”PALATSET HAR ALLT det som näringslivet borde vilja bidra till. Ändå saknas pengarna. Om företag inte vill sponsra detta behjärtansvärda projekt – hur ska man då någonsin få loss pengar till smalare kultur?”
Så skriver Annina Rabe i Svenska Dagbladet, apropå att det storslagna barnkulturhuset Palatset i Stockholm i går gick i konkurs, efter bara fyra månaders drift.
Konkursen har snabbt väckt till liv en diskussion om kultur, offentliga medel och privat sponsring – en diskussion som i allra högsta grad även har bäring på vår något mindre storslagna, men ändå ack så angelägna, verksamhet.
Farhågorna om att Palatset vilade på en bräcklig ekonomisk grund har hörts länge. Möjligen kan man vara kritisk till att en privat verksamhet dundrar igång med buller och bång, trots att den långsiktiga finansieringen till en del endast byggt på förhoppningar om kommande offentliga och privata medel, och inte på färdiga avtal. Förhoppningar kan som bekant grusas, medan avtal måste hållas.
Samma kritik kan möjligen också riktas mot vårt kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, där vi nu också tvingas till besparingar. Långsiktigheten i finansieringen är ett problem. Skillnaden är dock att vår stiftelse och vårt bolag har skapats av Vimmerby kommun, som också äger hela verksamheten. En kommunal ägare har rimligen ett större ansvar för en verksamhet man själv har satt på fötter för medborgarnas skull, än för verksamheter som andra intressen vill driva men inte lyckas finansiera genom egna intäkter eller andra pengar.
Jag vill ändå slå fast att min starka förhoppning är att Palatset i Stockholm skall få ökat offentligt stöd i den här situationen – bland annat för att jag tror att Palatset kan bli banbrytande och nyskapande i arbetet med barns skapande kultur. Det blir i så fall kunskaper som vi alla kan inspireras och lära av.
Men den viktigare frågan ställer alltså Annina Rabe i en artikel i Svenska Dagbladet: ”Ska kulturen tvingas tigga?”. Från både statsmakterna och den samlade kommunpolitiken har de senaste åren ställts allt skarpare krav på att kultur i olika former skall finansiera sig själv, främst genom sponsring från det privata näringslivet.
Att ett prestigeprojekt som Palatset – inrymt i gamla Riksarkivets fantastiska lokaler som Statens Fastighetsverk varsamt renoverat för 207 miljoner kronor! – inte lyckas attrahera näringslivet tillräckligt stämmer till eftertanke. Vi som ibland försökt få loss några tusenlappar från det lokala näringslivet vet dessutom att det är skillnad på storstad och småkommuner.
Så här skriver Annina Rabe bland annat:
”Det ligger nära till hands att se Palatsets ekonomiska problem som ett exempel på att det här med kultursponsring inte är så lätt som det framställs av optimistiska kulturpolitiker. Enkelt uttryckt: om näringslivet inte ens vill skjuta till pengar till en till synes okontroversiell, behjärtansvärd och dessutom storslaget upplagd kulturverksamhet för barn, hur ska kulturen då kunna förväntas äska medel till mindre breda och bekväma projekt?”
”Därtill är näringslivet mindre benäget att sponsra löpande kulturverksamhet. Ett innovativt projekt eller en ny oväntad idé är alltid roligare att lägga pengarna på än den dagliga driften.”
”Palatset har allt det som sponsorer borde stå i kö för om kultursponsring vore ett realistiskt alternativ. Ändå saknas pengarna. Ändå saknas viljan hos stora delar av det svenska näringslivet. Än saknas en förenkling i skattelagstiftningen att göra avdrag för immateriella, icke tydligt mätbara värden. Men kulturen, den förväntas fortsätta att stå med mössan i hand och tigga pengar.”
Till detta kan jag själv lägga en fundering: varför är det fortfarande lättare för företag att sponsra elitfotboll och hockey än exempelvis vårt arbete med att föra vidare Astrid Lindgrens kulturarv och gärning? De företag som profilerar sin sponsring mot elitidrotten riskerar att förknippas med våld på hockeyrinkar, ociviliserade vansinnesutbrott, huliganism och en läktarkultur med återkommande inslag av hat, fylla och stora polisinsatser. Sådant borde svärta ner vilket varumärke som helst.
Men de företag som sponsrar kultur – utställningar, teater, musik, författarkvällar och andra evenemang – blir däremot alltid förknippade med det som är nyskapande, innovativt, påhittigt och berörande. Att sponsra kultur innebär inte bara reklam, utan visar också på att det sponsrande företaget vill vara med och ta ansvar för kulturarv och för vår gemensamma berättelse om Sverige av idag. Snacka om goodwillskapande!
Och dom riktigt framsynta företagen har säkert råd att investera sitt varumärke i både hockey, fotboll och en världsberömd författares unika barndomshem och museum.
Läs även: ”Bra idéer kan bli luftslott” (SvD), ”Ska offentliga medel rädda Palatset?” (DN), ”Palatset i konkurs” (DN)
