktig för att lyfta medarbetarna, ge dem en betydelsefull roll och få dem att inse var ribban ligger vad gäller kvalitet på utbudet, företagskulturen och den gemensamma strävan.

Att ha en styrelse som lägger ribban högt är en förutsättning för framgång. En livlig och mycket kreativ kvällssittning med styrelsen någon gång under 2013 gav följande vision, som i sin tur hämtat delar från värdegrundsarbeten från personalen:

”Med obrottslig trohet mot Astrid Lindgrens värderingar ska Astrid Lindgrens Näs år 2025 vara en häpnadsväckande och attraktiv mötesplats och aktör, och ett av Sveriges mest intressanta kulturella besöksmål.”

Fint, va? Till de som hävdar att visionsarbete och ord på papper bara är tjafs och slöseri med tid säger jag: utan den visionen hade vi haft mindre mod, blivit mer återhållsamma, kanske mer slarvigt kommersiella och haft en sämre strategi för långsiktig utveckling än den som nu finns.

Utan visionen hade Astrid Lindgrens Näs varit ett ganska ordinärt turistföretag. Nu är det ett unikt berättelseföretag, som inte bara vill leverera en vacker upplevelse i största allmänhet, utan också insikter, engagemang och kunskaper till varje besökare.

Och potentialen framöver är enorm.

Man måste ha vänner. I synnerhet måste en kulturverksamhet ha vänner.

Här kan jag också vara självkritisk. Vi borde redan vid starten ha satsat på ett mer djupgående förankringsarbete. Vi borde direkt ha avdelat större resurser till ett professionellt publikarbete och dessutom försökt hitta stadiga kompisar att samarbeta med inom näringsliv och universitet.

På ett sätt är det förstås också en resursfråga. Under de år jag kan överblicka har vi försökt, ibland mer och ibland mindre. Att Astrid Lindgrens Näs besöksantal nu ökar rejält är ett resultat av de senaste årens publikarbete och vässad marknadsföring, där inte minst trädgårdsprojektet varit en god murbräcka.

Men att Astrid Lindgrens Näs ännu inte har några påtagliga stadigvarande samarbeten med näringsliv och akademi är kanske det jag ändå beklagar mest, när jag ser i backspegeln. Vi har visserligen kursen ”Att skriva barnlitteartur” i samverkan med Linnéuniversitetet, men det har hittills stannat där.

Jag är övertygad om att en framtida expansion av verksamheten, besöksmässigt och innehållsmässigt, förutsätter nära relationer till andra företag och universitet i Sverige och utomlands. Men då måste verksamheten också ha ett sakinnehåll som attraherar näringsliv och universitet.

Nu, när själva grunden är lagd och arenan snart är utbyggd, finns det stora möjligheter att hitta sådana samarbeten som näringslivet (lokalt och nationellt) och lärosätena kan dra nytta av. Jag talar alltså inte om sponsring, utan om goda gemensamma och långsiktiga projekt.

Det finns exempelvis, som organisationen Svenskt Näringsliv skriver, ett ”ökat tryck på företagen att respektera mänskliga rättigheter”. Många företag arbetar också i dag med de värdegrundsfrågor som Astrid Lindgren på så många olika sätt gestaltat och lyft fram. Hon är en gemensam nämnare som vi alla kan samlas kring och som alla känner till.

Platsen Astrid Lindgrens Näs skulle därför tveklöst kunna skapa en särskild relief till utbildningar, ledarskapsutveckling och andra CSR-frågor som skulle gagna företagen och ge verksamheten på Näs ett unikt innehåll.

Ibland i museivärlden tycker jag mig ha märkt ett vilset eller ibland skräckslaget förhållande till samverkan med näringslivet. Men ett kulturcentrum, museum och besöksmål behöver sådana vänner också, vid sidan av de gängse besökarna.

Frågan är bara hur man utvecklar ”produkten”? Den som får näringsliv och akademi att börja använda Astrid Lindgrens Näs som en spelplats? För ”produkten” kommer inte neddimpande av sig själv och all produktutveckling kostar pengar.

Hittills har det inte funnits vare sig mentalt eller ekonomiskt utrymme i Vimmerby för särskilda satsningar, utöver de årliga anslagen till Astrid Lindgrens Näs. Men om man på sikt vill skaffa sig nya vänner, och låta företaget och kommunen spela en större roll regionalt, nationellt och internationellt, då skulle jag vilja tipsa om hur man gör i HC Andersens hemkommun Odense.

H. C. Andersen Fonden är en ”utvecklingsfond”, där såväl kulturministeriet, danska tillväxtverket, den nationella danska turistorganisationen Visit Denmark, universiteten som Odense kommun samverkar och satsar. En Vimmerby-variant borde också förstås engagera näringslivet.

H.C. Andersen Fonden säkrar upp forskning om författarens liv och gärning, event med anknytning till Andersen, hittar nya sätt att stimulera Andersen-turismen (och den är stor!) och bidrar till internationella samarbetsprojekt.

Så kan man också få vänner.

”Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Så sa Astrid Lindgren i en av alla de otaliga intervjuer som hon gav (Svenska Dagbladet 28/9 1970). Det där blir ett allt viktigare citat att åberopa.

För inte menade hon det mänskliga vansinne som består i krig, kärnvapen och förtryck – nej, här är det den fabulerande konstnären Astrid Lindgren som talar! Och som proklamerar tolerans för olikheter, galna upptåg, diktens frihet, tolerans för konstnärligt avancerade och spännande uttryck och – inte minst – för de människor och företeelser som kan verka en smula udda och galna, men som just därför bidrar till att föra vår värld framåt.

En Pippi Långstrump, en Chaplin, en Louise Bourgeois, en… ja, välj vilken udda konstnär eller vetenskapare som helst!

Här tror jag nyckeln till framgång för en kulturell verksamhet ligger. Att våga använda de mest spännande, kontroversiella och egensinniga konstnärliga uttrycken. Våga göra det oväntade. Det provocerande. Det som sticker ut och ger ringar på vattnet, både i media och i människors inre. Det mänskliga vansinnet, för att tala  med Astrid Lindgren – med betoning på det mänskliga.

Jag hoppas  verkligen att Astrid Lindgrens Näs framöver kommer att vara en av de modigaste platserna av alla vad gäller det!

Det här blir mitt 571:a och sista inlägg i den här bloggen, som jag startade i augusti 2008. Tack till alla som orkat läsa. Nu får den gå till bloggarkiven som ett litet dokument över de gångna åren.

Men jag tar inte farväl av Astrid Lindgrens Näs. Jag vet att jag kommer att besöka platsen om och om igen, som vanlig nyfiken besökare. Och jag är helt säker på att personalen och mina framtida efterträdare kommer att åstadkomma något ännu mycket bättre och lockande i framtiden, till glädje och nytta för en växande och nöjd skara besökare.

Det är en i grunden otroligt lustfylld känsla att veta att det här företaget och den här platsen ständigt kommer att vara stadd i kreativ förändring, med det vi åstadkommit fram till nu som bas.

Själv börjar jag nu arbeta som programchef på Sveriges Radio i Göteborg. Ett annorlunda jobb, kanske, men också likartat – det handlar om att skapa förutsättning för det spännande berättandet nu och i framtiden. Och att arbeta såväl på Astrid Lindgrens Näs som på Sveriges Radio är verkligen ”public service”, det vill säga – att arbeta i allmänhetens tjänst!

Vi hörs, hoppas jag. Tack och hej.

Läs gärna de andra två avslutande inläggen Om Astrid Lindgrens betydelse och Samhällets kroppspulsåder – kultur!

Samhällets kroppspulsåder – kultur!

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är andra inlägget: Samhällets kroppspulsåder – kultur!

*

MITT LIVS ABSOLUT första kulturupplevelse var en dockteateruppsättning med marionettmästaren Michael Meschke. Åtminstone den första jag med säkerhet minns.

Det hände sig i Örebro för länge sen, i en liten teaterlokal på Järnvägsgatan, och av någon anledning så var det min i övrigt icke-kulturelle far som tog mig dit.

Eller icke-kulturell, förresten. Han var väl som folk är mest. Lyssnade på radio, såg på teve, läste lokaltidningen och undantagsvis en bok. Förmodligen ville han ge mig en stunds förströelse eller kanske själv komma bort ifrån någonting, och för mig var det stora i den upplevelsen att få göra något ovanligt tillsammans med honom. Säten av röd plysch, lite godis, mörker och ett hyssjande i salongen när allt skulle börja. Lagom spännande med en trygg pappa intill.

I efterhand har jag insett att det storartade i hela situationen inte var det som skedde, utan att det skedde.

Att Michael Meschke ägnat halva livet åt marionetteater för att erbjuda sina konster till oss, att någon engagerat honom just för vår skull, att det fanns en lokal, att någon sålde biljetter, att en vaktmästare och tekniker jobbade den söndagen, att det också fanns nån sorts finansiering, en organisation och en massa människor som man aldrig såg bakom kulisserna.

Det storartade var att allt detta fanns till bara av en enda anledning: att vi skulle få en teaterupplevelse!

Under åren på Astrid Lindgrens Näs har jag ofta tänkt på hur viktigt det är med ett rikt utbud av kultur för ett litet samhälle. Och hur svårt det har varit att få uppslutning kring tanken att kultur i sig är av godo – och därmed också måste få en rejäl plats i samhällets budget.

I dagens kulturdebatt pågår det ett ibland närmast parodiskt sökande efter argument som legitimerar offentligt finansierad kultur. Det tjatas om allt som är mätbart: folkhälsotal, positiva effekter för läsförståelse, arbetsmarknad och sysselsättning, kulturens roll i integration eller rehabilitering, om de unga kreativa konstnärernas och företagens miljonomsättningar och exportvärden och så vidare.

Jag är själv en av alla de som försökt leda i bevis att satsningar på kultur ger mätbara ekonomiska effekter på samhället. Jag har gjort det i tron på att, om vi bara kan argumentera för att kultur är samhällsekonomiskt lönsamt så uppnår vi legitimitet gentemot skattekollektivet (eller snarare de politiker som fördelar pengarna), både på lokal, regional och statlig nivå.

Men vare sig jag eller någon annan kommer någonsin att lyckas med den argumentationen.

Helt enkelt därför att det är en endimensionell, kortsiktig och ofullständig metod att ha vår tids typiska ekonomism som enda måttstock. 

Man kan säga att de samhälleliga kulturfrågorna och miljöfrågorna går hand i hand: de handlar egentligen aldrig om hur man på kort sikt ska skapa ekonomiska resultat eller avkastning på insatt kapital. Kvartalsrapporterna är så att säga mindre viktiga än 100-årsboksluten.

Däremot handlar de om framtiden. För visst är det både rimligt och nödvändigt att vi idag investerar våra gemensamma pengar på miljöområdet, även om ”vinsten” framförallt kommer framtida generationer till del? På samma sätt bör kulturpolitiken handla om att investera i ett kulturellt mångfaldigt och rikt framtida samhälle. Inte för att det ger kulor tillbaka i plånboken idag, utan för att det har ett omistligt värde för individer och samhälle för lång tid framöver.

Ett operahus eller ett museum byggs inte i första hand för att omedelbart bli en strålande business, utan för att gamla och nya kulturella uttryck ska leva vidare idag och imorgon. Värdet av detta är omöjligt att plita ner i ett excel-dokument – men det betyder ju sannerligen inte att värdet inte finns.

Moderaternas förre partisekreterare Mats Svegfors, sedermera också radiochef,  uttrycker det så här i en utredning han nyligen gjort angående att arkitekturen tappar mark i svensk stadsplanering:

”Min huvudförklaring är att ekonomismen blir starkare och starkare. Där fordom skönhet var råder nu kronor och ören. Vad betyder det rent konkret? – Kortsiktighet. Oavsett om det är marknaden eller kommuner som bygger så byggs det för att kalkylen ska gå ihop kortsiktigt. Trots att vår stora utmaning är långsiktig hållbarhet.”

Jag själv menar att utgångspunkten för varje politiker, som brottas med frågan ”Vad får kultur kosta?”, måste vara insikten om att kultur är en livsviktig mental infrastruktur i varje samhälle. Om den kulturella infrastrukturen inte underhålls och stimuleras tillräckligt mycket så förfaller samhället, långsamt men säkert.

Och omvänt: insikten om att satsningar på kultur leder till välbefinnande, tillväxt och utveckling över tid för varje samhälle och dess individer.

Det innebär förstås inte att politiken ska satsa obegränsade pengar på kultur. Men alla ansvariga politiker måste anstränga sig för att inte bara se de kortsiktiga kostnaderna, utan också det långsiktiga värdet.

Och sen ha modet att agera därefter.

Kultur är samhällets kroppspulsåder. Kultur pumpar oavbrutet syre genom vår kropp och våra hjärnor. Kultur hjälper oss att tänka och vidga våra tankar. Olika kulturyttringar gör oss mottagliga för nya intryck, nya idéer, nya sätt att se på vår egen tillvaro och vår omgivning.

Som enskilda människor gör vi hela tiden mentala förflyttningar: vi tar till oss ny musik, vi lär oss äta nya maträtter, vi ser plötsligt ett nytt värde som vi inte upptäckt tidigare i bilder, konst, mode, design eller arkitektur.

Detta är livsnödvändigt. Vi måste utvecklas för att inte vi och våra samhällen ska stagnera i en slags stillastående dåtid. Vi måste följa med utvecklingen och helst också driva på den. Våra politiker och vi andra måste söka efter framtidens lösningar på de problem vi har idag. Och det är inom kulturen som diskussionen om det nya förs mest fritt och vågat; kanske inte alltid konkret problemlösande – men alltid med nya perspektiv och synsätt.

Min övertygelse är att den stad eller kommun som är ovan vid kultur – eller rent av är kulturfrånvänd – har  sämre möjligheter att utvecklas, än de platser som genomsyras av olika sorters kulturyttringar, kulturella aktiviteter och företagsamhet inom de nya kreativa näringarna.

Utan stimulans av våghalsiga och entreprenöriella konstnärer, artister, skådespelare, författare, musiker, spelutvecklare och andra i den brokiga skara som jobbar med kultur – ja, då stannar tankarna även i samhället runtom.

Förr flyttade människor och företag dit råvarorna fanns: skogen, malmen, vattenkraften och den bördiga jorden. Idag söker sig allt fler företag och anställda till kreativa och dynamiska platser. Man söker den kritiska massan, den samling människor som gör att utvecklingen tar fart.

Storstäderna har en given fördel med sitt utbud och sin mångfald. Men de mindre orter som kommer att överleva, och till och med växa, i Sverige i framtiden är de som etablerar sig som innovativa, kulturella centra.

Det finns en mängd internationella exempel på den saken. Även om de ofta handlar om större städer, så är mekanismen densamma: satsningen på kultur (och utbildning) driver fram en positiv samhällsutveckling. Ett av många exempel är konstnären Pablo Picassos födelsestad, Malaga, som har upplevt ett uppsving på en rad olika områden efter att man, trots urusel kommunal ekonomi och enorma behov av annat näringslivsstöd, hade modet att öppna ett stort och påkostat Picasso-museeum år 2003 (idag ett av Spaniens största besöksmål). Att den satsningen var helt avgörande för framtidstron och andra investeringar i Malaga är det få som förnekar idag.

I det något blygsammare fallet Vimmerby finns också särskilda möjligheter, eftersom politikerna inte heller här behöver konstruera någon halvfejkad guldgruva. Ty ingen kan väl önska sig något bättre än Astrid Lindgren som som bas för att utveckla ett starkt och innovativt kluster av kulturaktiviteter och aktörer?

Visst, det kräver både investeringar och nytänkande. Just nu är den diskussionen tyvärr blockerad, mycket på grund av att perspektivet är så kort både hos politiker och allmänhet.

Men den dag då diskussionen inte längre handlar om småskolors placering eller ett bilfritt torg, utan om elevernas samlade utveckling i kommunen (skolan är den kanske viktigaste kulturinstitutionen av alla!) och om ett samlat grepp över stadsplanering, arkitektur och sociala miljöer – och när ledande politiker vågar driva framtidstankar om den kreativa kulturkommunen Vimmerby – ja, då har vi en kommun som kommer att sticka ut som ett strålande exempel i Sverige och dra till sig både blickar och friska pengar utifrån.

För varför skulle inte en målmedveten satsning på kultur göra att Vimmerby, med sin redan idag stora teaterpark, drar till sig ett allt mer ökande antal unga skådespelare, manusförfattare, teatertekniker, musiker, IT-utvecklare och kreatörer? Men precis som för övriga näringslivet så krävs det att någon (läs: kommunen) krattar i manegen och skapar förutsättningar (läs: kreativa utbildningar, företagscenter, en innovativ modig stadsplanering och kulturhus med resurser!).

Det kommer aldrig att vara möjligt att bevisa och mäta upp kulturens kraft i ett samhälle.

Men den som vill kan göra ett tankeexperiment kring Vimmerby:

Låtsas som om Astrid Lindgrens Värld aldrig hade funnits, ta bort konsthallen i varmbadhuset, riv Astrid Lindgrens Näs och asfaltera trädgårdarna, kör Komedianten på porten och driv bort alla webbdesigners, grafiker, trubadurer, bokhandlare och Oratoriekörer ni kan hitta – och säg sen vad som blev kvar?

Eller tänk tvärtom. Dubblera Astrid Lindgrens Värld. Bygg en ny, stor konsthall med ett modigt uppdrag (varför inte Europas enda konstmuseum för barn, med konst och illustrationer som är skapade för barn?). Låt Astrid Lindgrens Näs få möjlighet att utveckla nutida temautställningar och kurser/konferenser med kopplingar till Astrid Lindgren. Inrätta en nationell barnteaterutbildning. Bygg en ny teater, Stadsteatern Komedianten, och etablera ett gästspelsutbyte med Dramaten och låt även Oratoriekören hålla till där. Inrätta ett inkubatorcentrum i Vimmerby för unga kreativa företagare och koppla exempelvis ihop det med Brewhouse i Göteborg.

Säg sen vilket av dessa två scenarios som skulle gagna Vimmerby bäst i framtiden.

Till sist: kulturens kraft är enorm. På samhällsutvecklingen, ekonomin, hälsostatistiken och allt det där andra vi brukar tjata om.

Men jag tror det är viktigt att vi aldrig glömmer att den absolut största effekten som kultur har är på  – människan. Den enskilda människan. Du och jag.

Därför är det så viktigt att både politiker, allmänhet, företagsledare och opinionsbildare förstår detta enkla: en kulturupplevelse kan förändra en enskild människas liv! En bok, en film, en föreställning, ett musikstycke, en text, en länk, en show, ett möte med något nytt.

Och att det är just på grund av alla dessa små, små förändringar vi alla gör genom våra kulturupplevelser i stort och smått, som också samhället förändras.

Att skapa möjligheter för varje medborgare att ta del av  ett brett, kreativt och självständigt kulturliv bör därför vara ett av politikens huvudmål, både på lokal, regional och nationell nivå. Om man nu vill att blodet ska syresättas därinne i samhällets kroppspulsåder.

Som det faktiskt gjorde en smula den där söndagseftermiddagen för väldigt länge sen på Järnvägsgatan i Örebro. Effekten av det håller i sig, jag lovar.

Läs gärna även de andra två inläggen i min avslutande serie: Om Astrid Lindgrens betydelse och Vision, vänner och vansinne.

Fotnot: Bilderna är hämtade från Michael Meschkes hemsida http://www.michaelmeschke.com

Om Astrid Lindgrens betydelse

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är första inlägget: Om Astrid Lindgrens betydelse.

*

I VIMMERBY HÖR man ofta frågan: ”Vad hade Vimmerby varit utan Astrid Lindgren?”. Och i nästa andetag det självklara svaret: ”Ingenting!”.

De flesta boende i kommunen har numera insett Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerbys identitet och utveckling. Under de åtta år som jag kan överblicka har det skett en rejäl förskjutning i den allmänna opinionen. Nu hör jag sällan eller aldrig någon muttra över kopplingen mellan Vimmerby och Astrid Lindgren.

Jag vill förstås gärna tro att etableringen av Astrid Lindgrens Näs har spelat en viktig roll för att skynda på den utvecklingen. 

Länge var teaterparken Astrid Lindgrens Värld ensam på arenan; en isolerad och glimrande satellit i det småländska universumet, dessvärre inte överdrivet sammandockad med moderskeppet Vimmerby kommun och dess utvecklingsplaner, företag och liv i övrigt.

Men invigningen av ”syskonföretaget” Astrid Lindgrens Näs 2007  – samma år som 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse – blev en brytpunkt. Satsningen är långsiktig och har hittills haft stöd från de flesta ledande politiker i kommunen, även om en och annan har svajat i halvhjärtade försök att gå en förmodat negativ folkopinion till mötes. Jag utgår dock från att stödet, både i pengar och ord, kommer att vara obrutet även i framtiden.

Astrid Lindgrens Näs är ett slags synligt kvitto på att kommunen nu på allvar börjar förstå vikten av att vara Astrid Lindgrens födelsestad. Nu finns åtminstone på pappret en kommunal turismstrategi, som tar spjärn mot Astrid Lindgren. Nu inser allt fler att det kommer nya arbetstillfällen och fräscha skattekronor in till kommunen tack vare Astrid Lindgren. Nu börjar man också få en politiskt hög svansföring gentemot regionala och statliga myndigheter.

Det är bra och verkligen på tiden. Men perspektivet är ändå för snävt.

År 2007 firade Vimmerby och resten av Sverige (och en rad andra platser runt om i världen!) 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse.

I utvärderingarna direkt efter jubileumsåret tyckte jag att det fanns anledning att vara kritisk. Kommunen hade inte haft någon tydlig övergripande plan för hur man skulle ”exploatera” 100-årsminnet. Utfallet av jubileet blev onödigt lamt.

Vimmerby kommuns dåvarande ledning försatte till stora delar chansen att använda 100-årsjubileet för att skapa nationella och internationella evenemang, möten och uppvaktningar. Sådant som kunnat markera Vimmerbys särart som en dynamisk, innovativ, framtidsinriktad och attraktiv plats.

Man försatte möjligheten att skapa nya kontaktytor med näringsliv och politik på en nationell och internationell nivå. Den enda åtgärd man vidtog var att inrätta ett litet kansli för att samordna de eventuella lokala aktiviteter som kunde tänkas dyka upp av sig själva, vilket blev ett ganska otacksamt uppdrag.

Det enda riktigt påtagliga och bestående resultatet av 100-årsjubileet är faktiskt två statygrupper samt tillkomsten av kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs. Inget dåligt resultat i och för sig, men jag är som sagt övertygad om att kommunen kunde ha dragit många fler fördelar av jubileet.

Ett strategiskt arbete borde ha inletts minst fem år innan jubileet och man borde lagt ribban högt. Hallå, vi snackar trots allt om världens mest spridda och älskade barnboksförfattare!

Ingen skulle väl ha ifrågasatt om Vimmerby exempelvis valt att kalla till en internationell konferens om barns rättigheter eller barnkultur, med deltagande på högsta nivå. Eller sjösatt en nordisk barnboksmässa. Eller bjudit in till världens största ”barnteater-turnering” med deltagande av barn och ungdomar från hela världen á la fotbollens Bullerby Cup (det fanns visserligen en SPUNK-festival för internationella barnteatergrupper under några år, men inte som ett resultat av en kommunal strategi utan enbart som ett resultat av några hängivna kulturtjänstemäns och -kvinnors outtröttliga och delvis oavlönade arbete).

Istället bråkade man om snäva tidsplaner, undanträngda gullpudror, en ny utställningspaviljong eller inte, samt utformningen av diverse nya statyer. Ibland sjöngs också klagovisan över att staten inte bidrog till att finansiera 100-årsjubileet, med sura gliringar mot det storslagna nationella firandet av Carl von Linnés 300-årsdag som ägde rum samma år. Men var fanns egentligen de goda och genomarbetade idéerna som Vimmerby kommun och andra intressenter sökte partners kring? De som Linnéjubileet var så fullproppat med sedan lång tid innan?

Sanningen är att de fanns inte.

Och fortfarande, åtta år senare, tycker jag att det saknas en tydlig, övergripande politisk strategi om hur hela kommunen ska utvecklas med Astrid Lindgren som kraft och dragare.  En strategi som slår igenom i hela kommunen, oavsett om det gäller sociala frågor, utbildningsfrågor, stadsplanering, näringslivslokalisering, evenemangsplanering, kommunikation eller kultur.

Någon kommer säkert att hävda att det visst finns: se på turiststrategin, se på alla skrivningar som finns i utvecklingsplanerna för stadsplanering, näringsliv och skola, där Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerby hela tiden framhävs.

Okej. Men i så fall är strategierna ännu inte tillräckligt förankrade inom och utom kommunen. Och vem har det övergripande ansvaret för att strategin följs på ett konsekvent och målinriktat sätt? Och att alla medarbetare inom kommunen medvetandegörs om vikten av att förstå strategin och följa den och – inte minst – att lojalt ställa upp bakom den?

Det är som att ha världens finaste järnmalm i gruvan, men ändå inte bestämma sig för hur man ska ta upp och berika den.

Vimmerby är just nu en hårt klämd landsortskommun. Ekonomin är skral. Åtstramningar och krympta budgetar drabbar snart sagt varje förvaltning och verksamhet.

Det anges ofta som skäl till att man inte vill satsa ens en krona ytterligare på det som inte är ”lagstadgad kommunal verksamhet” – ett argument som ständigt dyker upp både i kommunstyrelsen och på lokaltidningens ledarsida (precis som om idealbilden vore att en kommun ska vara passiv på alla andra områden än de som staten fastslagit i kommunallagen).

Å andra sidan håller faktiskt Vimmerby urbaniseringen någorlunda stången; det är inte alls lika dramatiskt krympande befolkningstal i Vimmerby som på andra jämförbara håll. Sannolikt beror det på de påtagligt positiva effekterna av kulturturismen. Och självklart också på det stabila näringsliv som finns med Åbro bryggeri och Ljunghäll som fixstjärnor.

Kommunalt har man dessutom de senaste åren gjort en rad tunga framtidsinvesteringar, i allt från kraftvärme till gymnasieskolan. Det anger en riktning och en tro på expansion.

Men att tro att denna expansion kan ske fullt ut utan att man har en genomgripande strategi för att ta tillvara sitt främsta varumärke, ”Astrid Lindgren”, är inte helt genomtänkt.

Vimmerby är en kommun med låg utbildningsnivå. Ovanligt få i min generation har läst på universitet eller högskola (och senare generationer verkar föredra att bo på annat håll). Sin bildning har man istället ofta fått genom praktiskt arbete, ofta i eget eller familjens företag. Inget ont i det, snarare tvärtom.

Men det kan vara en av förklaringarna till att de mjuka, intellektuella värden som Astrid Lindgren berör inte tillmäts samma betydelse i planeringen som de rent industriella.

Att bygga traditionell industrimark för åtskilliga miljoner anses med självklarhet som en framtidsinvestering – även om ingen industri knackar på dörren just för ögonblicket. Och det är säkert en riktigt strategi.

Men varför är det inte lika givet för kommunen att bygga ut de kunskapsmässiga och intellektuella ”industrimarker” och miljöer som kan skapa sysselsättning i framtiden?

Som till exempel att planlägga och frigöra mark för ett utökat Astrid Lindgrens Värld, etablera en konsthall, satsa på en modernt utrustad teaterlokal, skapa företagshotell och inkubatorer för unga företag inom de kreativa och konstnärliga branscherna, bibliotek, forskningscentra, konferenslokaler och andra kreativa platser? Och också kosta på sig att bemanna dem.

Inte allt på en gång, förstås, men steg för steg i en medveten strategi där målet är att verkligen bli en attraktiv kunskaps- och kulturstad i framtiden.

Efter att under åtta år dagligen ha märkt dragningskraften i namnet Astrid Lindgren så vill jag mena att det är just där som Vimmerby har en extremt unik chans att skapa tillväxt och en hållbar utveckling på sikt. Astrid Lindgrens betydelse kan inte överskattas.

Men det krävs modiga politiker, som även i motvind vågar hävda sin tro på kulturens (läs: Astrid Lindgrens och berättandets) kraft i Vimmerby. Som vågar hävda sin strategi inåt, mot en motspänstig och tjurig kommunal organisation och chefskår, och utåt, mot populistiska opinionsdrivare i lokalpressen, på torget och i fullmäktige. Och som vågar frigöra medel i enlighet med en långsiktig strategi.

Nuvarande kommunalråd, Micael Glennfalk (m), har vågat ta några viktiga steg framåt. När han nu av hälsoskäl avbryter sin mandatperiod kan man bara hoppas på att någon annan kliver fram och fortsatt ser möjligheterna med och storheten i Astrid Lindgren-kopplingen – och slåss för den.

Det behövs modiga politiker som – apropå den aktuella debatten om skolorna i kransorterna – måste våga skapa en kommun som inte bara har ett antal skolor, utan också drar till sig de riktigt bra lärarna och pedagogerna. Och läkarna. Och samhällsvetarna. Och de nya spetskompetenta chefer som behövs inom näringsliv och förvaltning.

Det vill säga ”inflyttare” som vill stimuleras av något mer än vad andra jämförbara småkommuner kan erbjuda. Duktiga människor som dras till dynamiska och kreativa intellektuella miljöer. En sådan miljö som Vimmerby skulle kunna vara i än högre grad, just genom den naturliga kopplingen till en av världens mest lästa författare.

Talar man om Astrid Lindgrens betydelse så finns det ändå en sak som överskuggar allt: litteraturen.

Huruvida Vimmerby vill eller inte vill – eller förmår eller inte förmår – skapa en dynamisk kommun med Astrid Lindgren som grund är egentligen ett sidospår. Visserligen viktigt för oss som bor i kommunen, men ändå ett sidospår.

Ty den absolut största betydelsen har Astrid Lindgren som författare och opinionsbildare. Inte bara för att hon skänkt miljontals människor en rad starka läsupplevelser. Utan också för att hon påverkat generationer av författare, ja, hela den barnlitterära världen. Och att hon påverkat vårt, ja, många människors sätt att tänka.

Astrid Lindgren har på ett alldeles unikt sätt kommit att bli den fyr som vi alla navigerar runt när vi söker svaret på frågan: vad innebär det att vara människa?

Vad som är Astrid Lindgrens hemlighet funderar jag fortfarande på. Förutom det givna, att hon vågar skriva om nästan allt, ställa svåra frågor och berätta en historia på ett rakt, enkelt och gripande sätt.

Men det unika med Astrid Lindgren, vad är det? Det som har skapat hennes stora, stora betydelse i svenskt kulturliv? Förutom den unika och otvetydiga konstnärliga och litterära talang hon hade?

Jag tror faktiskt det handlar om uppväxten i Vimmerby. Inte att det var just i Vimmerby, utan att hon växte upp i en familj och en miljö som i sig personifierade och stimulerades av alla de goda värden som samtidigt, i  början av förra seklet,  gjorde intåg i vårt samhällsliv.  Omsorgen om de svaga, demokrati, rättvisa, kvinnors och barns lika värde gentemot män, värnandet om naturen och omsorgen om djurhållningen.

Att hon växte upp på en levande lantgård, där död och födsel, bekymmer och glädje, skörd och missväxt hela tiden fanns sida vid sida gav förstås rikligt med stoff till hennes berättelser. Men det gav henne framförallt en klarsynthet kring människors och djurs livsvillkor.

Jag är övertygad om att det är Astrid Lindgrens egna värderingar och förhållningssätt till människor som har skapat hennes storhet som författare, vid sidan av hennes obestridliga talang. Utan den extremt konsekventa inre kompass hon alltid hade, skulle hon inte ha förmått att så djupt känna in och gestalta livets alla svåra frågor. Det är den kompassriktningen som fortfarande får människor från hela världen att bli berörda.

Och som får människor från alla länder att lite vemodiga, men framförallt inspirerade, lämna den stora Astrid-utställningen på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby med orden: ”Hon fattas oss!”

Läs gäran också de andra två inläggen i min avslutande serie: Samhällets kroppspulsåder – kultur! och Vision, vänner och vansinne.

Fotot av Astrid Lindgren på trappan till barndomshemmet i Vimmerby har jag lånat från Vimmerby kommunarkiv. Fotograf: Thorvald Eriksson. 

Tal på nationaldagen 6 juni 2015

”Kära vänner.
Just denna dag, den 6 juni 1893, för exakt 122 år sen föddes en liten parvel i Folkärna by i Kopparbergs län. Hans namn blev Karl Oskar Karlsson. Han hade nio syskon och växte upp under ganska besvärliga och fattiga förhållanden.

Men trots sitt ursprung – eller kanske just på grund av det – så kom han att bli en av dom mest omtyckta och folkkära svenskarna genom tiderna. Ja, ett tag var han faktiskt så populär att alla i hela Sverige visste vem han var. Ni som är lite äldre här idag, ni känner säkert till honom under det namn som han så småningom tog, nämligen – Calle Jularbo.

Ni som är för unga för att veta vem Calle Jularbo var, eller kanske inte har bott så länge i Sverige, för er kan jag berätta att Calle Jularbo är något av det mest svenska vi har. Han var dragspelskung, turnerade runt i hela landet och var med oändligt mycket i radio. Han skrev fantastiska låtar, till exempel ”Livet i Finnskogarna ”, ”Avestaforsens brus” och den vackra valsen ”Drömmen om Elin”.

När vi hör hans låtar – då tänker vi på Sverige! Det Sverige som vi älskar!

Men vet ni vad jag också tänker på samtidigt?

Jo, jag tänker på romerna.

Till exempel på dom kvinnor och män som sitter utanför Konsum och Systembolaget i Vimmerby och ber om en liten, liten skärv av vårt svenska överflöd.

Varför tänker jag på dem, när jag hör ”Drömmen om Elin” av Calle Jularbo?

Jo, därför att Calle Jularbo också var av romsk härkomst. Han tillhörde resandefolket, som man sa på den tiden. Han skälldes för ”tattarunge” när han växte upp. Bara någon generation innan han föddes, så kallades hans familj för ett ”anhang ziguener” och myndigheterna ville driva ut familjen, och förvisa den från landet Sverige.

Hade man lyckats då, att kasta ut dessa romer ur landet, så hade vi inte haft nån ”Drömmen om Elin” eller ”Avestaforsens brus”. Då hade Calle Jularbo inte funnits i vår svenska musiktradition. Våra dansbanor och konsertsalar och musiker hade varit betydligt fattigare.

För mig är detta bara ett av många, många exempel på att människor av olika ursprung hela tiden bidrar till att skapa, förändra och utveckla det vi upplever som ”svenskt”.

Exemplen är otaliga – förutom Calle Jularbo, med sina rötter i den romska musiktraditionen, skulle jag till kunna nämna Abbe Ibrahim, från Mogadishu i Somalia. Han började som diskare på Café Opera i Stockholm när han var 14 år och är numera VD för både Café Opera och Operakällaren, en av de finaste restauranger vi har i Sverige. Nu brinner han för att vårda och utveckla det svenska matarvet!

Eller vår egen huskompositör Georg Riedel, som kom från Tjeckien till Sverige som barn och sedan gav oss en ny nationalsång, ”Idas Sommarvisa”, och en massa andra härliga Astrid Lindgren-låtar.

Utan människor med olika ursprung så hade det svenska inte varit så rikt svenskt som det faktiskt är!

*

Att fira Sveriges nationaldag, som vi gör här idag, är som jag ser det en gemensam manifestation av den frihet vi alla har, var och en av oss i Sverige. Friheten att säga vad vi vill, friheten att resa vart vi vill, friheten att skriva vad vi vill, friheten att söka vilka jobb eller utbildningar vi vill, friheten att få älska vem vi vill, friheten att rösta på vem vi vill.

Det är en frihet som vi idag tar för självklar, men som inte var självklar för bara några generationer sedan – och som saknas på många, många andra håll i världen. Det är ju därför som människor söker sig hit från andra länder, det är därför dom begär asyl undan krig och förföljelser, det är därför många när ett hopp om att kunna skapa sig ett nytt och friare liv här i Sverige och det är därför många också har gjort just det, skapat sig ett bra liv här och bidragit till vårt lands utveckling.

Det gör mig stolt. Jag är stolt och glad över att råka ha fötts i ett land där friheten för den enskilde individen värderas så högt och där ordet ”människovärde” för det mesta faktiskt betyder nånting.

*
Under mina åtta år som chef för Astrid Lindgrens Näs så har jag förstått att människovärde och frihet är de två saker som Astrid Lindgren värderade absolut högst. Respekten för alla människors värde och människors frihet genomsyrar, vågar jag påstå, allt som Astrid Lindgren skrev, sa och gjorde.

Redan när man första gången som läsare möter Pippi Långstrump i den allra första boken, så slår Astrid Lindgren an frihetstemat. Ni vet, det där stället där Pippi kom gåendes baklänges, med ena benet på trottoaren och det andra i rännstenen.

”Varför gick du baklänges?” frågade Tommy (och det är faktiskt första gången han säger nånting överhuvudtaget till Pippi).

”Varför jag gick baklänges?” sa Pippi. ”Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill? Förresten ska jag säga dig att i Egypten går alla människor på det viset och ingen tycker att det är det minsta konstigt.”

*

På Astrid Lindgrens Näs har vi nu i sommar två nyheter som berör just det här, med människovärdet och friheten. För en vecka sen invigde vi vår utställning ”Hela världen brinner!” som  handlar om Astrid Lindgrens privata dagböcker under andra världskriget och om alla paralleller som finns in i vår tid.

Det som gjort mig väldigt hoppfull i arbetet med den utställningen, är dels det stora engagemang i vår tids frågor som ungdomarna på Vimmerby gymnasium haft; dels alla berättelser som vi fått från flyktingar som kommit till Vimmerby och till andra ställen i Sverige. Idag talar vi ofta om människor som grupper – flyktingar, invandrare, tiggare och så vidare – men i vår utställning möter vi människor som är som du och jag… bara med ett litet annorlunda och kanske mer dramatiskt öde, men med samma, absolut samma, människovärde!

Och om en vecka, på lördag klockan14.00, öppnar vi andra delen av Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs – som också hänger intimt ihop med Astrid Lindgrens värderingar och gärning. Vi öppnar livsglädjens rum, lunden och lövsalen, vi låter bäcken porla fritt – och vi ska ta er med in i melankolins trolska mossträdgård.

Naturen var synonym med frihet för Astrid Lindgren – men också med ansvar för att behålla och bevara vår miljö, våra hagar, skogar och lundar. Och i den vackraste naturen och i våra trädgårdar är det inget snack: där är det verkligen mångkulturellt och naturen låter tusen blommor blomma!

*
Ibland frågar folk: ”Vad innebär det att vara svensk?”
Jag tycker egentligen att frågan är ganska ointressant, men skulle jag svara så skulle jag säga: ”Att vara svensk, det är att vara Astrid Lindgrensk!”

Ty det som är utmärkande för de flesta av oss som bor och lever i Sverige är att vi delar den värdegrund som Astrid Lindgren så många gånger givit uttryck för i sina berättelser och texter: respekten för alla människors lika värde, respekten för barns rättigheter och egenvärde, den orubbliga tron på demokrati och det öppna samtalet; på rättvisa, frihet, hänsyn till natur och miljö och en innerlig längtan efter fred.

Om jag är stolt över att vara svensk, så är det inte för att jag känner samhörighet med dom som har folkdräkt, spelar nyckelharpa, dansar hambo eller dricker brännvin – nej, det som gör mig stolt över att bo i Sverige är vår frihet och alla de människor som är toleranta, som öppnar sina sinnen mot nya intryck från andra håll i världen, som bejakar människor med olika bakgrund. Precis som Astrid Lindgren gjorde.

*

Idag, på den svenska nationaldagen, ska vi vara glada och stolta över Sverige. Men det är samtidigt på sin plats att höja ett varningens finger för just nationalismen. Dom nationalistiska rörelserna i Europa växer, så även i Sverige. Det är rörelser som exkluderar människor, som sätter grupper och nationer mot varandra.

Det finns också en del som försökt kidnappa Astrid Lindgren och göra henne till nån sorts symbol för nationalismens strävan efter ett gammaldags, renodlat, ”svenskt” lyckosamhälle, där inga utlänningar finns och där alla är harmoniska och lyckliga!

Jag ska därför avrunda med att citera ur ett brev som Astrid Lindgren skrev till sin tyska vän och beundrarinna Louise Hartung i Berlin den 5 oktober 1957. Louise hade reagerat på att svärdsslukaren Alfredo i Rasmus, Pontus och Toker bröt på tyska och att Astrid hade skapat honom för att förlöjliga tyskar och resandefolket.

Så här skrev Astrid till svar:

” Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Och det tycker jag vi ska tänka på just denna dag: nationaldagen! Vi är alla människor, alla vi som bor och vistas här i Sverige – oavsett om vi heter Lindgren, Ibrahim, Riedel, Jularbo eller nånting helt annat!

Och med detta vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve för ett tolerant, öppet, demokratiskt och vänligt välkomnande Sverige: Hurra Hurra Hurra Hurra!”

*

PS. Talet hållet i samband med Vimmerbys nationaldagsfirande i Källängsparken 6 juni 2015. /Kjell Åke Hansson. DS.

Swisha till vår nya vänförening!

SÅ ÄR DÅ Astrid Lindgrens Näs vänförening äntligen bildad!

Vänföreningen hade sitt första möte i veckan och en hel rad entusiastiska idéer om vad föreningen ska ägna sig åt ramlade ner över den nyvalda styrelsen. Alltifrån egna programkvällar, särskilda visningar, fester och resor till att ge verksamheten stöd till inköp av konstverk i trädgårdarna. 

Jag hoppas verkligen att många av våra besökare och gäster väljer att stödja vänföreningen. Även om man bor långt från Vimmerby är det ett fint sätt att supporta våra vänner och vår verksamhet.

Och det enklaste sättet att bli medlem är att bums ta sin mobiltelefon och swisha över årets medlemsavgift   till   nummer 1234 66 44 39! Men det går också bra att betala via bankgiro 814-5815.

Avgifterna för vuxen är 150 kr, för sammanboende par 200 kr, för hel familj 250 kr och för barn upp till 18 år 50 kr.

OBS! Glöm inte att ange namn och adress så att föreningens kassör kan koppla ihop inbetalningen med rätt person/-er.

Vad får man då som medlem i Astrid Lindgrens Näs Vänförening – förutom glädjen att tillsammans med andra stödja en bra verksamhet? Jo, bland annat det här:

• 50% rabatt på säsongskort till Astrid Lindgrens Näs
• 10% rabatt på inköp i museibutiken och i restaurangen
• gratis utställningskatalog och trädgårdsguide
• inbjudan till vernissager och föreläsningar
• delta i ett årligt boklotteri
• erbjudanden att delta i specialvisningar och andra exklusiva arrangemang
• 10% rabatt på vissa avgiftsbelagda arrangemang

Slå till nu, vet jag!

När kungens slott möter Astrids koja

I STRÅLANDE VÅRSOL har vi idag tagit emot ett trevligt studiebesök från det kungliga Sollidens slott på Öland. Det var verksamhetschefen Anna Schibli och en del av personalen som besökte oss för att utbyta erfarenheter och lärdomar.

Det är förstås skillnad på konungens fina slott och vår lilla småländska koja (nåja, prästgårdsarrende och kulturcentrum är vi faktiskt!). Men likheterna finns där också – båda platserna är helt eller delvis i privat ägo, verksamheten drivs i bolagsform och vi vill båda försöka locka så många besökare som möjligt genom att erbjuda utställningar, program och trädgårdsupplevelser. Och vi jobbar båda intimt nära två synnerligen starka svenska världskända ”varumärken”; det svenska kungahuset och Astrid Lindgren.

Det är alltid givande att möta kollegor och utbyta erfarenheter. Ofta märker vi att vi har samma problem, men framförallt också samma möjligheter. Egentligen borde vi som jobbar med museer, kulturcentra och konstnärliga trädgårdar göra betydligt fler studiebesök hos varandra. Vi är ju faktiskt inte konkurrenter, utan skapar tillsammans ett allt mer växande intresse för kultur, kulturhistoria, trädgård, utställningar och nutida konstformer.

På bilden är det vår trädgårdsmästare och konstnärliga ledare Karin Eliasson som berättar om det pågående arbetet med det vi kallar för ”andra kapitlet” i trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs. Trädgårdarna ska bli som ”en saga utan slut” och det andra kapitlet öppnar vi den 13 juni i sommar. Välkomna då, om inte förr, och kvista sen över till Öland och Sollidens slott, som också har spännande trädgårdstankar inför sommaren.

 

Nu går jag vidare till nya uppdrag

Allting har en början och allting har ett slut.

Efter åtta fantastiska, utmanande och framgångsrika år som chef för Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby väljer jag att från och med i sommar gå vidare till ett nytt uppdrag.

Någon tycker säkert att det är mot bättre vetande. För inget uppdrag har väl så stor dignitet som uppdraget att föra vidare arvet efter Astrid Lindgren?

Och det är sant; under de här åren har min känsla för Astrid Lindgrens storhet i författarskap och livsgärning gång på gång fördjupats. Jag är för evigt tacksam över att ha fått komma i så intensiv närkontakt med detta författarskap och denna person.

Speciellt tacksam är jag mot Astrid Lindgrens familj, hennes dotter Karin Nyman, de andra på Saltkråkan AB samt familjerna här på Näs i Vimmerby: med den allra största generositet och vänlighet har de fört in mig i Astrid Lindgrens riktiga värld. Det har berikat mitt liv.

Så visst, beslutet att lämna har definitivt inte varit enkelt.

Men ändå: jag har varit VD för det kommunalt ägda Astrid Lindgrens Näs AB från det att bolaget startades i början av 2007. Då hade Astrid Lindgrens Näs väldigt få besökare och lite verksamhet. Åtta år senare har vi erövrat utmärkelsen Stora Turismpriset 2014, i hård konkurrens med andra kända besöksmål från hela landet, och dessutom blivit prisbelönade för vår trädgårdssatsning.

Nyckeln till framgångarna har förstås varit att ägaren, Vimmerby kommun, trots all debatt har hållit fast vid sin satsning; att styrelsen under Kristina Alsérs ordförandeskap stöttat och bejakat det arbete jag lett; att kompisarna på Astrid Lindgrens Värld har haft en god utveckling och bidragit; att Astrid Lindgrens familj gett stöd både ekonomiskt och på andra sätt; och att andra offentliga medel satsats i olika projekt på Astrid Lindgrens Näs.

Men den största framgångsfaktorn är att jag haft en kompetent och hängiven personal, som engagerat tagit sig an uppgiften att ständigt förändra, förbättra och förädla vår verksamhet. Jag har lärt mig och inspirerats mycket av min personal och det kommer att bli vemodigt att lämna denna arbetsplats.

Så, varför sluta då?

Beslutet har växt fram ur en mix av privata och yrkesmässiga skäl, samt det faktum att jag fått en del förfrågningar och uppmaningar från andra verksamheter de senaste åren. Det är givet att jag varje gång har tagit mig en funderare.

Av privata skäl vill jag kunna tillbringa mer tid i min gamla stad Göteborg, där min son bor. Yrkesmässigt finns det saker även i det fantastiska arbetet på Astrid Lindgrens Näs som jag till slut tror att det är bra om nya krafter hanterar. Åtta år är dessutom en ganska lagom chefstid, tycker jag. Och för egen del får jag nu återigen utlopp för min aldrig riktigt slocknade längtan efter min gamla bransch, etermedia.

Jag ser med vemod fram emot att ta farväl av Astrid Lindgrens Näs, som gett mig så mycket. Men jag ser också med stor glädje och entusiasm fram emot mitt nya arbete som programchef på Sveriges Radio P4 i Göteborg.

För mig är stegen mellan museisektorn, besöksnäringen och public service-media inte särskilt långa. I grunden handlar det om att möta en publik på ett relevant och intresseväckande sätt och att därmed, i någon mån, göra världen en aning gnutta bättre.

Jag börjar mitt nya jobb efter sommaren, men är fram tills dess förstås fortsatt engagerad i Astrid Lindgrens Näs.  Och bli inte förvånad om det ännu en tid kommer ett och annat nytt blogginlägg här också.

Vi ses och hörs.

PRAESA tar priset!

FÖR FÖRSTA GÅNGEN på åtta år lyckades jag pricka någorlunda rätt i spekulationerna innan dagens tillkännagivande av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

I alla fall hamnade jag på rätt kontinent, nämligen den afrikanska. Jag tippade att det var dags för någon afrikan i år, kanske en författare, muntlig berätare eller läsfrämjande organisation. Det blev det sistnämnda: PRAESA!

PRAESA – Project for the Study of Alternative Education in South Africa – bedriver läsfrämjande arbete för barn och unga i Sydafrika, med Kapstaden som bas. Man arbetar mycket med att tillgängliggöra litteratur på alla officiella språk i Sydafrika och har startat en mängd läsklubbar, även på socialt utsatta platser.

Lite rätt hade jag också kring det där med muntlig tradition, för det finns också med i PRAESAs verksamhet där man kombinerar muntligt berättande med dramatiseringar, läsning och sånglekar.

Den 1 juni 2015 delas priset ut i Stockholms Konserthus, men redan några dagar innan kommer PRAESAs representanter på besök hit till Vimmerby och Astrid Lindgrens Näs, under den s.k. pristagarveckan. Det blir minst lika spännande som det brukar vara!

 

 

 

Hans Rosling: ”Investera i museer!”

Vimmerbys moderata kommunalråd Micael Glennfalk tipsar idag i sin blogg om ett You Tube-klipp med professor Hans Rosling, en av Sveriges mest engagerade föreläsare. Det är ett klipp som är väl värt att se.

”Det bästa ni kan göra är att investera i museer!” utropar Hans Rosling i inslaget och fäktar ivrigt med den största pekpinne som någonsin funnits i en föreläsningssal.

I inslaget berättar Rosling att världen faktiskt håller på att bli bättre, även om det ibland inte ser så ut. Han beskriver hur välstånd och folkhälsa generellt ökar. Hur familjer över hela världen allt oftare numera bara föder två barn och inte, som förr, åtta, tio eller tolv.  Hur fler och fler människor strävar efter att leva som ”moderna” människor. Hur människor från Asien och Afrika nu får råd och möjlighet att resa.

”Sverige kommer att vara attraktivt på många sätt. Investera i museer som visar upp den historia vi har i Sverige! Allt som kretsar kring resandet kommer att öka i framtiden”, säger Rosling.

Museer är besöksmål

Inom museivärlden pågår en motsvarande omprövning. Från att i första hand ha varit insamlande och förmedlande institutioner med ett eget isolerat uppdrag, börjar nu fler och fler museer också se sig som en del av en kommuns eller ett lands besöksnäring. Museer drar folk och borde vilja dra ännu mer folk – så varför skulle vi skämmas för att locka turister? Eller för att göra en kommun mer attraktiv?

I själva verket är museer ofta de mest dynamiska och oberoende platserna i en stad eller kommun. Det är där djärvheten och fantasin kan få fritt spelrum via konst och utställningar. Det är där våra tankar vidgas och provoceras. Det är där debatt och diskussion kan föras av och för alla, i allmänhetens tjänst!

Själv har jag under min tid på Astrid Lindgrens Näs (ni vet väl förresten att vi fick Stora Turismpriset 2014?) alltid talat om ”kunskapsturism”. Människor kommer till oss för att de vill fylla på sin kunskap, uppleva något som berikar och utvecklar dom som människor, mer än vad en aldrig så avkopplande hängmatta, paraplydrink eller solkräm kan göra.

Och det är precis den kunskapsturismen som Hans Rosling talar om:

”Resandet kommer att öka. Hårdarbetande föräldrar kommer att satsa sina pengar på att åka till Sverige och andra ställen för att tillsammans med sina barn ta del av år historia, vårt samhälle och vad som skapat våra värderingar och vår välfärd.”

Om ni vill ha besökare – investera!

”En satsning på Sverige som turistland måste innebära stora offentliga investeringar i kultur och museer” skrev Riksantivarie Lars Amréus för fyra år sen.

Och jag själv uttryckte det så här, i stafettbloggen hos Riksförbundet Sveriges Museer:

”Ibland sägs det att staten inte behöver fler hus och museer att plöja ner skattepengar i. Men den dagen man förstår kunskapsturismens kärna, så kanske man inte längre bara ser små och regionala museer som en kostnadspost, utan som en intäktskälla. Och som långsiktigt stabila investeringar. Förutom, förstås, alla andra oräkneliga värden som varje museum därutöver har.”

I Vimmerby har många aktörer investerat i besöksnäringen genom åren, framförallt i teaterparken Astrid Lindgrens Värld. Jag är helt övertygad om att Vimmerby idag hade varit en helt annan – och betydligt mindre intressant – kommun om dom investeringarna inte hade gjorts.

Det är av samma skäl som vi nu, med stöd från Tillväxtverket, Regionförbundet i Kalmar län och med kommunal borgen, investerar i trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs. Vi vill skapa attraktivitet och en plattform för vårt berättande.

Det är investeringarna som på sikt driver in intäkterna i kommunen. Men ännu viktigare: det är investeringarna som gör det möjligt för oss att kunna förmedla en oerhört viktig del av Sveriges kulturella historia till de många människorna, nämligen berättelsen om Astrid Lindgren, hennes författarskap och exceptionella livsgärning.

Det i sig borde egentligen vara motiv nog för satsningen.

Investera i platser – och kunskap!

Det finns samtidigt något som skaver i det här ganska färska trepartsgiftermålet mellan besöksnäringen, museerna och de samhälleliga tillväxtplanerna. Och det som skaver är frånvaron av diskussion om innehåll och syfte, bortom det uppenbara att skapa ekonomisk tillväxt.

Om Vasamuseet i Stockholm hade nöjt sig med att endast bygga ett skjul där man visar upp en gammal havererad skorv, tja – då hade museet inte varit ett av de främsta museerna i sitt slag.

Det som skapar Vasamuseets attraktivitet idag är ju faktiskt de gestaltningar, berättelser och den kunskapsförmedling som är resultatet av långvarig vetenskaplig spetsforskning – i kombination med det bevarade, unika skeppet. Utan kunskapsförmedlingen hade det bara varit ett märkligt skepp, liksom.

Med andra ord måste de långsiktiga satsningar som Hans Rosling uppmanar till också innehålla tydliga investeringar i kunskap, forskning och utveckling av innehåll och berättande. Helt enkelt därför att det garanterar en stabil grund för det museum och besöksmål som byggs upp.

Och det är bara med en stabil grund som investeringarna kommer att löna sig på lång sikt.

 

 

 

Fördjupad bild av Astrid Lindgren

Det är ingen tvekan om att dokumentären Astrid – som visats i SVT under jul och nyår – har fördjupat bilden av Astrid Lindgren och hennes exceptionella gärning.

Första delen sågs av nästan 1,4 miljoner människor (endast överträffat av de populära programmen På spåret och Stjärnorna på slottet). Jag är ganska säker på att åtskilliga tittare fick många aha-upplevelser.

Men en dokumentärfilm är ingen sanning. En dokumentär är alltid ett urval.

Jag – som själv har fuskat lite i dokumentärbranschen – vet att varje regissör då och då hamnar i läget att man blir ”bildfattig”. Och vad kan man egentligen berätta utan bilder?

Kristina Lindström har gjort sitt val och skickligt utnyttjat det tillgängliga materialet för att berätta sin lite melankoliska historia om Astrid Lindgren. Det är inte den slutliga och fullständiga bilden av Astrid Lindgren. Men det är en historia som letar efter den inre drivkraften hos författaren och som berättar om de personliga dramatiska erfarenheter som ligger som en ständigt pyrande glöd längst inne i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning. Och i fonden finns hela tiden en samhällsutveckling som Astrid både påverkades av och själv i högsta grad påverkade.

Kristina Lindström och hennes medarbetare har gjort ett mycket gediget och skickligt jobb. Den som specialstuderar research, bildsättning och ljudläggning har all anledning att bli imponerad.

Filmen kommer att bli ett biografiskt filmiskt standardverk över Astrid Lindgren. Tillsammans med den nya skrivna biografin ”Denna dagen, ett liv” av författaren Jens Andersen kastar den nya ljus över en av vår tids mest betydande och inflytelserika författare.

*

Det som möjligen får stå tillbaka i Kristina Lindströms dokumentär är Astrid Lindgrens humor, slagfärdighet, skrivglädje och skaparkraft. Hennes konstnärliga explosion och obändiga skaparglädje! Varför blev hon just författare; varför inte talskrivare, journalist eller politiker? Varifrån kom hennes fria, frimodiga och modiga skrivande och arbetslust? Och hur slipade hon sina och andras instrument, vad är det egentligen i hennes fenomenala berättarteknik som gör att vi idag fortfarande läser henne?

*

Det finns många fina och minnesvärda passager i  dokumentären. En sekvens är relationen till Svenska Akademien. Precis som Ebba Witt-Brattström säger borde det naturligtvis ha varit självklart att välja in Astrid Lindgren som ledamot när tillfälle gavs. Kanske hade hon varit ihärdig och tackat nej, men det är ju i så fall en sak för sig. Karl Ragnar Gierow och de andra herrarna ville dock verkligen inte och försökte markera att de minsann var oberoende av tidsandan.

Så tydligen fick hon aldrig ens frågan.

Men en Astrid Lindgren av idag hade definitivt fått den. Det dåtida motståndet handlade både om kön och genre. Jag är för min del övertygad om att Artur Lundkvist och de andra gentlemännen i Akademien var förvirrade av Astrid Lindgrens exceptionella framgångar och dessutom helt oförstående inför barnboksgenren. Astrid hade en skaparkraft som de själva saknade. Hon hade en påtaglig kommersiell framgång, men också – och framförallt – en konstnärlig. Själv tror jag att Lundkvist och de andra tydligt såg den konstnärliga kvaliteten i Astrid Lindgrens författarskap och avundades den. Och kanske därför försökte blockera ut den.

Dock ska man i rättvisans namn komma ihåg att Astrid Lindgren år 1971 tilldelades akademiens förnämsta egna pris, nämligen Svenska Akademiens Stora pris (som sällan delas ut, och som för övrigt även tilldelades Lennart Hellsing i fjol).

*

Kristina Lindströms film och Jens Andersens nya biografi fördjupar bilden av Astrid Lindgren. Och kanske har en och annan ännu mer fått upp ögonen för hennes storhet som författare och världsmedborgare.

I den sista delen av dokumentärfilmen flimrar ett stort antal internationella tv-inslag förbi, och om inte förr så får man då verkligen klart för sig vilken internationellt betydande författare Astrid Lindgren var och är.