JAG KAN BARA inte låta bli att skryta lite över sommarens utställningsaffisch, som jag tycker är väldigt fin och lockande!
Det handlar förstås om vår utställning med Ingrid Vang Nymans fantastiska bildvärld. Affischbilden är hämtad från en streamer för Barnens Dag-firandet i Humlegården 1949. men utställningen innehåller givetvis en rad andra både kända och okända bilder.
16 juni klockan 13.00 inviger vi utställningen, som därefter är öppen till 26 augusti. Läs mer här.
MAJ MÅNAD ÄR en av de vackraste här på Astrid Lindgrens Näs.
Det är lätt att i fantasin backa tillbaka hundra år och föreställa sig den då femåriga jäntan Astrid Ericsson fritt skala omkring genom grönskan här, i ett lyckorus över vårvärmen och allt sprittande liv!
I morse samlades vår lilla personalskara i just den trädgården för att ta några gemensamma nappatag med allt som växer: rabattblommor, gräsmattor, algerna i skulpturgruppen Källa Astrid, humlen och murgrönan, rosorna, lavendeln, hängpilarna och allt vad det är.
Och nej, vi har ingen trädgårdsmästare, om nu någon undrar. Vi får rycka in själva.
Egentligen vore det förstås en självklarhet att Vimmerbys stolta kulturcentrum, som vilar så på Astrid Lindgrens namn och renommé, skulle ha minst en trädgårdsmästare anställd under växtsäsongen, som med kunskap och känsla kunde sköta om och förhöja detta besöksmål.
Men de anslag vi som kommunalt bolag har till verksamheten räcker helt enkelt inte till det.
Jag är därför glad och stolt över att ha en så hängiven, lojal och arbetsglad personalstyrka. Styrkan är liten, men ack så god! Initiativet till en gemensam trädgårdsförmiddag kommer från personalen, och bottnar i en verkligt stark känsla för arbetsplatsen, och en stolthet och glädje över att få arbeta så nära det Astrid Lindgrenska.
Jag kan bara hoppas att våra ägare - det vill säga Vimmerby kommuns politiker - fullt ut förstår och uppskattar den positiva resurs som finns i personalen på Astrid Lindgrens Näs och i verksamheten och anläggningen som sådan.
Ibland kan jag själv känna lite grand som Voltaires Candide, som till slut tröttnar på pratmakaren och magistern Pangloss´ ständiga tjat om att allt visst är bra och att vi lever i den bästa av världar. ”Jaja, det är väl talat” säger Candide, ”men låt oss nu odla vår trädgård”.
Det har vi verkligen gjort idag och det kommer vi att fortsätta med i framtiden också, inte minst genom det nya projektet Astrid Lindgrens Trädgårdar.
Sen kan man förstås uttrycka det som vår tekniker Tobbe Persson gjorde tidigare idag, när han skådade ut över arbetskamraterna som idogt låg på knä och rensade i rabatterna: ”Aldrig har väl den här trädgården haft så många häckar…”
Bilderna från ovan till nedan (klicka på bilden om du vill se den i större format):
Anna-Lena Nilsson och Maria Tunek i långa rabatten; Tobbe Persson rengör Berit Lindfeldts skulpturgrupp Källa Astrid; Kajsa Holst på väg att plantera; den lilla men fenomenala personalgruppen (Maria, Anna-Lena, Anneli, Kajsa, Charlotta, Tobbe) vilar ett kort tag vid källan; Maria Tunek och Tobbe Persson avslutar med ett styltigt test.
IGÅR NÅDDES VI av budet att Maurice Sendak avlidit i en ålder av 83 år. Maurice har illustrerat 108 böcker och var den förste som fick motta det då nyinstiftade stora litteraturpriset Astrid Lindgren Memorial Award 2003, tillsammans med Christine Nöstlinger.
Vår bibliotekarie Maria Tunek skriver här om sin upplevelse av Maurice Sendaks skapelser:
Maurice Sendak konst drabbade mig när jag första gången läste ”Where the Wild Things Are”. På svenska har boken titeln ”Till vildingarnas land”, men jag läste den alltså på engelska.
Det är en fantastisk bok om ett tillstånd, en bok som säkerligen drabbar alla med sina bilder av bestar med huggständer och rullande ögon. De kanske verkar skrämmande först men när man läser boken så inser man att det är pojken Max som styr dem, han är deras kung.
När jag varit bekant med Maurice Sendaks verk i några år fick jag reda på att han och jag har en gemensam favorit bland de amerikanska diktarna, Emily Dickinson. Sendak lär ha sagt att hennes dikter gjorde honom lugn och insiktsfull. Kanske är det diktläsning som gjort att texten i hans bok om Max vilda tillstånd är så rytmiskt bra?
Vill man se exempel på Maurice illustrationskonst i original - hellre än i böcker – beger man sig till Rosenbach Museum & Library i Philadelphia. OM man vill börja med att läsa hans böcker beger man sig till närmsta bibliotek!
Maria Tunek
Mer om Maurice Sendak: ALMA-prisets presentation, DN, DN2, SvD
Och ett Youtube-klipp med Maurice Sendak hittar du om du klickar här!
LANDETS MUSEER STÅR inför stora utmaningar just nu. Digitalisering, kommunikation, affärsmässighet och nya gränsöverskridande arbetsformer är bara några saker som stöts och blöts för fullt i museivärlden.
Riksförbundet Sveriges Museer – som vårt förhållandevis lilla kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs är medlem i – samlades under tisdagen på Smålands Museum i Växjö för en dialogdag, under ledning av förbundets generalsekreterare Mats Persson (bilden).
Det är guld värt – och helt nödvändigt – att träffa kollegor och få ventilera framtidsfrågor!
Vi har förstås olika infallsvinklar på saker och ting. En del av oss representerar stora institutioner – exempelvis länsmuseer – och andra lite mindre och kanske specialiserade museer. Men problematiken och de viktiga frågorna är nog i huvudsak ändå desamma.
Mycket av samtalet handlade om vad Riksförbundets uppgift skall vara, enligt oss medlemmar. För min del tycker jag det är utmärkt med ett branschförbund som kan driva debatten om kulturarvets betydelse, finansiering och gestaltning. Men också som kan driva opinion i mer ”politiska” frågor, som till exempel den heta frågan om det verkligen finns ett genuint ”svenskt” kulturarv som bör konserveras i form av en kulturkanon och litteraturkanon. Personligen anser jag att nationalism egentligen inte har ett dyft att göra med museernas uppdrag och att det är stagnerande och gammalmodigt att både gamla och nya partier i riksdagen talar om kulturarv och museer i det perspektivet.
Förbundet är förstås också mycket viktigt i förhållande till statsmakterna – det är bara med en gemensam, stark röst som Sveriges alla museiinstitutioner kan hävda nödvändigheten av en stark, fri och expanderande museisektor.
Andra angelägna frågor är hur vi kan göra publiken och allmänheten mer delaktig i våra verksamheter. Tiden är egentligen förbi då museerna ensidigt levererar information till icke delaktiga mottagare; idag är det minst lika relevant att kunskapsströmmarna går åt andra hållet, från medborgarna in till museerna. Ett slags ”museipedia” kanske håller på att ta form, där allmänhetens insatta fakta är väl så viktiga för den gemensamma kunskapsbankens soliditet som den kunskap som våra egna experter sätter in.
Jag tror att Sveriges museer, kulturcentra och konsthallar idag har en större möjlighet än någonsin att ta åt sig en position som drivande i samhällsdebatten. Museer, kulturcentra och konsthallar bör utvecklas från – om jag nu får generalisera - att vara bevarandeinriktade institutioner till att bli landets viktigaste mötesplatser. Många är redan ett långt stycke på väg, andra famlar efter sin identitet i en ny tid.
Vägen till en ny museikultur går inte genom att minska expertkunskaperna eller specialiseringen – utan tvärtom öka den. Men också korsbefrukta med en stark vilja till problematisering, mod att ställa de obekväma frågorna, sätta ljus på det kontroversiella i kulturarvet, mod att debattera, provocera och ruska om. Det modet har säkert redan många medarbetare på museerna, men även styrelser och politiker måste tillägna sig det och förstå vikten av att museer och kulturcentra spelar denna samhälleliga roll utifrån profession och kunskap!
Och på institutionerna och mötesplatserna måste vi framförallt inse att vägen in i framtiden handlar om att hitta alla tänkbara former för kommunikation och dialog med de många människorna, som IKEA skulle ha uttryckt det.
PS. Besök gärna Kulturparken Småland, bara några steg från tågstationen i Växjö. Kulturparken blev faktiskt Årets Museum 2012! DS.
EN AV DE bloggar jag gärna puffar för skrivs av Eric Sjöström, chef och konstnärlig ledare för Kulturhuset i Stockholm.
Nu har han varit på Svensk Scenkonsts branschdagar i Jönköping och talat kulturfrågor. Fyra citat därifrån hämtar jag från Erics blogg:
Fyra citat kring ämnen som jag ofta tänker på i vår egen verksamhet, där vi under vår femåriga verksamhet exempelvis inte har fått något som helst höjt anslag, trots ständiga pris- och löneökningar.
Vi jobbar på, trots det, och försöker – med framgång! - hitta både andra intäkter och nya utvecklingsprojekt. Och vårt uppdrag blir bara större och större.
Men i längden blir det förstås ohållbart att just en profilerad kulturinstitution som Astrid Lindgrens Näs sätts på undantag och hårdför bantningsdiet.
Ibland kan jag likna det vid en kommunal simhall, där man nöjer sig med en decimeters vattendjup och dessutom vägrar kompensera för avdunstningen.
Apropå vatten - i morgon är det förresten Globträdsdag på Astrid Lindgrens Näs. Då ska sockerdricksträdet vattnas! Välkomna!
Bilden ovan är tagen på Eric Sjöströms kontor, där han har lyckan att härbärgera skulpturen ”Fågelskrämma” av umeåkonstnären Johan Söderberg.
I DAG SKRIVER Vimmerby Tidning om vårt projekt Astrid Lindgrens Trädgårdar. I en stor intervju berättar trädgårdsmästaren Lars Krantz om sina förhoppningar: ”Det här kan bli en världsträdgård!”
Ja, det tror och hoppas vi också!
Lars Krantz är en auktoritet i trädgårds-Sverige. Han låg bakom Rosendals trädgård på Djurgården och arbetar nu med omtalade Wij trädgårdar i Ockelbo. Och så är han en av medlemmarna i vår referensgrupp för Astrid Lindgrens Trädgårdar.
I tidningsartikeln idag säger Lars att han fick gåshud av att gå in i Astrid Lindgrens barndomshem och att ”Astrid Lindgrens Näs har berört och skakat om”.
Vårt trädgårdsprojekt tror Lars har en stor potential: ”Med kopplignen till Astrid kan det bli en världsträdgård. En snackis. Det är en oslipad diamant!”
Artikel i sin korta nätutformning kan du läsa på Vimmerby Tidnings hemsida om du klickar här.
SKA VI SKRATTA eller förfasa oss när vi tittar tillbaka på den våg av mer eller mindre ”politiska” barnböcker som producerades på 1970-talet i Sverige?
Eller ska vi rentav sakna den, eller åtminstone delar av den?
Böcker om Vietnam, om hur man bajsar eller om hur hårt mamma jobbar på fabriken var lätta att få tag i för fyrtio år sedan. Det är idag ganska lätt att le åt de överpedagogiska och hårdvinklade ”programskrifter” som försökte dra in barnen i en praktisk och politisk vuxenvärld.
Men kanske har bra barnböcker alltid haft en politisk undertext?
Madicken hade exempelvis en klar blick för orättvisor, och hon har fått låna ut underrubriken till årets Astrid Lindgren-konferens i Vimmerby: ”Till en del folk kommer jultomten och till en del bara fattigvården”.
Konferensen äger rum 24-25 maj, med en rad spännande föreläsare på temat ”Om politik och barnböcker & politik i barnböcker”. Plus en skojig och god middag på Astrid Lindgrens Näs.
Hur Astrid Lindgren förhöll sig blir förstås ett av konferensen ämnen. Hennes eget politiska och sociala engagemang var bokstavligen gränslöst och Lena Törnqvist visar hur det avspeglas i hennes verk. Att Astrid kom från en engagerad familj ska hennes dotter Karin Nyman och brorsdotter Gunvor Runström berätta mer om.
Övriga föreläsare är författaren och debattören Nina Björk, illustratören Gunna Grähs, författarna Gunilla Lundgren och Åsa Anderberg Strollo, chefen för Svenska barnboksinstitutet Jan Hansson och kulturarbetaren och före detta proggbarnet Kalle Lind.
Och som kryddan i anrättningen avslutas Astrid Lindgren-konferensen med en exklusiv föreläsning – utanför ämnet, får man förmoda – av årets ALMA-pristagare Guus Kuijer.
Anmälan till konferensen är fortfarande öppen – gör din anmälan via den här länken.
ÅRETS MOTTAGARE AV ALMA-priset, holländaren Guus Kuijer, kommer till Astrid Lindgren-konferensen i Vimmerby i slutet av maj!
Världens största barnbokspris, ALMA-priset, får mer och mer uppmärksamhet över världen. För oss på Astrid Lindgrens Näs är det fantatiskt roligt att varje år få ett dygnslångt besök av pristagaren, där vi med stolthet får visa upp Astrid Lindgrens barndomsmiljö och vår stora utställning om Astrid.
På så vis förankras detta världspris i sitt småländska ursprung – vilket pristagarna verkligen brukar uppskatta.
I fjol hade vi Shaun Tan som gäst och han framträdde i ett lysande spirituellt samtal med professor Astrid Surmatz från Linnéuniversitetet. I år kommer alltså Guus Kuijer tillVimmerby och avslutar Astrid Lindgren-konferensen 24-25 maj.
Astrid Lindgren-konferensen bör ni förresten anmäla er till – det finns platser kvar (anmäl dig här)! Temat i år är barnböcker och politik. I morgon, lämpligt nog den 1 maj, berättar jag lite mer om konferensen här på bloggen.
HÄR ÄR DEN – den nya 20-lappen med Astrid Lindgren-motiv, som blir en av de nya sedlarna i Sverige!
Jag tycker ”Kulturresan” är en spännande kollektion sedlar, i nyskapande och spännande färgsättning och förstås med nya motiv. Den vanligaste sedeln, 20-lappen, bär Astrid Lindgrens porträtt (naturligtvis med Jakob Forsells fenomenala fotografi av Astrid som utgångspunkt) och avbildar på baksidan det småländska landskapet.
Det blir fint, det där, när vi får en ”egen” sedel här på Astrid Lindgrens Näs. För det tycker vi nog att vi får.
Tack till Malin Billing, Saltkråkan AB, som tog bilderna från presentationen på Riksbanken tidigare idag. Här nedan ser du samtliga nya sedlar.
”KOMBINATIONEN ASTRID LINDGREN och ABBA i utlandet har ett skimmer omkring sig, tycker jag.”
Så säger Björn Ulvaeus i en intervju i Dagens Industri, och det har han ju rätt i. Anledningen till intervjun är att ABBA nu stödjer barnbyn Bullerbyn i Bossangoa, Centralafrikanska republiken.
Abbas medlemmar ska bygga ett familjehus för tio föräldralösa barn i Bossangoa, tillsammans med Polar Music och Union Songs, berättar Dagens Industri. Huset är en del av barnbyn Bullerbyn.
Men vad har ABBA och Astrid Lindgren med varandra att göra?
Jo, det finns förstås beröringar. Som till exempel att Björn Ulvaeus 1965 som ung, lovande artist fick uppdraget av Allers veckotidning att välja en annan svensk kändis som han skulle fotograferas tillsammans med.
Han valde Astrid Lindgren, som då redan hade varit barnboksförfattare i tjugo år och nyss gett ut boken Vår i Bullerbyn. Det blev första gången de båda träffades, men långt ifrån den sista, berättar DI.
”Kombinationen Astrid Lindgren och Abba i utlandet har ett skimmer omkring sig, tycker jag. Att göra något tillsammans med Astrid Lindgrens efterlevande kändes som en bra idé” säger Björn Ulvaeus.
PS. Bilden på Björn är lånad från den sida som presenterar ett annat av hans hjärteprojekt: Slottsholmen i Västervik. DS.
