Posts Tagged ‘Örebro’

h1

Samhällets kroppspulsåder – kultur!

augusti 12, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är andra inlägget: Samhällets kroppspulsåder – kultur!

*

https://astridlindgrensnas.files.wordpress.com/2015/08/ad22d-meshke2.jpg?w=279&h=210MITT LIVS ABSOLUT första kulturupplevelse var en dockteateruppsättning med marionettmästaren Michael Meschke. Åtminstone den första jag med säkerhet minns.

Det hände sig i Örebro för länge sen, i en liten teaterlokal på Järnvägsgatan, och av någon anledning så var det min i övrigt icke-kulturelle far som tog mig dit.

Eller icke-kulturell, förresten. Han var väl som folk är mest. Lyssnade på radio, såg på teve, läste lokaltidningen och undantagsvis en bok. Förmodligen ville han ge mig en stunds förströelse eller kanske själv komma bort ifrån någonting, och för mig var det stora i den upplevelsen att få göra något ovanligt tillsammans med honom. Säten av röd plysch, lite godis, mörker och ett hyssjande i salongen när allt skulle börja. Lagom spännande med en trygg pappa intill.

I efterhand har jag insett att det storartade i hela situationen inte var det som skedde, utan att det skedde.

Att Michael Meschke ägnat halva livet åt marionetteater för att erbjuda sina konster till oss, att någon engagerat honom just för vår skull, att det fanns en lokal, att någon sålde biljetter, att en vaktmästare och tekniker jobbade den söndagen, att det också fanns nån sorts finansiering, en organisation och en massa människor som man aldrig såg bakom kulisserna.

Det storartade var att allt detta fanns till bara av en enda anledning: att vi skulle få en teaterupplevelse!

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Under åren på Astrid Lindgrens Näs har jag ofta tänkt på hur viktigt det är med ett rikt utbud av kultur för ett litet samhälle. Och hur svårt det har varit att få uppslutning kring tanken att kultur i sig är av godo – och därmed också måste få en rejäl plats i samhällets budget.

I dagens kulturdebatt pågår det ett ibland närmast parodiskt sökande efter argument som legitimerar offentligt finansierad kultur. Det tjatas om allt som är mätbart: folkhälsotal, positiva effekter för läsförståelse, arbetsmarknad och sysselsättning, kulturens roll i integration eller rehabilitering, om de unga kreativa konstnärernas och företagens miljonomsättningar och exportvärden och så vidare.

Jag är själv en av alla de som försökt leda i bevis att satsningar på kultur ger mätbara ekonomiska effekter på samhället. Jag har gjort det i tron på att, om vi bara kan argumentera för att kultur är samhällsekonomiskt lönsamt så uppnår vi legitimitet gentemot skattekollektivet (eller snarare de politiker som fördelar pengarna), både på lokal, regional och statlig nivå.

Men vare sig jag eller någon annan kommer någonsin att lyckas med den argumentationen.

Helt enkelt därför att det är en endimensionell, kortsiktig och ofullständig metod att ha vår tids typiska ekonomism som enda måttstock. 

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Man kan säga att de samhälleliga kulturfrågorna och miljöfrågorna går hand i hand: de handlar egentligen aldrig om hur man på kort sikt ska skapa ekonomiska resultat eller avkastning på insatt kapital. Kvartalsrapporterna är så att säga mindre viktiga än 100-årsboksluten.

Däremot handlar de om framtiden. För visst är det både rimligt och nödvändigt att vi idag investerar våra gemensamma pengar på miljöområdet, även om ”vinsten” framförallt kommer framtida generationer till del? På samma sätt bör kulturpolitiken handla om att investera i ett kulturellt mångfaldigt och rikt framtida samhälle. Inte för att det ger kulor tillbaka i plånboken idag, utan för att det har ett omistligt värde för individer och samhälle för lång tid framöver.

Ett operahus eller ett museum byggs inte i första hand för att omedelbart bli en strålande business, utan för att gamla och nya kulturella uttryck ska leva vidare idag och imorgon. Värdet av detta är omöjligt att plita ner i ett excel-dokument – men det betyder ju sannerligen inte att värdet inte finns.

Moderaternas förre partisekreterare Mats Svegfors, sedermera också radiochef,  uttrycker det så här i en utredning han nyligen gjort angående att arkitekturen tappar mark i svensk stadsplanering:

”Min huvudförklaring är att ekonomismen blir starkare och starkare. Där fordom skönhet var råder nu kronor och ören. Vad betyder det rent konkret? – Kortsiktighet. Oavsett om det är marknaden eller kommuner som bygger så byggs det för att kalkylen ska gå ihop kortsiktigt. Trots att vår stora utmaning är långsiktig hållbarhet.”

Jag själv menar att utgångspunkten för varje politiker, som brottas med frågan ”Vad får kultur kosta?”, måste vara insikten om att kultur är en livsviktig mental infrastruktur i varje samhälle. Om den kulturella infrastrukturen inte underhålls och stimuleras tillräckligt mycket så förfaller samhället, långsamt men säkert.

Och omvänt: insikten om att satsningar på kultur leder till välbefinnande, tillväxt och utveckling över tid för varje samhälle och dess individer.

Det innebär förstås inte att politiken ska satsa obegränsade pengar på kultur. Men alla ansvariga politiker måste anstränga sig för att inte bara se de kortsiktiga kostnaderna, utan också det långsiktiga värdet.

Och sen ha modet att agera därefter.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Kultur är samhällets kroppspulsåder. Kultur pumpar oavbrutet syre genom vår kropp och våra hjärnor. Kultur hjälper oss att tänka och vidga våra tankar. Olika kulturyttringar gör oss mottagliga för nya intryck, nya idéer, nya sätt att se på vår egen tillvaro och vår omgivning.

Som enskilda människor gör vi hela tiden mentala förflyttningar: vi tar till oss ny musik, vi lär oss äta nya maträtter, vi ser plötsligt ett nytt värde som vi inte upptäckt tidigare i bilder, konst, mode, design eller arkitektur.

Detta är livsnödvändigt. Vi måste utvecklas för att inte vi och våra samhällen ska stagnera i en slags stillastående dåtid. Vi måste följa med utvecklingen och helst också driva på den. Våra politiker och vi andra måste söka efter framtidens lösningar på de problem vi har idag. Och det är inom kulturen som diskussionen om det nya förs mest fritt och vågat; kanske inte alltid konkret problemlösande – men alltid med nya perspektiv och synsätt.

Min övertygelse är att den stad eller kommun som är ovan vid kultur – eller rent av är kulturfrånvänd – har  sämre möjligheter att utvecklas, än de platser som genomsyras av olika sorters kulturyttringar, kulturella aktiviteter och företagsamhet inom de nya kreativa näringarna.

Utan stimulans av våghalsiga och entreprenöriella konstnärer, artister, skådespelare, författare, musiker, spelutvecklare och andra i den brokiga skara som jobbar med kultur – ja, då stannar tankarna även i samhället runtom.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Förr flyttade människor och företag dit råvarorna fanns: skogen, malmen, vattenkraften och den bördiga jorden. Idag söker sig allt fler företag och anställda till kreativa och dynamiska platser. Man söker den kritiska massan, den samling människor som gör att utvecklingen tar fart.

Storstäderna har en given fördel med sitt utbud och sin mångfald. Men de mindre orter som kommer att överleva, och till och med växa, i Sverige i framtiden är de som etablerar sig som innovativa, kulturella centra.

Det finns en mängd internationella exempel på den saken. Även om de ofta handlar om större städer, så är mekanismen densamma: satsningen på kultur (och utbildning) driver fram en positiv samhällsutveckling. Ett av många exempel är konstnären Pablo Picassos födelsestad, Malaga, som har upplevt ett uppsving på en rad olika områden efter att man, trots urusel kommunal ekonomi och enorma behov av annat näringslivsstöd, hade modet att öppna ett stort och påkostat Picasso-museeum år 2003 (idag ett av Spaniens största besöksmål). Att den satsningen var helt avgörande för framtidstron och andra investeringar i Malaga är det få som förnekar idag.

I det något blygsammare fallet Vimmerby finns också särskilda möjligheter, eftersom politikerna inte heller här behöver konstruera någon halvfejkad guldgruva. Ty ingen kan väl önska sig något bättre än Astrid Lindgren som som bas för att utveckla ett starkt och innovativt kluster av kulturaktiviteter och aktörer?

Visst, det kräver både investeringar och nytänkande. Just nu är den diskussionen tyvärr blockerad, mycket på grund av att perspektivet är så kort både hos politiker och allmänhet.

Men den dag då diskussionen inte längre handlar om småskolors placering eller ett bilfritt torg, utan om elevernas samlade utveckling i kommunen (skolan är den kanske viktigaste kulturinstitutionen av alla!) och om ett samlat grepp över stadsplanering, arkitektur och sociala miljöer – och när ledande politiker vågar driva framtidstankar om den kreativa kulturkommunen Vimmerby – ja, då har vi en kommun som kommer att sticka ut som ett strålande exempel i Sverige och dra till sig både blickar och friska pengar utifrån.

För varför skulle inte en målmedveten satsning på kultur göra att Vimmerby, med sin redan idag stora teaterpark, drar till sig ett allt mer ökande antal unga skådespelare, manusförfattare, teatertekniker, musiker, IT-utvecklare och kreatörer? Men precis som för övriga näringslivet så krävs det att någon (läs: kommunen) krattar i manegen och skapar förutsättningar (läs: kreativa utbildningar, företagscenter, en innovativ modig stadsplanering och kulturhus med resurser!).

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Det kommer aldrig att vara möjligt att bevisa och mäta upp kulturens kraft i ett samhälle.

Men den som vill kan göra ett tankeexperiment kring Vimmerby:

Låtsas som om Astrid Lindgrens Värld aldrig hade funnits, ta bort konsthallen i varmbadhuset, riv Astrid Lindgrens Näs och asfaltera trädgårdarna, kör Komedianten på porten och driv bort alla webbdesigners, grafiker, trubadurer, bokhandlare och Oratoriekörer ni kan hitta – och säg sen vad som blev kvar?

Eller tänk tvärtom. Dubblera Astrid Lindgrens Värld. Bygg en ny, stor konsthall med ett modigt uppdrag (varför inte Europas enda konstmuseum för barn, med konst och illustrationer som är skapade för barn?). Låt Astrid Lindgrens Näs få möjlighet att utveckla nutida temautställningar och kurser/konferenser med kopplingar till Astrid Lindgren. Inrätta en nationell barnteaterutbildning. Bygg en ny teater, Stadsteatern Komedianten, och etablera ett gästspelsutbyte med Dramaten och låt även Oratoriekören hålla till där. Inrätta ett inkubatorcentrum i Vimmerby för unga kreativa företagare och koppla exempelvis ihop det med Brewhouse i Göteborg.

Säg sen vilket av dessa två scenarios som skulle gagna Vimmerby bäst i framtiden.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Till sist: kulturens kraft är enorm. På samhällsutvecklingen, ekonomin, hälsostatistiken och allt det där andra vi brukar tjata om.

Men jag tror det är viktigt att vi aldrig glömmer att den absolut största effekten som kultur har är på  – människan. Den enskilda människan. Du och jag.

Därför är det så viktigt att både politiker, allmänhet, företagsledare och opinionsbildare förstår detta enkla: en kulturupplevelse kan förändra en enskild människas liv! En bok, en film, en föreställning, ett musikstycke, en text, en länk, en show, ett möte med något nytt.

Och att det är just på grund av alla dessa små, små förändringar vi alla gör genom våra kulturupplevelser i stort och smått, som också samhället förändras.

Att skapa möjligheter för varje medborgare att ta del av  ett brett, kreativt och självständigt kulturliv bör därför vara ett av politikens huvudmål, både på lokal, regional och nationell nivå. Om man nu vill att blodet ska syresättas därinne i samhällets kroppspulsåder.

Som det faktiskt gjorde en smula den där söndagseftermiddagen för väldigt länge sen på Järnvägsgatan i Örebro. Effekten av det håller i sig, jag lovar.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Läs gärna även de andra två inläggen i min avslutande serie: Om Astrid Lindgrens betydelse och Vision, vänner och vansinne.

Fotnot: Bilderna är hämtade från Michael Meschkes hemsida http://www.michaelmeschke.com

h1

Ingen kommer undan konsten i Örebro

september 2, 2013

IMG_6839OPENART I ÖREBRO – gatukonst mitt i stan hela sommaren – är numera en av landets största konsthändelser. I helgen var det sista chansen att ta del av utställningen och jag var där.

Massor av spektakulär, provocerande, elegant, vacker, ful och berörande konst överallt ute på gator och torg! Inga stela gallerier eller konsthallar här, inte! Några timmars promenad i stan gör att man blir helt upprymd av alla intryck och några saker kom jag att tänka på.

1. Vid varje konstverk stod större eller mindre grupper och pekade, skrattade, diskuterade och – inte minst – fotograferade. Bilder från Örebros stadsmiljöer kablas ut. Spridningseffekten på Instagram, facebook och i andra sociala medier är enorm. Ingen traditionell stadsreklam hade kunnat få lika stort genomslag.

2. OpenArt har stark lokal förankring. I programbladet räknar jag till 58 lokala sponsorer. Den lokala tidningen, Nerikes Allehanda, är en av de större sponsorerna, liksom de flesta av hotellen i stan.

3. OpenArt tar höjd och är en modig utställning. Konstnärer från Estland, Lettland, Kina, Togo, Kroatien, Canada, USA, Ryssland, Danmark, Tyskland, Belgien, Zambia, Finland, Österrike och Kamerun deltar i år. Och från Sverige också, förstås. Spännande!

4. OpenArt utmanar stadsmiljön. Vågar provocera och kommentera. Från Örebro slott löper en plastig tejpkonstruktion rakt över Svartån. En bit längre österut står en fem meter hög rosa pojke och kissar i vattnet. Bredvid den vackra Nicolaikyrkan på Stortorget kantrar ett hus utan väggar, golv och tak – men med element, taklampor, ventilationstrummor samt strumpor och underkläder på tork. Den ”skriker” verkligen åt den anrika kyrkobyggnaden. Provocerande? Javisst. Men spännande och tankeväckande.

5. Allt är inte provokation. Mycket är vackert och stillsamt. Just blandningen och mängden ger ”något åt alla”. På så vis blir även det riktigt avancerade folkligt, och det behagligt vackra blir intressant.

6. Näringslivet i Örebro jublar åt OpenArt. Jenny Emerén på Handelskammaren säger t.ex.: ”OpenArt sätter staden på kartan, även internationellt. För näringslivet är stadens attraktionskraft en mycket viktig pusselbit när det gäller att locka hit både kompetens och etableringar.”

Förra året blev det mest uppmärksammade konstverket en gigantisk gul kanin, som låg uppfläkt på rygg på självaste Stortorget, mitt i stan. Den lät tala om sig i tidningar och media över en stor del av världen. En av initiativtagarna till OpenArt, Lars Jonnson, svarar så här på frågan om skattebetalarna i en kommun verkligen ska vara med och betala en sån happening:

”Som jag brukar säga, utan näringslivet hade kaninen bara blivit åtta meter och kommunalgrå. När vi träffar företag är de främst vana med att sponsra idrott. Då brukar jag säga att det inte är så att det finns kulturnördar och sportfånar, utan vi är ju både och. Vi är renässansmänniskor, vi kan uppleva ett klassiskt musikstycke som ger oss ståpäls – men även Zlatan kan försätta oss i det tillståndet.”

OpenArt i Örebro är något som ingen kommuninvånare eller besökare kommer undan. Just därför är det så bra. Jag säger inte att vi i Vimmerby ska göra precis likadant, även om det vore upplyftande. Men jag menar att även vår lilla kommun skulle ha mycket att vinna på att anamma örebroarnas förhållningssätt till konst och kultur. 

Nämligen att konsten och kulturen kan bli en saftig och energirik sportdryck, som livar upp en trött och stel kommunal kropp.  Och som får den att bli snygg, vital och attraktiv igen!

Läs mer:

Bilder från OpenArt

”OpenArt har förändrat örebroarna”

Bilden föreställer ”Rubber Duck” av estländaren Villu Jaanisoo.