Posts Tagged ‘Astrid Lindgrens Näs’

h1

Vision, vänner och vansinne

augusti 13, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är det tredje och definitivt sista inlägget: Vision, vänner och vansinne.

*

11698765_10153133727037815_5187250336124194453_oNU HAR JAG tagit farväl av mitt kontorsrum. Det är utrymt och tomt på mina saker. Jag har lämnat kvar våra fyra honnörsord på whiteboardtavlan:

Platsen
Äktheten
Engagemanget
Människan

Det känns bra. Nu får någon annan ta vid. Som chef ska man passa sig för att stanna för länge, i synnerhet i kreativa jobb. Åtta och ett halvt år är ändå en rejäl del av en livstid.

* 

Att bygga upp ett kulturcentrum från scratch i en helt främmande miljö är en utmaning. Den antog jag på hösten 2006 i Vimmerby, när jag blev VD i det kommunala aktiebolaget Astrid Lindgrens Näs AB. Jag minns vad dåvarande kommunchefen Christer Johansson sa första gången vi talade om jobbet:

– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad det här kan bli.

Sedan talade han om hur kommunen skulle kunna köpa in grannfastigheterna, återplantera den gamla allén som gick mellan centrala stan och Astrid Lindgrens barndomshem, hur man skulle kunna bygga en lantlig gångväg (med kossor, höbalar och hela baletten) mellan Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs och en rad andra expansiva och i grunden kloka tankar. Han hade en vision och var rätt ute.

Men han hade glömt en sak. Förankringen i den politiska sfären. Astrid Lindgrens Näs uppdrag hade från början alldeles för dålig acceptans hos de fullmäktigeledamöter som faktiskt hade beslutat om det.

Om jag ska vara självkritisk så tror jag att jag underskattade den delen. Det som var självklart för mig, och som förespeglades mig när jag anställdes, visade sig inte vara fullt så självklart. Nämligen att Vimmerby skulle göra en tveklös och ganska påkostad satsning på ett kulturcentrum i Astrid Lindgrens namn.

Det visade sig snart att det bland annat fanns en negativ opinion som lokaltidningens redaktör gav uttryck för och gärna underblåste, av för mig fortfarande outgrundliga skäl. Det fanns också bland några lokalpolitiker en uttalad allmän skepsis mot kultur, kulturhus och museer. Eller ett rent ointresse eller icke-engagemang; en av politikerna i min dåvarande styrelse ställde exempelvis under det första verksamhetsåret bara en enda konkret fråga, och den handlade om när styrelsearvodet skulle betalas ut.

Av sådana skäl var det av största vikt att bolaget fick in extern expertkompetens i styrelsen. Inte minst på ordförandeposten, där Kronobergs landshövding Kristina Alsér  gjort en tung och viktig insats genom åren.  

Några månader efter invigningen 2007 av Vimmerbys nya kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, besöktes vi av den socialdemokratiska gruppen i kommunen. En medelålders metallare sa rakt ut: ”Vad har jag för nytta av det här? Jag har aldrig i hela mitt liv gått på museum.”

Den frågan har förföljt mig sen dess.

Och jag tror att många museiansvariga och kulturaktörer i landet brottas med samma fråga.

GraffitiNAS
En vision för en offentlig kulturverksamhet måste innehålla viljan att inkludera alla. Barn, nya svenskar, kulturovana, åldringar, turister, whatever. Och inkludera dem både som besökare och medskapare.

Men en vision kan inte innehålla allt på en gång.

Den vision som styrelsen för Astrid Lindgrens Näs mejslat ut, med början från 2008 (under den tid jag varit VD och Kristina Alsér ordförande),  har framförallt handlat om utveckling av hela verksamheten och besöksmålet. Trädgårdssatsningen har en speciell udd riktad mot målgruppen trädgårdsintresserade och våra skolprojekt förstås också mot målgruppen skolbarn – men i övrigt har visionen varit att från grunden skapa en spännande Astrid Lindgrensk arena, med en mängd attraktiva och relevanta erbjudanden för de många människorna.

Eller med andra ord:  skapa en mötesplats som lockar en rad olika människor med olika behov. En föränderlig mötesplats som ska kunna utvecklas många år framöver.

Utan en vision hade vi lätt kunnat tappa färdriktningen och relevansen, och frestas till att endast fokusera på att skapa ett så lönsamt turistmål som möjligt; vackert och tillgängligt visserligen, men utan någon mer långsiktig tanke och idé.

Spännande trädgårdar, utställningar och programkvällar kan man skapa överallt i Sverige som ett sätt att dra turister. Men just Vimmerby har unika förutsättningar. Det relevanta i att göra det just här, intill Astrid Lindgrens bevarade barndomshem, är förstås just kopplingen till författaren och hennes tematik.

Att bygga trädgårdar med teman från Astrid Lindgrens idévärld blir aldrig så självklart som här. Att bygga utställningar kring Astrid Lindgren eller annan barnkultur blir heller aldrig så självklart som här.

Men just den insikten är också uppfordrande för oss. Vi kan inte  fuska. Både ägaren (politikerna) och utförarna (styrelsen, jag och mina medarbetare) har tvingats anstränga oss för att förstå storheten i det Astrid Lindgren skapat. Vi måste plugga på, läsa biografier, analyser, avhandlingar och originaltexter  för att hitta det verkliga djupet och få de allra bästa idéerna.

Först då kan vi leverera en äkta produkt till våra besökare. Allt annat vore just – fusk!

GraffitiNAS
Astrid Lindgrens Näs kan i skrivande stund (till och med juli) notera ett rejält ökande besöksantal jämfört med tidigare år. Jag är övertygad om att det är resultatet av att företaget och styrelsen faktiskt haft en kvalitetsvision – och inte bara ett budgetmål –  som styrt verksamheten och som signalerat en tro på företagets potential.

Ibland blir det som man vill, helt enkelt.

En vision är viktig för att tala om för omvärlden (exempelvis kommunfullmäktige) vilka långsiktiga mål en organisation strävar mot och vilka ambitioner organisationen har. Visionen är också viktig för att lyfta medarbetarna, ge dem en betydelsefull roll och få dem att inse var ribban ligger vad gäller kvalitet på utbudet, företagskulturen och den gemensamma strävan.

Att ha en styrelse som lägger ribban högt är en förutsättning för framgång. En livlig och mycket kreativ kvällssittning med styrelsen någon gång under 2013 gav följande vision, som i sin tur hämtat delar från värdegrundsarbeten från personalen:

”Med obrottslig trohet mot Astrid Lindgrens värderingar ska Astrid Lindgrens Näs år 2025 vara en häpnadsväckande och attraktiv mötesplats och aktör, och ett av Sveriges mest intressanta kulturella besöksmål.”

Fint, va? Till de som hävdar att visionsarbete och ord på papper bara är tjafs och slöseri med tid säger jag: utan den visionen hade vi haft mindre mod, blivit mer återhållsamma, kanske mer slarvigt kommersiella och haft en sämre strategi för långsiktig utveckling än den som nu finns.

Utan visionen hade Astrid Lindgrens Näs varit ett ganska ordinärt turistföretag. Nu är det ett unikt berättelseföretag, som inte bara vill leverera en vacker upplevelse i största allmänhet, utan också insikter, engagemang och kunskaper till varje besökare.

Och potentialen framöver är enorm.

GraffitiNAS
Man måste ha vänner. I synnerhet måste en kulturverksamhet ha vänner.

Här kan jag också vara självkritisk. Vi borde redan vid starten ha satsat på ett mer djupgående förankringsarbete. Vi borde direkt ha avdelat större resurser till ett professionellt publikarbete och dessutom försökt hitta stadiga kompisar att samarbeta med inom näringsliv och universitet.

På ett sätt är det förstås också en resursfråga. Under de år jag kan överblicka har vi försökt, ibland mer och ibland mindre. Att Astrid Lindgrens Näs besöksantal nu ökar rejält är ett resultat av de senaste årens publikarbete och vässad marknadsföring, där inte minst trädgårdsprojektet varit en god murbräcka.

Men att Astrid Lindgrens Näs ännu inte har några påtagliga stadigvarande samarbeten med näringsliv och akademi är kanske det jag ändå beklagar mest, när jag ser i backspegeln. Vi har visserligen kursen ”Att skriva barnlitteartur” i samverkan med Linnéuniversitetet, men det har hittills stannat där.

Jag är övertygad om att en framtida expansion av verksamheten, besöksmässigt och innehållsmässigt, förutsätter nära relationer till andra företag och universitet i Sverige och utomlands. Men då måste verksamheten också ha ett sakinnehåll som attraherar näringsliv och universitet.

Nu, när själva grunden är lagd och arenan snart är utbyggd, finns det stora möjligheter att hitta sådana samarbeten som näringslivet (lokalt och nationellt) och lärosätena kan dra nytta av. Jag talar alltså inte om sponsring, utan om goda gemensamma och långsiktiga projekt.

Det finns exempelvis, som organisationen Svenskt Näringsliv skriver, ett ”ökat tryck på företagen att respektera mänskliga rättigheter”. Många företag arbetar också i dag med de värdegrundsfrågor som Astrid Lindgren på så många olika sätt gestaltat och lyft fram. Hon är en gemensam nämnare som vi alla kan samlas kring och som alla känner till.

Platsen Astrid Lindgrens Näs skulle därför tveklöst kunna skapa en särskild relief till utbildningar, ledarskapsutveckling och andra CSR-frågor som skulle gagna företagen och ge verksamheten på Näs ett unikt innehåll.

GraffitiNAS
Ibland i museivärlden tycker jag mig ha märkt ett vilset eller ibland skräckslaget förhållande till samverkan med näringslivet. Men ett kulturcentrum, museum och besöksmål behöver sådana vänner också, vid sidan av de gängse besökarna.

Frågan är bara hur man utvecklar ”produkten”? Den som får näringsliv och akademi att börja använda Astrid Lindgrens Näs som en spelplats? För ”produkten” kommer inte neddimpande av sig själv och all produktutveckling kostar pengar.

Hittills har det inte funnits vare sig mentalt eller ekonomiskt utrymme i Vimmerby för särskilda satsningar, utöver de årliga anslagen till Astrid Lindgrens Näs. Men om man på sikt vill skaffa sig nya vänner, och låta företaget och kommunen spela en större roll regionalt, nationellt och internationellt, då skulle jag vilja tipsa om hur man gör i HC Andersens hemkommun Odense.

H. C. Andersen Fonden är en ”utvecklingsfond”, där såväl kulturministeriet, danska tillväxtverket, den nationella danska turistorganisationen Visit Denmark, universiteten som Odense kommun samverkar och satsar. En Vimmerby-variant borde också förstås engagera näringslivet.

H.C. Andersen Fonden säkrar upp forskning om författarens liv och gärning, event med anknytning till Andersen, hittar nya sätt att stimulera Andersen-turismen (och den är stor!) och bidrar till internationella samarbetsprojekt.

Så kan man också få vänner.

GraffitiNAS
Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Så sa Astrid Lindgren i en av alla de otaliga intervjuer som hon gav (Svenska Dagbladet 28/9 1970). Det där blir ett allt viktigare citat att åberopa.

För inte menade hon det mänskliga vansinne som består i krig, kärnvapen och förtryck – nej, här är det den fabulerande konstnären Astrid Lindgren som talar! Och som proklamerar tolerans för olikheter, galna upptåg, diktens frihet, tolerans för konstnärligt avancerade och spännande uttryck och – inte minst – för de människor och företeelser som kan verka en smula udda och galna, men som just därför bidrar till att föra vår värld framåt.

En Pippi Långstrump, en Chaplin, en Louise Bourgeois, en… ja, välj vilken udda konstnär eller vetenskapare som helst!

Här tror jag nyckeln till framgång för en kulturell verksamhet ligger. Att våga använda de mest spännande, kontroversiella och egensinniga konstnärliga uttrycken. Våga göra det oväntade. Det provocerande. Det som sticker ut och ger ringar på vattnet, både i media och i människors inre. Det mänskliga vansinnet, för att tala  med Astrid Lindgren – med betoning på det mänskliga.

Jag hoppas  verkligen att Astrid Lindgrens Näs framöver kommer att vara en av de modigaste platserna av alla vad gäller det!

GraffitiNAS
Det här blir mitt 571:a och sista inlägg i den här bloggen, som jag startade i augusti 2008. Tack till alla som orkat läsa. Nu får den gå till bloggarkiven som ett litet dokument över de gångna åren.

Men jag tar inte farväl av Astrid Lindgrens Näs. Jag vet att jag kommer att besöka platsen om och om igen, som vanlig nyfiken besökare. Och jag är helt säker på att personalen och mina framtida efterträdare kommer att åstadkomma något ännu mycket bättre och lockande i framtiden, till glädje och nytta för en växande och nöjd skara besökare.

Det är en i grunden otroligt lustfylld känsla att veta att det här företaget och den här platsen ständigt kommer att vara stadd i kreativ förändring, med det vi åstadkommit fram till nu som bas.

Själv börjar jag nu arbeta som programchef på Sveriges Radio i Göteborg. Ett annorlunda jobb, kanske, men också likartat – det handlar om att skapa förutsättning för det spännande berättandet nu och i framtiden. Och att arbeta såväl på Astrid Lindgrens Näs som på Sveriges Radio är verkligen ”public service”, det vill säga – att arbeta i allmänhetens tjänst!

Vi hörs, hoppas jag. Tack och hej.

Läs gärna de andra två avslutande inläggen Om Astrid Lindgrens betydelse och Samhällets kroppspulsåder – kultur!

Annonser
h1

Samhällets kroppspulsåder – kultur!

augusti 12, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är andra inlägget: Samhällets kroppspulsåder – kultur!

*

https://astridlindgrensnas.files.wordpress.com/2015/08/ad22d-meshke2.jpg?w=279&h=210MITT LIVS ABSOLUT första kulturupplevelse var en dockteateruppsättning med marionettmästaren Michael Meschke. Åtminstone den första jag med säkerhet minns.

Det hände sig i Örebro för länge sen, i en liten teaterlokal på Järnvägsgatan, och av någon anledning så var det min i övrigt icke-kulturelle far som tog mig dit.

Eller icke-kulturell, förresten. Han var väl som folk är mest. Lyssnade på radio, såg på teve, läste lokaltidningen och undantagsvis en bok. Förmodligen ville han ge mig en stunds förströelse eller kanske själv komma bort ifrån någonting, och för mig var det stora i den upplevelsen att få göra något ovanligt tillsammans med honom. Säten av röd plysch, lite godis, mörker och ett hyssjande i salongen när allt skulle börja. Lagom spännande med en trygg pappa intill.

I efterhand har jag insett att det storartade i hela situationen inte var det som skedde, utan att det skedde.

Att Michael Meschke ägnat halva livet åt marionetteater för att erbjuda sina konster till oss, att någon engagerat honom just för vår skull, att det fanns en lokal, att någon sålde biljetter, att en vaktmästare och tekniker jobbade den söndagen, att det också fanns nån sorts finansiering, en organisation och en massa människor som man aldrig såg bakom kulisserna.

Det storartade var att allt detta fanns till bara av en enda anledning: att vi skulle få en teaterupplevelse!

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Under åren på Astrid Lindgrens Näs har jag ofta tänkt på hur viktigt det är med ett rikt utbud av kultur för ett litet samhälle. Och hur svårt det har varit att få uppslutning kring tanken att kultur i sig är av godo – och därmed också måste få en rejäl plats i samhällets budget.

I dagens kulturdebatt pågår det ett ibland närmast parodiskt sökande efter argument som legitimerar offentligt finansierad kultur. Det tjatas om allt som är mätbart: folkhälsotal, positiva effekter för läsförståelse, arbetsmarknad och sysselsättning, kulturens roll i integration eller rehabilitering, om de unga kreativa konstnärernas och företagens miljonomsättningar och exportvärden och så vidare.

Jag är själv en av alla de som försökt leda i bevis att satsningar på kultur ger mätbara ekonomiska effekter på samhället. Jag har gjort det i tron på att, om vi bara kan argumentera för att kultur är samhällsekonomiskt lönsamt så uppnår vi legitimitet gentemot skattekollektivet (eller snarare de politiker som fördelar pengarna), både på lokal, regional och statlig nivå.

Men vare sig jag eller någon annan kommer någonsin att lyckas med den argumentationen.

Helt enkelt därför att det är en endimensionell, kortsiktig och ofullständig metod att ha vår tids typiska ekonomism som enda måttstock. 

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Man kan säga att de samhälleliga kulturfrågorna och miljöfrågorna går hand i hand: de handlar egentligen aldrig om hur man på kort sikt ska skapa ekonomiska resultat eller avkastning på insatt kapital. Kvartalsrapporterna är så att säga mindre viktiga än 100-årsboksluten.

Däremot handlar de om framtiden. För visst är det både rimligt och nödvändigt att vi idag investerar våra gemensamma pengar på miljöområdet, även om ”vinsten” framförallt kommer framtida generationer till del? På samma sätt bör kulturpolitiken handla om att investera i ett kulturellt mångfaldigt och rikt framtida samhälle. Inte för att det ger kulor tillbaka i plånboken idag, utan för att det har ett omistligt värde för individer och samhälle för lång tid framöver.

Ett operahus eller ett museum byggs inte i första hand för att omedelbart bli en strålande business, utan för att gamla och nya kulturella uttryck ska leva vidare idag och imorgon. Värdet av detta är omöjligt att plita ner i ett excel-dokument – men det betyder ju sannerligen inte att värdet inte finns.

Moderaternas förre partisekreterare Mats Svegfors, sedermera också radiochef,  uttrycker det så här i en utredning han nyligen gjort angående att arkitekturen tappar mark i svensk stadsplanering:

”Min huvudförklaring är att ekonomismen blir starkare och starkare. Där fordom skönhet var råder nu kronor och ören. Vad betyder det rent konkret? – Kortsiktighet. Oavsett om det är marknaden eller kommuner som bygger så byggs det för att kalkylen ska gå ihop kortsiktigt. Trots att vår stora utmaning är långsiktig hållbarhet.”

Jag själv menar att utgångspunkten för varje politiker, som brottas med frågan ”Vad får kultur kosta?”, måste vara insikten om att kultur är en livsviktig mental infrastruktur i varje samhälle. Om den kulturella infrastrukturen inte underhålls och stimuleras tillräckligt mycket så förfaller samhället, långsamt men säkert.

Och omvänt: insikten om att satsningar på kultur leder till välbefinnande, tillväxt och utveckling över tid för varje samhälle och dess individer.

Det innebär förstås inte att politiken ska satsa obegränsade pengar på kultur. Men alla ansvariga politiker måste anstränga sig för att inte bara se de kortsiktiga kostnaderna, utan också det långsiktiga värdet.

Och sen ha modet att agera därefter.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Kultur är samhällets kroppspulsåder. Kultur pumpar oavbrutet syre genom vår kropp och våra hjärnor. Kultur hjälper oss att tänka och vidga våra tankar. Olika kulturyttringar gör oss mottagliga för nya intryck, nya idéer, nya sätt att se på vår egen tillvaro och vår omgivning.

Som enskilda människor gör vi hela tiden mentala förflyttningar: vi tar till oss ny musik, vi lär oss äta nya maträtter, vi ser plötsligt ett nytt värde som vi inte upptäckt tidigare i bilder, konst, mode, design eller arkitektur.

Detta är livsnödvändigt. Vi måste utvecklas för att inte vi och våra samhällen ska stagnera i en slags stillastående dåtid. Vi måste följa med utvecklingen och helst också driva på den. Våra politiker och vi andra måste söka efter framtidens lösningar på de problem vi har idag. Och det är inom kulturen som diskussionen om det nya förs mest fritt och vågat; kanske inte alltid konkret problemlösande – men alltid med nya perspektiv och synsätt.

Min övertygelse är att den stad eller kommun som är ovan vid kultur – eller rent av är kulturfrånvänd – har  sämre möjligheter att utvecklas, än de platser som genomsyras av olika sorters kulturyttringar, kulturella aktiviteter och företagsamhet inom de nya kreativa näringarna.

Utan stimulans av våghalsiga och entreprenöriella konstnärer, artister, skådespelare, författare, musiker, spelutvecklare och andra i den brokiga skara som jobbar med kultur – ja, då stannar tankarna även i samhället runtom.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Förr flyttade människor och företag dit råvarorna fanns: skogen, malmen, vattenkraften och den bördiga jorden. Idag söker sig allt fler företag och anställda till kreativa och dynamiska platser. Man söker den kritiska massan, den samling människor som gör att utvecklingen tar fart.

Storstäderna har en given fördel med sitt utbud och sin mångfald. Men de mindre orter som kommer att överleva, och till och med växa, i Sverige i framtiden är de som etablerar sig som innovativa, kulturella centra.

Det finns en mängd internationella exempel på den saken. Även om de ofta handlar om större städer, så är mekanismen densamma: satsningen på kultur (och utbildning) driver fram en positiv samhällsutveckling. Ett av många exempel är konstnären Pablo Picassos födelsestad, Malaga, som har upplevt ett uppsving på en rad olika områden efter att man, trots urusel kommunal ekonomi och enorma behov av annat näringslivsstöd, hade modet att öppna ett stort och påkostat Picasso-museeum år 2003 (idag ett av Spaniens största besöksmål). Att den satsningen var helt avgörande för framtidstron och andra investeringar i Malaga är det få som förnekar idag.

I det något blygsammare fallet Vimmerby finns också särskilda möjligheter, eftersom politikerna inte heller här behöver konstruera någon halvfejkad guldgruva. Ty ingen kan väl önska sig något bättre än Astrid Lindgren som som bas för att utveckla ett starkt och innovativt kluster av kulturaktiviteter och aktörer?

Visst, det kräver både investeringar och nytänkande. Just nu är den diskussionen tyvärr blockerad, mycket på grund av att perspektivet är så kort både hos politiker och allmänhet.

Men den dag då diskussionen inte längre handlar om småskolors placering eller ett bilfritt torg, utan om elevernas samlade utveckling i kommunen (skolan är den kanske viktigaste kulturinstitutionen av alla!) och om ett samlat grepp över stadsplanering, arkitektur och sociala miljöer – och när ledande politiker vågar driva framtidstankar om den kreativa kulturkommunen Vimmerby – ja, då har vi en kommun som kommer att sticka ut som ett strålande exempel i Sverige och dra till sig både blickar och friska pengar utifrån.

För varför skulle inte en målmedveten satsning på kultur göra att Vimmerby, med sin redan idag stora teaterpark, drar till sig ett allt mer ökande antal unga skådespelare, manusförfattare, teatertekniker, musiker, IT-utvecklare och kreatörer? Men precis som för övriga näringslivet så krävs det att någon (läs: kommunen) krattar i manegen och skapar förutsättningar (läs: kreativa utbildningar, företagscenter, en innovativ modig stadsplanering och kulturhus med resurser!).

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Det kommer aldrig att vara möjligt att bevisa och mäta upp kulturens kraft i ett samhälle.

Men den som vill kan göra ett tankeexperiment kring Vimmerby:

Låtsas som om Astrid Lindgrens Värld aldrig hade funnits, ta bort konsthallen i varmbadhuset, riv Astrid Lindgrens Näs och asfaltera trädgårdarna, kör Komedianten på porten och driv bort alla webbdesigners, grafiker, trubadurer, bokhandlare och Oratoriekörer ni kan hitta – och säg sen vad som blev kvar?

Eller tänk tvärtom. Dubblera Astrid Lindgrens Värld. Bygg en ny, stor konsthall med ett modigt uppdrag (varför inte Europas enda konstmuseum för barn, med konst och illustrationer som är skapade för barn?). Låt Astrid Lindgrens Näs få möjlighet att utveckla nutida temautställningar och kurser/konferenser med kopplingar till Astrid Lindgren. Inrätta en nationell barnteaterutbildning. Bygg en ny teater, Stadsteatern Komedianten, och etablera ett gästspelsutbyte med Dramaten och låt även Oratoriekören hålla till där. Inrätta ett inkubatorcentrum i Vimmerby för unga kreativa företagare och koppla exempelvis ihop det med Brewhouse i Göteborg.

Säg sen vilket av dessa två scenarios som skulle gagna Vimmerby bäst i framtiden.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Till sist: kulturens kraft är enorm. På samhällsutvecklingen, ekonomin, hälsostatistiken och allt det där andra vi brukar tjata om.

Men jag tror det är viktigt att vi aldrig glömmer att den absolut största effekten som kultur har är på  – människan. Den enskilda människan. Du och jag.

Därför är det så viktigt att både politiker, allmänhet, företagsledare och opinionsbildare förstår detta enkla: en kulturupplevelse kan förändra en enskild människas liv! En bok, en film, en föreställning, ett musikstycke, en text, en länk, en show, ett möte med något nytt.

Och att det är just på grund av alla dessa små, små förändringar vi alla gör genom våra kulturupplevelser i stort och smått, som också samhället förändras.

Att skapa möjligheter för varje medborgare att ta del av  ett brett, kreativt och självständigt kulturliv bör därför vara ett av politikens huvudmål, både på lokal, regional och nationell nivå. Om man nu vill att blodet ska syresättas därinne i samhällets kroppspulsåder.

Som det faktiskt gjorde en smula den där söndagseftermiddagen för väldigt länge sen på Järnvägsgatan i Örebro. Effekten av det håller i sig, jag lovar.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Läs gärna även de andra två inläggen i min avslutande serie: Om Astrid Lindgrens betydelse och Vision, vänner och vansinne.

Fotnot: Bilderna är hämtade från Michael Meschkes hemsida http://www.michaelmeschke.com

h1

Swisha till vår nya vänförening!

april 23, 2015

SÅ ÄR DÅ Astrid Lindgrens Näs vänförening äntligen bildad!

Vänföreningen hade sitt första möte i veckan och en hel rad entusiastiska idéer om vad föreningen ska ägna sig åt ramlade ner över den nyvalda styrelsen. Alltifrån egna programkvällar, särskilda visningar, fester och resor till att ge verksamheten stöd till inköp av konstverk i trädgårdarna. 

vanforening2Jag hoppas verkligen att många av våra besökare och gäster väljer att stödja vänföreningen. Även om man bor långt från Vimmerby är det ett fint sätt att supporta våra vänner och vår verksamhet.

Och det enklaste sättet att bli medlem är att bums ta sin mobiltelefon och swisha över årets medlemsavgift   till   nummer 1234 66 44 39! Men det går också bra att betala via bankgiro 814-5815.

Avgifterna för vuxen är 150 kr, för sammanboende par 200 kr, för hel familj 250 kr och för barn upp till 18 år 50 kr.

OBS! Glöm inte att ange namn och adress så att föreningens kassör kan koppla ihop inbetalningen med rätt person/-er.

Vad får man då som medlem i Astrid Lindgrens Näs Vänförening – förutom glädjen att tillsammans med andra stödja en bra verksamhet? Jo, bland annat det här:

  • 50% rabatt på säsongskort till Astrid Lindgrens Näs
  • 10% rabatt på inköp i museibutiken och i restaurangen
  • gratis utställningskatalog och trädgårdsguide
  • inbjudan till vernissager och föreläsningar
  • delta i ett årligt boklotteri
  • erbjudanden att delta i specialvisningar och andra exklusiva arrangemang
  • 10% rabatt på vissa avgiftsbelagda arrangemang

Slå till nu, vet jag!

h1

När kungens slott möter Astrids koja

april 9, 2015

karin-visarI STRÅLANDE VÅRSOL har vi idag tagit emot ett trevligt studiebesök från det kungliga Sollidens slott på Öland. Det var verksamhetschefen Anna Schibli och en del av personalen som besökte oss för att utbyta erfarenheter och lärdomar.

Det är förstås skillnad på konungens fina slott och vår lilla småländska koja (nåja, prästgårdsarrende och kulturcentrum är vi faktiskt!). Men likheterna finns där också – båda platserna är helt eller delvis i privat ägo, verksamheten drivs i bolagsform och vi vill båda försöka locka så många besökare som möjligt genom att erbjuda utställningar, program och trädgårdsupplevelser. Och vi jobbar båda intimt nära två synnerligen starka svenska världskända ”varumärken”; det svenska kungahuset och Astrid Lindgren.

Det är alltid givande att möta kollegor och utbyta erfarenheter. Ofta märker vi att vi har samma problem, men framförallt också samma möjligheter. Egentligen borde vi som jobbar med museer, kulturcentra och konstnärliga trädgårdar göra betydligt fler studiebesök hos varandra. Vi är ju faktiskt inte konkurrenter, utan skapar tillsammans ett allt mer växande intresse för kultur, kulturhistoria, trädgård, utställningar och nutida konstformer.

På bilden är det vår trädgårdsmästare och konstnärliga ledare Karin Eliasson som berättar om det pågående arbetet med det vi kallar för ”andra kapitlet” i trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs. Trädgårdarna ska bli som ”en saga utan slut” och det andra kapitlet öppnar vi den 13 juni i sommar. Välkomna då, om inte förr, och kvista sen över till Öland och Sollidens slott, som också har spännande trädgårdstankar inför sommaren.

 

h1

Nu går jag vidare till nya uppdrag

april 1, 2015

Astrid kikar 1 024Allting har en början och allting har ett slut.

Efter åtta fantastiska, utmanande och framgångsrika år som chef för Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby väljer jag att från och med i sommar gå vidare till ett nytt uppdrag.

Någon tycker säkert att det är mot bättre vetande. För inget uppdrag har väl så stor dignitet som uppdraget att föra vidare arvet efter Astrid Lindgren?

Och det är sant; under de här åren har min känsla för Astrid Lindgrens storhet i författarskap och livsgärning gång på gång fördjupats. Jag är för evigt tacksam över att ha fått komma i så intensiv närkontakt med detta författarskap och denna person.

Speciellt tacksam är jag mot Astrid Lindgrens familj, hennes dotter Karin Nyman, de andra på Saltkråkan AB samt familjerna här på Näs i Vimmerby: med den allra största generositet och vänlighet har de fört in mig i Astrid Lindgrens riktiga värld. Det har berikat mitt liv.

Så visst, beslutet att lämna har definitivt inte varit enkelt.

Men ändå: jag har varit VD för det kommunalt ägda Astrid Lindgrens Näs AB från det att bolaget startades i början av 2007. Då hade Astrid Lindgrens Näs väldigt få besökare och lite verksamhet. Åtta år senare har vi erövrat utmärkelsen Stora Turismpriset 2014, i hård konkurrens med andra kända besöksmål från hela landet, och dessutom blivit prisbelönade för vår trädgårdssatsning.

Nyckeln till framgångarna har förstås varit att ägaren, Vimmerby kommun, trots all debatt har hållit fast vid sin satsning; att styrelsen under Kristina Alsérs ordförandeskap stöttat och bejakat det arbete jag lett; att kompisarna på Astrid Lindgrens Värld har haft en god utveckling och bidragit; att Astrid Lindgrens familj gett stöd både ekonomiskt och på andra sätt; och att andra offentliga medel satsats i olika projekt på Astrid Lindgrens Näs.

Men den största framgångsfaktorn är att jag haft en kompetent och hängiven personal, som engagerat tagit sig an uppgiften att ständigt förändra, förbättra och förädla vår verksamhet. Jag har lärt mig och inspirerats mycket av min personal och det kommer att bli vemodigt att lämna denna arbetsplats.

Så, varför sluta då?

Beslutet har växt fram ur en mix av privata och yrkesmässiga skäl, samt det faktum att jag fått en del förfrågningar och uppmaningar från andra verksamheter de senaste åren. Det är givet att jag varje gång har tagit mig en funderare.

Av privata skäl vill jag kunna tillbringa mer tid i min gamla stad Göteborg, där min son bor. Yrkesmässigt finns det saker även i det fantastiska arbetet på Astrid Lindgrens Näs som jag till slut tror att det är bra om nya krafter hanterar. Åtta år är dessutom en ganska lagom chefstid, tycker jag. Och för egen del får jag nu återigen utlopp för min aldrig riktigt slocknade längtan efter min gamla bransch, etermedia.

Jag ser med vemod fram emot att ta farväl av Astrid Lindgrens Näs, som gett mig så mycket. Men jag ser också med stor glädje och entusiasm fram emot mitt nya arbete som programchef på Sveriges Radio P4 i Göteborg.

För mig är stegen mellan museisektorn, besöksnäringen och public service-media inte särskilt långa. I grunden handlar det om att möta en publik på ett relevant och intresseväckande sätt och att därmed, i någon mån, göra världen en aning gnutta bättre.

Jag börjar mitt nya jobb efter sommaren, men är fram tills dess förstås fortsatt engagerad i Astrid Lindgrens Näs.  Och bli inte förvånad om det ännu en tid kommer ett och annat nytt blogginlägg här också.

Vi ses och hörs.

h1

Hans Rosling: ”Investera i museer!”

mars 15, 2015

rosling2Vimmerbys moderata kommunalråd Micael Glennfalk tipsar idag i sin blogg om ett You Tube-klipp med professor Hans Rosling, en av Sveriges mest engagerade föreläsare. Det är ett klipp som är väl värt att se.

”Det bästa ni kan göra är att investera i museer!” utropar Hans Rosling i inslaget och fäktar ivrigt med den största pekpinne som någonsin funnits i en föreläsningssal.

I inslaget berättar Rosling att världen faktiskt håller på att bli bättre, även om det ibland inte ser så ut. Han beskriver hur välstånd och folkhälsa generellt ökar. Hur familjer över hela världen allt oftare numera bara föder två barn och inte, som förr, åtta, tio eller tolv.  Hur fler och fler människor strävar efter att leva som ”moderna” människor. Hur människor från Asien och Afrika nu får råd och möjlighet att resa.

”Sverige kommer att vara attraktivt på många sätt. Investera i museer som visar upp den historia vi har i Sverige! Allt som kretsar kring resandet kommer att öka i framtiden”, säger Rosling.

Museer är besöksmål

Inom museivärlden pågår en motsvarande omprövning. Från att i första hand ha varit insamlande och förmedlande institutioner med ett eget isolerat uppdrag, börjar nu fler och fler museer också se sig som en del av en kommuns eller ett lands besöksnäring. Museer drar folk och borde vilja dra ännu mer folk – så varför skulle vi skämmas för att locka turister? Eller för att göra en kommun mer attraktiv?

I själva verket är museer ofta de mest dynamiska och oberoende platserna i en stad eller kommun. Det är där djärvheten och fantasin kan få fritt spelrum via konst och utställningar. Det är där våra tankar vidgas och provoceras. Det är där debatt och diskussion kan föras av och för alla, i allmänhetens tjänst!

Själv har jag under min tid på Astrid Lindgrens Näs (ni vet väl förresten att vi fick Stora Turismpriset 2014?) alltid talat om ”kunskapsturism”. Människor kommer till oss för att de vill fylla på sin kunskap, uppleva något som berikar och utvecklar dom som människor, mer än vad en aldrig så avkopplande hängmatta, paraplydrink eller solkräm kan göra.

Och det är precis den kunskapsturismen som Hans Rosling talar om:

”Resandet kommer att öka. Hårdarbetande föräldrar kommer att satsa sina pengar på att åka till Sverige och andra ställen för att tillsammans med sina barn ta del av år historia, vårt samhälle och vad som skapat våra värderingar och vår välfärd.”

Om ni vill ha besökare – investera!

”En satsning på Sverige som turistland måste innebära stora offentliga investeringar i kultur och museer” skrev Riksantivarie Lars Amréus för fyra år sen.

Och jag själv uttryckte det så här, i stafettbloggen hos Riksförbundet Sveriges Museer:

”Ibland sägs det att staten inte behöver fler hus och museer att plöja ner skattepengar i. Men den dagen man förstår kunskapsturismens kärna, så kanske man inte längre bara ser små och regionala museer som en kostnadspost, utan som en intäktskälla. Och som långsiktigt stabila investeringar. Förutom, förstås, alla andra oräkneliga värden som varje museum därutöver har.”

I Vimmerby har många aktörer investerat i besöksnäringen genom åren, framförallt i teaterparken Astrid Lindgrens Värld. Jag är helt övertygad om att Vimmerby idag hade varit en helt annan – och betydligt mindre intressant – kommun om dom investeringarna inte hade gjorts.

Det är av samma skäl som vi nu, med stöd från Tillväxtverket, Regionförbundet i Kalmar län och med kommunal borgen, investerar i trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs. Vi vill skapa attraktivitet och en plattform för vårt berättande.

Det är investeringarna som på sikt driver in intäkterna i kommunen. Men ännu viktigare: det är investeringarna som gör det möjligt för oss att kunna förmedla en oerhört viktig del av Sveriges kulturella historia till de många människorna, nämligen berättelsen om Astrid Lindgren, hennes författarskap och exceptionella livsgärning.

Det i sig borde egentligen vara motiv nog för satsningen.

Investera i platser – och kunskap!

Det finns samtidigt något som skaver i det här ganska färska trepartsgiftermålet mellan besöksnäringen, museerna och de samhälleliga tillväxtplanerna. Och det som skaver är frånvaron av diskussion om innehåll och syfte, bortom det uppenbara att skapa ekonomisk tillväxt.

Om Vasamuseet i Stockholm hade nöjt sig med att endast bygga ett skjul där man visar upp en gammal havererad skorv, tja – då hade museet inte varit ett av de främsta museerna i sitt slag.

Det som skapar Vasamuseets attraktivitet idag är ju faktiskt de gestaltningar, berättelser och den kunskapsförmedling som är resultatet av långvarig vetenskaplig spetsforskning – i kombination med det bevarade, unika skeppet. Utan kunskapsförmedlingen hade det bara varit ett märkligt skepp, liksom.

Med andra ord måste de långsiktiga satsningar som Hans Rosling uppmanar till också innehålla tydliga investeringar i kunskap, forskning och utveckling av innehåll och berättande. Helt enkelt därför att det garanterar en stabil grund för det museum och besöksmål som byggs upp.

Och det är bara med en stabil grund som investeringarna kommer att löna sig på lång sikt.

 

 

 

h1

Danmark hyllar nya Astrid Lindgren-biografin

oktober 30, 2014
IMG_9682

Jens Andersen i sitt inspirerande tacktal.

I DAG SLÄPPTES den danske författaren Jens Andersens stora Astrid Lindgren-biografi Denne dag, et liv.

Ackompanjerad av en kompakt hyllningskör av recensioner i dansk press, radio och TV, och enligt uppgift med ovanligt många förbeställda exemplar i bokhandlarna runt om i Danmark. 

Intresset för Astrid Lindgren är större än någonsin i vårt södra broderland. Och Jens Andersens bok verkar bli en total succé.

I eftermiddag höll därför förlaget Gyldendals – världens kanske äldsta förlag – en välbesökt releasefest i Köpenhamn, där bland annat Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman närvarade.  För oss som kom från Vimmerby var det en fantastisk upplevelse: mitt i världsstaden Köpenhamn nämns Vimmerby av alla och envar som ett naturligt nav och en naturlig referens i berättelsen om Astrid Lindgren!

Men störst fokus var förstås på Jens Andersens bok, som lyfter fram många sidor av Astrid Lindgren och som på ett gripande sätt lägger till åtskilliga fakta om författaren och personen Lindgren.

– Jens Andersen påstår att han bara skriver om döda författare, sa förläggaren Johannes Riis. Men i sina biografier gjuter han också liv i dom, får dom att leva igen och bli till riktiga människor.

Jens Andersen har i sitt arbete fått mycket support av bland andra Astrid Lindgren-kännaren Lena Törnqvist, som hanterat Astrid Lindgrens arkiv på Kungliga biblioteket och som också var min företrädare som chef på Astrid Lindgrens Näs, och Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman. Med den senare har Jens Andersen i två års tid haft en tät kontakt, bland annat en intensiv mejlväxling.

– Dom mejlen ska vi INTE ge ut i bokform, sa Jens och Karin nickade instämmande.

IMG_9674

Jens Andersen och jag själv.

I sitt bejublade och väldigt inspirerande tacktal skickade Jens Andersen också en hälsning till oss på Astrid Lindgrens Näs. Hos oss har Jens tillbringat ett antal veckor under sitt arbete och vi har lärt känna honom som en väldigt inspirerande samtalspartner och kamrat.

– Jag har känt mig hemma på Astrid Lindgrens Näs och i Vimmerby, sa Jens i tacktalet. Inte minst alla gånger jag fick fika med personalen – och dricka Näs-kaffe!

Recensionerna idag då?

Både Berlingske och Politiken – två stora, viktiga tidningar i Danmark – ger full pott till Jens Andersens biografi. Sex stjärnor av sex möjliga. ”Som vuxen får jag en våldsam lust att läsa om åtminstone en handfull av Astrid Lindgrens böcker. Med vuxenögon. Men mest av allt med de insikter Jens Andersens helt enastående biografi har förärat mig. Som en extra dimension till ett på förhand storslaget författarskap.” skriver Rikke Rottensten i Berlingske. ”Framförallt får Jens Andersen oss att fullt förstå att Astrid Lindgren också kunde vara en plågad människa” skriver Per Svensson i Politiken.

I januari-februari kommer boken på svenska på Norstedts förlag.