Posts Tagged ‘Källängsparken’

h1

Tal på nationaldagen 6 juni 2015

juni 6, 2015

nationaldagen”Kära vänner.
Just denna dag, den 6 juni 1893, för exakt 122 år sen föddes en liten parvel i Folkärna by i Kopparbergs län. Hans namn blev Karl Oskar Karlsson. Han hade nio syskon och växte upp under ganska besvärliga och fattiga förhållanden.

Men trots sitt ursprung – eller kanske just på grund av det – så kom han att bli en av dom mest omtyckta och folkkära svenskarna genom tiderna. Ja, ett tag var han faktiskt så populär att alla i hela Sverige visste vem han var. Ni som är lite äldre här idag, ni känner säkert till honom under det namn som han så småningom tog, nämligen – Calle Jularbo.

Ni som är för unga för att veta vem Calle Jularbo var, eller kanske inte har bott så länge i Sverige, för er kan jag berätta att Calle Jularbo är något av det mest svenska vi har. Han var dragspelskung, turnerade runt i hela landet och var med oändligt mycket i radio. Han skrev fantastiska låtar, till exempel ”Livet i Finnskogarna ”, ”Avestaforsens brus” och den vackra valsen ”Drömmen om Elin”.

När vi hör hans låtar – då tänker vi på Sverige! Det Sverige som vi älskar!

Men vet ni vad jag också tänker på samtidigt?

Jo, jag tänker på romerna.

Till exempel på dom kvinnor och män som sitter utanför Konsum och Systembolaget i Vimmerby och ber om en liten, liten skärv av vårt svenska överflöd.

Varför tänker jag på dem, när jag hör ”Drömmen om Elin” av Calle Jularbo?

Jo, därför att Calle Jularbo också var av romsk härkomst. Han tillhörde resandefolket, som man sa på den tiden. Han skälldes för ”tattarunge” när han växte upp. Bara någon generation innan han föddes, så kallades hans familj för ett ”anhang ziguener” och myndigheterna ville driva ut familjen, och förvisa den från landet Sverige.

Hade man lyckats då, att kasta ut dessa romer ur landet, så hade vi inte haft nån ”Drömmen om Elin” eller ”Avestaforsens brus”. Då hade Calle Jularbo inte funnits i vår svenska musiktradition. Våra dansbanor och konsertsalar och musiker hade varit betydligt fattigare.

För mig är detta bara ett av många, många exempel på att människor av olika ursprung hela tiden bidrar till att skapa, förändra och utveckla det vi upplever som ”svenskt”.

Exemplen är otaliga – förutom Calle Jularbo, med sina rötter i den romska musiktraditionen, skulle jag till kunna nämna Abbe Ibrahim, från Mogadishu i Somalia. Han började som diskare på Café Opera i Stockholm när han var 14 år och är numera VD för både Café Opera och Operakällaren, en av de finaste restauranger vi har i Sverige. Nu brinner han för att vårda och utveckla det svenska matarvet!

Eller vår egen huskompositör Georg Riedel, som kom från Tjeckien till Sverige som barn och sedan gav oss en ny nationalsång, ”Idas Sommarvisa”, och en massa andra härliga Astrid Lindgren-låtar.

Utan människor med olika ursprung så hade det svenska inte varit så rikt svenskt som det faktiskt är!

*

Att fira Sveriges nationaldag, som vi gör här idag, är som jag ser det en gemensam manifestation av den frihet vi alla har, var och en av oss i Sverige. Friheten att säga vad vi vill, friheten att resa vart vi vill, friheten att skriva vad vi vill, friheten att söka vilka jobb eller utbildningar vi vill, friheten att få älska vem vi vill, friheten att rösta på vem vi vill.

Det är en frihet som vi idag tar för självklar, men som inte var självklar för bara några generationer sedan – och som saknas på många, många andra håll i världen. Det är ju därför som människor söker sig hit från andra länder, det är därför dom begär asyl undan krig och förföljelser, det är därför många när ett hopp om att kunna skapa sig ett nytt och friare liv här i Sverige och det är därför många också har gjort just det, skapat sig ett bra liv här och bidragit till vårt lands utveckling.

Det gör mig stolt. Jag är stolt och glad över att råka ha fötts i ett land där friheten för den enskilde individen värderas så högt och där ordet ”människovärde” för det mesta faktiskt betyder nånting.

*
Under mina åtta år som chef för Astrid Lindgrens Näs så har jag förstått att människovärde och frihet är de två saker som Astrid Lindgren värderade absolut högst. Respekten för alla människors värde och människors frihet genomsyrar, vågar jag påstå, allt som Astrid Lindgren skrev, sa och gjorde.

Redan när man första gången som läsare möter Pippi Långstrump i den allra första boken, så slår Astrid Lindgren an frihetstemat. Ni vet, det där stället där Pippi kom gåendes baklänges, med ena benet på trottoaren och det andra i rännstenen.

”Varför gick du baklänges?” frågade Tommy (och det är faktiskt första gången han säger nånting överhuvudtaget till Pippi).

”Varför jag gick baklänges?” sa Pippi. ”Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill? Förresten ska jag säga dig att i Egypten går alla människor på det viset och ingen tycker att det är det minsta konstigt.”

*

På Astrid Lindgrens Näs har vi nu i sommar två nyheter som berör just det här, med människovärdet och friheten. För en vecka sen invigde vi vår utställning ”Hela världen brinner!” som  handlar om Astrid Lindgrens privata dagböcker under andra världskriget och om alla paralleller som finns in i vår tid.

Det som gjort mig väldigt hoppfull i arbetet med den utställningen, är dels det stora engagemang i vår tids frågor som ungdomarna på Vimmerby gymnasium haft; dels alla berättelser som vi fått från flyktingar som kommit till Vimmerby och till andra ställen i Sverige. Idag talar vi ofta om människor som grupper – flyktingar, invandrare, tiggare och så vidare – men i vår utställning möter vi människor som är som du och jag… bara med ett litet annorlunda och kanske mer dramatiskt öde, men med samma, absolut samma, människovärde!

Och om en vecka, på lördag klockan14.00, öppnar vi andra delen av Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs – som också hänger intimt ihop med Astrid Lindgrens värderingar och gärning. Vi öppnar livsglädjens rum, lunden och lövsalen, vi låter bäcken porla fritt – och vi ska ta er med in i melankolins trolska mossträdgård.

Naturen var synonym med frihet för Astrid Lindgren – men också med ansvar för att behålla och bevara vår miljö, våra hagar, skogar och lundar. Och i den vackraste naturen och i våra trädgårdar är det inget snack: där är det verkligen mångkulturellt och naturen låter tusen blommor blomma!

*
Ibland frågar folk: ”Vad innebär det att vara svensk?”
Jag tycker egentligen att frågan är ganska ointressant, men skulle jag svara så skulle jag säga: ”Att vara svensk, det är att vara Astrid Lindgrensk!”

Ty det som är utmärkande för de flesta av oss som bor och lever i Sverige är att vi delar den värdegrund som Astrid Lindgren så många gånger givit uttryck för i sina berättelser och texter: respekten för alla människors lika värde, respekten för barns rättigheter och egenvärde, den orubbliga tron på demokrati och det öppna samtalet; på rättvisa, frihet, hänsyn till natur och miljö och en innerlig längtan efter fred.

Om jag är stolt över att vara svensk, så är det inte för att jag känner samhörighet med dom som har folkdräkt, spelar nyckelharpa, dansar hambo eller dricker brännvin – nej, det som gör mig stolt över att bo i Sverige är vår frihet och alla de människor som är toleranta, som öppnar sina sinnen mot nya intryck från andra håll i världen, som bejakar människor med olika bakgrund. Precis som Astrid Lindgren gjorde.

*

Idag, på den svenska nationaldagen, ska vi vara glada och stolta över Sverige. Men det är samtidigt på sin plats att höja ett varningens finger för just nationalismen. Dom nationalistiska rörelserna i Europa växer, så även i Sverige. Det är rörelser som exkluderar människor, som sätter grupper och nationer mot varandra.

Det finns också en del som försökt kidnappa Astrid Lindgren och göra henne till nån sorts symbol för nationalismens strävan efter ett gammaldags, renodlat, ”svenskt” lyckosamhälle, där inga utlänningar finns och där alla är harmoniska och lyckliga!

Jag ska därför avrunda med att citera ur ett brev som Astrid Lindgren skrev till sin tyska vän och beundrarinna Louise Hartung i Berlin den 5 oktober 1957. Louise hade reagerat på att svärdsslukaren Alfredo i Rasmus, Pontus och Toker bröt på tyska och att Astrid hade skapat honom för att förlöjliga tyskar och resandefolket.

Så här skrev Astrid till svar:

” Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Och det tycker jag vi ska tänka på just denna dag: nationaldagen! Vi är alla människor, alla vi som bor och vistas här i Sverige – oavsett om vi heter Lindgren, Ibrahim, Riedel, Jularbo eller nånting helt annat!

Och med detta vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve för ett tolerant, öppet, demokratiskt och vänligt välkomnande Sverige: Hurra Hurra Hurra Hurra!”

*

PS. Talet hållet i samband med Vimmerbys nationaldagsfirande i Källängsparken 6 juni 2015. /Kjell Åke Hansson. DS.