h1

PRAESA tar priset!

mars 31, 2015

FÖR FÖRSTA GÅNGEN på åtta år lyckades jag pricka någorlunda rätt i spekulationerna innan dagens tillkännagivande av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

I alla fall hamnade jag på rätt kontinent, nämligen den afrikanska. Jag tippade att det var dags för någon afrikan i år, kanske en författare, muntlig berätare eller läsfrämjande organisation. Det blev det sistnämnda: PRAESA!

PRAESA – Project for the Study of Alternative Education in South Africa – bedriver läsfrämjande arbete för barn och unga i Sydafrika, med Kapstaden som bas. Man arbetar mycket med att tillgängliggöra litteratur på alla officiella språk i Sydafrika och har startat en mängd läsklubbar, även på socialt utsatta platser.

Lite rätt hade jag också kring det där med muntlig tradition, för det finns också med i PRAESAs verksamhet där man kombinerar muntligt berättande med dramatiseringar, läsning och sånglekar.

Den 1 juni 2015 delas priset ut i Stockholms Konserthus, men redan några dagar innan kommer PRAESAs representanter på besök hit till Vimmerby och Astrid Lindgrens Näs, under den s.k. pristagarveckan. Det blir minst lika spännande som det brukar vara!

 

 

 

h1

Hans Rosling: ”Investera i museer!”

mars 15, 2015

rosling2Vimmerbys moderata kommunalråd Micael Glennfalk tipsar idag i sin blogg om ett You Tube-klipp med professor Hans Rosling, en av Sveriges mest engagerade föreläsare. Det är ett klipp som är väl värt att se.

”Det bästa ni kan göra är att investera i museer!” utropar Hans Rosling i inslaget och fäktar ivrigt med den största pekpinne som någonsin funnits i en föreläsningssal.

I inslaget berättar Rosling att världen faktiskt håller på att bli bättre, även om det ibland inte ser så ut. Han beskriver hur välstånd och folkhälsa generellt ökar. Hur familjer över hela världen allt oftare numera bara föder två barn och inte, som förr, åtta, tio eller tolv.  Hur fler och fler människor strävar efter att leva som ”moderna” människor. Hur människor från Asien och Afrika nu får råd och möjlighet att resa.

”Sverige kommer att vara attraktivt på många sätt. Investera i museer som visar upp den historia vi har i Sverige! Allt som kretsar kring resandet kommer att öka i framtiden”, säger Rosling.

Museer är besöksmål

Inom museivärlden pågår en motsvarande omprövning. Från att i första hand ha varit insamlande och förmedlande institutioner med ett eget isolerat uppdrag, börjar nu fler och fler museer också se sig som en del av en kommuns eller ett lands besöksnäring. Museer drar folk och borde vilja dra ännu mer folk – så varför skulle vi skämmas för att locka turister? Eller för att göra en kommun mer attraktiv?

I själva verket är museer ofta de mest dynamiska och oberoende platserna i en stad eller kommun. Det är där djärvheten och fantasin kan få fritt spelrum via konst och utställningar. Det är där våra tankar vidgas och provoceras. Det är där debatt och diskussion kan föras av och för alla, i allmänhetens tjänst!

Själv har jag under min tid på Astrid Lindgrens Näs (ni vet väl förresten att vi fick Stora Turismpriset 2014?) alltid talat om ”kunskapsturism”. Människor kommer till oss för att de vill fylla på sin kunskap, uppleva något som berikar och utvecklar dom som människor, mer än vad en aldrig så avkopplande hängmatta, paraplydrink eller solkräm kan göra.

Och det är precis den kunskapsturismen som Hans Rosling talar om:

”Resandet kommer att öka. Hårdarbetande föräldrar kommer att satsa sina pengar på att åka till Sverige och andra ställen för att tillsammans med sina barn ta del av år historia, vårt samhälle och vad som skapat våra värderingar och vår välfärd.”

Om ni vill ha besökare – investera!

”En satsning på Sverige som turistland måste innebära stora offentliga investeringar i kultur och museer” skrev Riksantivarie Lars Amréus för fyra år sen.

Och jag själv uttryckte det så här, i stafettbloggen hos Riksförbundet Sveriges Museer:

”Ibland sägs det att staten inte behöver fler hus och museer att plöja ner skattepengar i. Men den dagen man förstår kunskapsturismens kärna, så kanske man inte längre bara ser små och regionala museer som en kostnadspost, utan som en intäktskälla. Och som långsiktigt stabila investeringar. Förutom, förstås, alla andra oräkneliga värden som varje museum därutöver har.”

I Vimmerby har många aktörer investerat i besöksnäringen genom åren, framförallt i teaterparken Astrid Lindgrens Värld. Jag är helt övertygad om att Vimmerby idag hade varit en helt annan – och betydligt mindre intressant – kommun om dom investeringarna inte hade gjorts.

Det är av samma skäl som vi nu, med stöd från Tillväxtverket, Regionförbundet i Kalmar län och med kommunal borgen, investerar i trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs. Vi vill skapa attraktivitet och en plattform för vårt berättande.

Det är investeringarna som på sikt driver in intäkterna i kommunen. Men ännu viktigare: det är investeringarna som gör det möjligt för oss att kunna förmedla en oerhört viktig del av Sveriges kulturella historia till de många människorna, nämligen berättelsen om Astrid Lindgren, hennes författarskap och exceptionella livsgärning.

Det i sig borde egentligen vara motiv nog för satsningen.

Investera i platser – och kunskap!

Det finns samtidigt något som skaver i det här ganska färska trepartsgiftermålet mellan besöksnäringen, museerna och de samhälleliga tillväxtplanerna. Och det som skaver är frånvaron av diskussion om innehåll och syfte, bortom det uppenbara att skapa ekonomisk tillväxt.

Om Vasamuseet i Stockholm hade nöjt sig med att endast bygga ett skjul där man visar upp en gammal havererad skorv, tja – då hade museet inte varit ett av de främsta museerna i sitt slag.

Det som skapar Vasamuseets attraktivitet idag är ju faktiskt de gestaltningar, berättelser och den kunskapsförmedling som är resultatet av långvarig vetenskaplig spetsforskning – i kombination med det bevarade, unika skeppet. Utan kunskapsförmedlingen hade det bara varit ett märkligt skepp, liksom.

Med andra ord måste de långsiktiga satsningar som Hans Rosling uppmanar till också innehålla tydliga investeringar i kunskap, forskning och utveckling av innehåll och berättande. Helt enkelt därför att det garanterar en stabil grund för det museum och besöksmål som byggs upp.

Och det är bara med en stabil grund som investeringarna kommer att löna sig på lång sikt.

 

 

 

h1

Fördjupad bild av Astrid Lindgren

januari 2, 2015

AstridaffischDet är ingen tvekan om att dokumentären Astrid – som visats i SVT under jul och nyår – har fördjupat bilden av Astrid Lindgren och hennes exceptionella gärning.

Första delen sågs av nästan 1,4 miljoner människor (endast överträffat av de populära programmen På spåret och Stjärnorna på slottet). Jag är ganska säker på att åtskilliga tittare fick många aha-upplevelser.

Men en dokumentärfilm är ingen sanning. En dokumentär är alltid ett urval.

Jag – som själv har fuskat lite i dokumentärbranschen – vet att varje regissör då och då hamnar i läget att man blir ”bildfattig”. Och vad kan man egentligen berätta utan bilder?

Kristina Lindström har gjort sitt val och skickligt utnyttjat det tillgängliga materialet för att berätta sin lite melankoliska historia om Astrid Lindgren. Det är inte den slutliga och fullständiga bilden av Astrid Lindgren. Men det är en historia som letar efter den inre drivkraften hos författaren och som berättar om de personliga dramatiska erfarenheter som ligger som en ständigt pyrande glöd längst inne i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning. Och i fonden finns hela tiden en samhällsutveckling som Astrid både påverkades av och själv i högsta grad påverkade.

Kristina Lindström och hennes medarbetare har gjort ett mycket gediget och skickligt jobb. Den som specialstuderar research, bildsättning och ljudläggning har all anledning att bli imponerad.

Filmen kommer att bli ett biografiskt filmiskt standardverk över Astrid Lindgren. Tillsammans med den nya skrivna biografin ”Denna dagen, ett liv” av författaren Jens Andersen kastar den nya ljus över en av vår tids mest betydande och inflytelserika författare.

*

Det som möjligen får stå tillbaka i Kristina Lindströms dokumentär är Astrid Lindgrens humor, slagfärdighet, skrivglädje och skaparkraft. Hennes konstnärliga explosion och obändiga skaparglädje! Varför blev hon just författare; varför inte talskrivare, journalist eller politiker? Varifrån kom hennes fria, frimodiga och modiga skrivande och arbetslust? Och hur slipade hon sina och andras instrument, vad är det egentligen i hennes fenomenala berättarteknik som gör att vi idag fortfarande läser henne?

*

Det finns många fina och minnesvärda passager i  dokumentären. En sekvens är relationen till Svenska Akademien. Precis som Ebba Witt-Brattström säger borde det naturligtvis ha varit självklart att välja in Astrid Lindgren som ledamot när tillfälle gavs. Kanske hade hon varit ihärdig och tackat nej, men det är ju i så fall en sak för sig. Karl Ragnar Gierow och de andra herrarna ville dock verkligen inte och försökte markera att de minsann var oberoende av tidsandan.

Så tydligen fick hon aldrig ens frågan.

Men en Astrid Lindgren av idag hade definitivt fått den. Det dåtida motståndet handlade både om kön och genre. Jag är för min del övertygad om att Artur Lundkvist och de andra gentlemännen i Akademien var förvirrade av Astrid Lindgrens exceptionella framgångar och dessutom helt oförstående inför barnboksgenren. Astrid hade en skaparkraft som de själva saknade. Hon hade en påtaglig kommersiell framgång, men också – och framförallt – en konstnärlig. Själv tror jag att Lundkvist och de andra tydligt såg den konstnärliga kvaliteten i Astrid Lindgrens författarskap och avundades den. Och kanske därför försökte blockera ut den.

Dock ska man i rättvisans namn komma ihåg att Astrid Lindgren år 1971 tilldelades akademiens förnämsta egna pris, nämligen Svenska Akademiens Stora pris (som sällan delas ut, och som för övrigt även tilldelades Lennart Hellsing i fjol).

*

Kristina Lindströms film och Jens Andersens nya biografi fördjupar bilden av Astrid Lindgren. Och kanske har en och annan ännu mer fått upp ögonen för hennes storhet som författare och världsmedborgare.

I den sista delen av dokumentärfilmen flimrar ett stort antal internationella tv-inslag förbi, och om inte förr så får man då verkligen klart för sig vilken internationellt betydande författare Astrid Lindgren var och är.

h1

Århundradets kulturhändelse: Pippi i topp!

december 31, 2014

pippitiger.45DET VAR VÄL ingen kioskvältare direkt, att Pippi Långstrump idag utnämndes till Sveriges viktigaste kulturhändelse de senaste 150 åren i Dagens Nyheters stora omröstning.

ABBA, Ingmar Bergman och Nobelpriset må ursäkta, men inget har så radikalt förändrat såväl litteraturen som vår kollektiva uppfattning om barn, flickor och människan som böckerna om Pippi Långstrump.  

Dagens Nyheter har firat sitt eget 150-årsjubileum, bland annat genom att arrangera en stor omröstning bland sina läsare, där uppgiften varit att utse de senaste 150 årens största och viktigaste kulturhändelse i Sverige. Idag redovisas de som hamnade på topp 10 – där Pippi alltså hamnade allra överst, tätt följd av en annan epokgörande barnkulturhändelse, nämligen tv-serien Fem myror är fler än fyra elefanter.  Över 10 000 personer deltog i omröstningen.

Astrid Lindgren har faktiskt ytterligare ett verk på topp 10-listan: antikrigsromanen Bröderna Lejonhjärta går in på en niondeplats. Ingen tvekan, alltså: Astrid Lindgren har en särställning i svenskt kulturliv, i synnerhet om folket själv får bestämma!

Hur stora växlar man ska dra på en sån här topplista är förstås upp till var och en. Att två barninriktade verk hamnar överst i topplistan är glädjande, men rimligen också en följd av att merparten av de röstande har växt upp med både Pippi och Fem myror. Relationen är så att säga mer upparbetad än relationen till Strindberg, Lagerlöf och Heidenstam (ingen av dem med på topp 10-listan!) för gemene man och kvinna av idag.

Men utan tvivel förtjänar Pippi Långstump sin förstaplats med råge. Pippi är en genial skapelse; ett stycke frejdig litteratur med en språklig rikedom och en betydelse över tid som få konstnärliga verk lyckas nå upp till. Att Pippi också har något att berätta för oss i vår tid är uppenbart.

Både Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta har det djup och det allvar som litteratur måste ha för att leva in i evigheten. I den senare boken är det mer uttalat och utskrivet; i Pippi Långstrump däremot finns djupet och allvaret hela tiden under texten, fram till det gripande slutet, där Pippi i sin skärande och föräldralösa ensamhet stöder huvudet i händerna och vilar blicken på ett enda, brinnande stearinljus medan Tommy och Annika tyst betraktar henne från sin trygga, ombonade kärnfamiljsvilla.

*

Pippi Långstrump blev till under brinnande världskrig, när Astrid Lindgren berättade för sin dotter Karin (som hittade på det slagkraftiga namnet). Att Astrid Lindgren formade Pippi till en starkt antiauktoritär flicka medan kriget pågick är med all säkerhet en omvänd spegling av den hotande yttre världen: i avskildheten i hemmet på Dalagatan kunde den diktade protesten mot manligt, auktoritärt styre och språk flöda fritt – där kunde en modig och självständig flicka, med rättvisepatos och civilkurage, bolla fritt med både uniformerade poliser och Starke Adolf.

Några månader efter att andra världskrigets slut spreds boken om Pippi Långstrump över Sverige och strax därpå ut över världen. Boken kom som en befrielse, efter den vanvettiga auktoritära militarismens härjningar. Pippi damp ner som ett ensamkommande flyktingbarn och visade tydligt att en ny tid var kommen. Pippi blev svaret på en intensiv längtan efter den fria människan, människan som inte längre lät sig styras av auktoriteter och envåldshärskare.

Och så länge den längtan finns kvar hos oss människor, så har Pippi Långstump en plats i världslitteraturen. Och är, som sagt, en självklar etta på topplistan över de viktigaste kulturhändelserna de senaste 150 åren!

Dagens Nyheters lista hittar du här. Kommentera den gärna här i bloggen! Bilden ovan är en av Ingrid Vang Nymans klassiska serieteckningar (copyright: Saltkåkan AB).

Och Gott Nytt År – ett år då Pippi Långstrump fyller 70!

PS. I morgon, nyårsdagen, visas sista delen av Kristina Lindströms lovordade dokumentärfilm Astrid  (SVT 1, kl 20.00). Missa inte den! DS.

 

 

 

h1

Nu kommer Astrid Lindgrens krigsdagböcker!

november 4, 2014

omslag bokI DAG BLEV det officiellt. Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” ges ut nästa år, med förord av Kerstin Ekman och efterord av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman.

Jag har haft förmånen att  få läsa de hittills opublicerade dagböckerna.  Totalt rör det sig om sjutton skrivhäften med svarta pärmar och Astrid Lindgrens speciella handstil. 

När andra världskriget bröt ut 1 september 1939 började Astrid skriva i det första häftet: ”O! Idag började kriget. Ingen ville tro det.”

Sen skriver hon om sin vardag i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under andra världskriget. Det blir till en mycket personlig och nära skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texterna är laddade med både humor, drålighet, stor sorg och förfäran.

Innan debuten

Det finns mycket som är spännande med den här utgivningen. Dagböckerna är skrivna under de år då Astrid Lindgren tog sats inför sitt författarskap. Hon debuterade 1944 (Britt-Marie lättar sitt hjärta) och den första boken om Pippi Långstrump kom ut samma år som kriget slutade, 1945.

I dagböckerna är det tydligt hur Astrid Lindgren redan från början tar ställning. Hon avskyr både Hitler, Stalin och Mussolini. Redan 1940 skriver hon om hur judar förföljs. Hon kommenterar både det lilla livet med familjen och de stora världshändelserna, ibland på samma gång och alltid uttrycksfullt. Hennes sätt att berätta känns igen.

Ett personligt tidsdokument   

Dagböcker hör normalt till en privat sfär. Men efter att ha läst Krigsdagböckerna så är jag ganska säker på att Astrid Lindgren skrev för att de skulle bli lästa. Som ett dokument och en skildring över en tid, över en familj och över en dramatisk världsutveckling.

Blandat med Astrid Lindgrens egna texter innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I den nya boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren.

 Förord av Kerstin Ekman

Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord. Utgivningen av Astrid Lindgrens krigsdagböcker är ingenting mindre än en stor litterär händelse!

Det understryker att Astrid Lindgren ständigt är aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Många vet inte är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek. Det märks i dagböckerna.

I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker, så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.

h1

Danmark hyllar nya Astrid Lindgren-biografin

oktober 30, 2014
IMG_9682

Jens Andersen i sitt inspirerande tacktal.

I DAG SLÄPPTES den danske författaren Jens Andersens stora Astrid Lindgren-biografi Denne dag, et liv.

Ackompanjerad av en kompakt hyllningskör av recensioner i dansk press, radio och TV, och enligt uppgift med ovanligt många förbeställda exemplar i bokhandlarna runt om i Danmark. 

Intresset för Astrid Lindgren är större än någonsin i vårt södra broderland. Och Jens Andersens bok verkar bli en total succé.

I eftermiddag höll därför förlaget Gyldendals – världens kanske äldsta förlag – en välbesökt releasefest i Köpenhamn, där bland annat Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman närvarade.  För oss som kom från Vimmerby var det en fantastisk upplevelse: mitt i världsstaden Köpenhamn nämns Vimmerby av alla och envar som ett naturligt nav och en naturlig referens i berättelsen om Astrid Lindgren!

Men störst fokus var förstås på Jens Andersens bok, som lyfter fram många sidor av Astrid Lindgren och som på ett gripande sätt lägger till åtskilliga fakta om författaren och personen Lindgren.

– Jens Andersen påstår att han bara skriver om döda författare, sa förläggaren Johannes Riis. Men i sina biografier gjuter han också liv i dom, får dom att leva igen och bli till riktiga människor.

Jens Andersen har i sitt arbete fått mycket support av bland andra Astrid Lindgren-kännaren Lena Törnqvist, som hanterat Astrid Lindgrens arkiv på Kungliga biblioteket och som också var min företrädare som chef på Astrid Lindgrens Näs, och Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman. Med den senare har Jens Andersen i två års tid haft en tät kontakt, bland annat en intensiv mejlväxling.

– Dom mejlen ska vi INTE ge ut i bokform, sa Jens och Karin nickade instämmande.

IMG_9674

Jens Andersen och jag själv.

I sitt bejublade och väldigt inspirerande tacktal skickade Jens Andersen också en hälsning till oss på Astrid Lindgrens Näs. Hos oss har Jens tillbringat ett antal veckor under sitt arbete och vi har lärt känna honom som en väldigt inspirerande samtalspartner och kamrat.

– Jag har känt mig hemma på Astrid Lindgrens Näs och i Vimmerby, sa Jens i tacktalet. Inte minst alla gånger jag fick fika med personalen – och dricka Näs-kaffe!

Recensionerna idag då?

Både Berlingske och Politiken – två stora, viktiga tidningar i Danmark – ger full pott till Jens Andersens biografi. Sex stjärnor av sex möjliga. ”Som vuxen får jag en våldsam lust att läsa om åtminstone en handfull av Astrid Lindgrens böcker. Med vuxenögon. Men mest av allt med de insikter Jens Andersens helt enastående biografi har förärat mig. Som en extra dimension till ett på förhand storslaget författarskap.” skriver Rikke Rottensten i Berlingske. ”Framförallt får Jens Andersen oss att fullt förstå att Astrid Lindgren också kunde vara en plågad människa” skriver Per Svensson i Politiken.

I januari-februari kommer boken på svenska på Norstedts förlag.

h1

Ny Astrid Lindgren-biografi i antågande

oktober 22, 2014

danskabladSVENSKA MEDIA HAR inte riktigt vaknat än. Men de danska tidningarna, radiokanalerna och tv-programmen fylls i dagarna av förhandsreportage kring den nya Astrid Lindgren-biografin ”Denne dag, et liv”.

Det är forskaren och författaren Jens Andersen som har skrivit biografin, som utkommer i Danmark nästa vecka. Jens har bland annat suttit hos oss på Astrid Lindgrens Näs i några veckor och gått igenom våra samlingar och dokument, men också tagit del av en stor mängd annat nytt material hos Astrid Lindgrens familj och i arkiven på Kungliga Biblioteket och på andra håll. Dessutom har han förstås intervjuat de personer som stod Astrid Lindgren nära och som kunnat ge nya pusselbitar i beskrivningen av Astrid Lindgren.

Jens skriver i ett mejl att det är ett påfallande stort intresse i Danmark för den nya biografin. Astrid Lindgren har en fantastiskt stark ställning även i det danska medvetandet, det vet ju alla vi som möter de många danskar som besöker Vimmerby varje år.

Jens Andersens  biografi kommer på svenska nästa år. Bilden på de danska tidningarna idag har jag fått från kollegan Anne Sofie Tiedemann Dal på Karen Blixen-museet i Rungsted (en fantastisk plats att besöka, för övrigt – åk dit!).

Jens Andersen har skrivit en rad uppmärksammade böcker och biografier, bland annat om HC Andersen, Drottning Margrethe, barnboksförfattaren Ole Lund Kirkegaard och fotbollsproffset Frank Arnesen. Jens Andersens hemsida hittar du här.