Posts Tagged ‘Odense’

h1

Vision, vänner och vansinne

augusti 13, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är det tredje och definitivt sista inlägget: Vision, vänner och vansinne.

*

11698765_10153133727037815_5187250336124194453_oNU HAR JAG tagit farväl av mitt kontorsrum. Det är utrymt och tomt på mina saker. Jag har lämnat kvar våra fyra honnörsord på whiteboardtavlan:

Platsen
Äktheten
Engagemanget
Människan

Det känns bra. Nu får någon annan ta vid. Som chef ska man passa sig för att stanna för länge, i synnerhet i kreativa jobb. Åtta och ett halvt år är ändå en rejäl del av en livstid.

* 

Att bygga upp ett kulturcentrum från scratch i en helt främmande miljö är en utmaning. Den antog jag på hösten 2006 i Vimmerby, när jag blev VD i det kommunala aktiebolaget Astrid Lindgrens Näs AB. Jag minns vad dåvarande kommunchefen Christer Johansson sa första gången vi talade om jobbet:

– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad det här kan bli.

Sedan talade han om hur kommunen skulle kunna köpa in grannfastigheterna, återplantera den gamla allén som gick mellan centrala stan och Astrid Lindgrens barndomshem, hur man skulle kunna bygga en lantlig gångväg (med kossor, höbalar och hela baletten) mellan Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs och en rad andra expansiva och i grunden kloka tankar. Han hade en vision och var rätt ute.

Men han hade glömt en sak. Förankringen i den politiska sfären. Astrid Lindgrens Näs uppdrag hade från början alldeles för dålig acceptans hos de fullmäktigeledamöter som faktiskt hade beslutat om det.

Om jag ska vara självkritisk så tror jag att jag underskattade den delen. Det som var självklart för mig, och som förespeglades mig när jag anställdes, visade sig inte vara fullt så självklart. Nämligen att Vimmerby skulle göra en tveklös och ganska påkostad satsning på ett kulturcentrum i Astrid Lindgrens namn.

Det visade sig snart att det bland annat fanns en negativ opinion som lokaltidningens redaktör gav uttryck för och gärna underblåste, av för mig fortfarande outgrundliga skäl. Det fanns också bland några lokalpolitiker en uttalad allmän skepsis mot kultur, kulturhus och museer. Eller ett rent ointresse eller icke-engagemang; en av politikerna i min dåvarande styrelse ställde exempelvis under det första verksamhetsåret bara en enda konkret fråga, och den handlade om när styrelsearvodet skulle betalas ut.

Av sådana skäl var det av största vikt att bolaget fick in extern expertkompetens i styrelsen. Inte minst på ordförandeposten, där Kronobergs landshövding Kristina Alsér  gjort en tung och viktig insats genom åren.  

Några månader efter invigningen 2007 av Vimmerbys nya kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, besöktes vi av den socialdemokratiska gruppen i kommunen. En medelålders metallare sa rakt ut: ”Vad har jag för nytta av det här? Jag har aldrig i hela mitt liv gått på museum.”

Den frågan har förföljt mig sen dess.

Och jag tror att många museiansvariga och kulturaktörer i landet brottas med samma fråga.

GraffitiNAS
En vision för en offentlig kulturverksamhet måste innehålla viljan att inkludera alla. Barn, nya svenskar, kulturovana, åldringar, turister, whatever. Och inkludera dem både som besökare och medskapare.

Men en vision kan inte innehålla allt på en gång.

Den vision som styrelsen för Astrid Lindgrens Näs mejslat ut, med början från 2008 (under den tid jag varit VD och Kristina Alsér ordförande),  har framförallt handlat om utveckling av hela verksamheten och besöksmålet. Trädgårdssatsningen har en speciell udd riktad mot målgruppen trädgårdsintresserade och våra skolprojekt förstås också mot målgruppen skolbarn – men i övrigt har visionen varit att från grunden skapa en spännande Astrid Lindgrensk arena, med en mängd attraktiva och relevanta erbjudanden för de många människorna.

Eller med andra ord:  skapa en mötesplats som lockar en rad olika människor med olika behov. En föränderlig mötesplats som ska kunna utvecklas många år framöver.

Utan en vision hade vi lätt kunnat tappa färdriktningen och relevansen, och frestas till att endast fokusera på att skapa ett så lönsamt turistmål som möjligt; vackert och tillgängligt visserligen, men utan någon mer långsiktig tanke och idé.

Spännande trädgårdar, utställningar och programkvällar kan man skapa överallt i Sverige som ett sätt att dra turister. Men just Vimmerby har unika förutsättningar. Det relevanta i att göra det just här, intill Astrid Lindgrens bevarade barndomshem, är förstås just kopplingen till författaren och hennes tematik.

Att bygga trädgårdar med teman från Astrid Lindgrens idévärld blir aldrig så självklart som här. Att bygga utställningar kring Astrid Lindgren eller annan barnkultur blir heller aldrig så självklart som här.

Men just den insikten är också uppfordrande för oss. Vi kan inte  fuska. Både ägaren (politikerna) och utförarna (styrelsen, jag och mina medarbetare) har tvingats anstränga oss för att förstå storheten i det Astrid Lindgren skapat. Vi måste plugga på, läsa biografier, analyser, avhandlingar och originaltexter  för att hitta det verkliga djupet och få de allra bästa idéerna.

Först då kan vi leverera en äkta produkt till våra besökare. Allt annat vore just – fusk!

GraffitiNAS
Astrid Lindgrens Näs kan i skrivande stund (till och med juli) notera ett rejält ökande besöksantal jämfört med tidigare år. Jag är övertygad om att det är resultatet av att företaget och styrelsen faktiskt haft en kvalitetsvision – och inte bara ett budgetmål –  som styrt verksamheten och som signalerat en tro på företagets potential.

Ibland blir det som man vill, helt enkelt.

En vision är viktig för att tala om för omvärlden (exempelvis kommunfullmäktige) vilka långsiktiga mål en organisation strävar mot och vilka ambitioner organisationen har. Visionen är också viktig för att lyfta medarbetarna, ge dem en betydelsefull roll och få dem att inse var ribban ligger vad gäller kvalitet på utbudet, företagskulturen och den gemensamma strävan.

Att ha en styrelse som lägger ribban högt är en förutsättning för framgång. En livlig och mycket kreativ kvällssittning med styrelsen någon gång under 2013 gav följande vision, som i sin tur hämtat delar från värdegrundsarbeten från personalen:

”Med obrottslig trohet mot Astrid Lindgrens värderingar ska Astrid Lindgrens Näs år 2025 vara en häpnadsväckande och attraktiv mötesplats och aktör, och ett av Sveriges mest intressanta kulturella besöksmål.”

Fint, va? Till de som hävdar att visionsarbete och ord på papper bara är tjafs och slöseri med tid säger jag: utan den visionen hade vi haft mindre mod, blivit mer återhållsamma, kanske mer slarvigt kommersiella och haft en sämre strategi för långsiktig utveckling än den som nu finns.

Utan visionen hade Astrid Lindgrens Näs varit ett ganska ordinärt turistföretag. Nu är det ett unikt berättelseföretag, som inte bara vill leverera en vacker upplevelse i största allmänhet, utan också insikter, engagemang och kunskaper till varje besökare.

Och potentialen framöver är enorm.

GraffitiNAS
Man måste ha vänner. I synnerhet måste en kulturverksamhet ha vänner.

Här kan jag också vara självkritisk. Vi borde redan vid starten ha satsat på ett mer djupgående förankringsarbete. Vi borde direkt ha avdelat större resurser till ett professionellt publikarbete och dessutom försökt hitta stadiga kompisar att samarbeta med inom näringsliv och universitet.

På ett sätt är det förstås också en resursfråga. Under de år jag kan överblicka har vi försökt, ibland mer och ibland mindre. Att Astrid Lindgrens Näs besöksantal nu ökar rejält är ett resultat av de senaste årens publikarbete och vässad marknadsföring, där inte minst trädgårdsprojektet varit en god murbräcka.

Men att Astrid Lindgrens Näs ännu inte har några påtagliga stadigvarande samarbeten med näringsliv och akademi är kanske det jag ändå beklagar mest, när jag ser i backspegeln. Vi har visserligen kursen ”Att skriva barnlitteartur” i samverkan med Linnéuniversitetet, men det har hittills stannat där.

Jag är övertygad om att en framtida expansion av verksamheten, besöksmässigt och innehållsmässigt, förutsätter nära relationer till andra företag och universitet i Sverige och utomlands. Men då måste verksamheten också ha ett sakinnehåll som attraherar näringsliv och universitet.

Nu, när själva grunden är lagd och arenan snart är utbyggd, finns det stora möjligheter att hitta sådana samarbeten som näringslivet (lokalt och nationellt) och lärosätena kan dra nytta av. Jag talar alltså inte om sponsring, utan om goda gemensamma och långsiktiga projekt.

Det finns exempelvis, som organisationen Svenskt Näringsliv skriver, ett ”ökat tryck på företagen att respektera mänskliga rättigheter”. Många företag arbetar också i dag med de värdegrundsfrågor som Astrid Lindgren på så många olika sätt gestaltat och lyft fram. Hon är en gemensam nämnare som vi alla kan samlas kring och som alla känner till.

Platsen Astrid Lindgrens Näs skulle därför tveklöst kunna skapa en särskild relief till utbildningar, ledarskapsutveckling och andra CSR-frågor som skulle gagna företagen och ge verksamheten på Näs ett unikt innehåll.

GraffitiNAS
Ibland i museivärlden tycker jag mig ha märkt ett vilset eller ibland skräckslaget förhållande till samverkan med näringslivet. Men ett kulturcentrum, museum och besöksmål behöver sådana vänner också, vid sidan av de gängse besökarna.

Frågan är bara hur man utvecklar ”produkten”? Den som får näringsliv och akademi att börja använda Astrid Lindgrens Näs som en spelplats? För ”produkten” kommer inte neddimpande av sig själv och all produktutveckling kostar pengar.

Hittills har det inte funnits vare sig mentalt eller ekonomiskt utrymme i Vimmerby för särskilda satsningar, utöver de årliga anslagen till Astrid Lindgrens Näs. Men om man på sikt vill skaffa sig nya vänner, och låta företaget och kommunen spela en större roll regionalt, nationellt och internationellt, då skulle jag vilja tipsa om hur man gör i HC Andersens hemkommun Odense.

H. C. Andersen Fonden är en ”utvecklingsfond”, där såväl kulturministeriet, danska tillväxtverket, den nationella danska turistorganisationen Visit Denmark, universiteten som Odense kommun samverkar och satsar. En Vimmerby-variant borde också förstås engagera näringslivet.

H.C. Andersen Fonden säkrar upp forskning om författarens liv och gärning, event med anknytning till Andersen, hittar nya sätt att stimulera Andersen-turismen (och den är stor!) och bidrar till internationella samarbetsprojekt.

Så kan man också få vänner.

GraffitiNAS
Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Så sa Astrid Lindgren i en av alla de otaliga intervjuer som hon gav (Svenska Dagbladet 28/9 1970). Det där blir ett allt viktigare citat att åberopa.

För inte menade hon det mänskliga vansinne som består i krig, kärnvapen och förtryck – nej, här är det den fabulerande konstnären Astrid Lindgren som talar! Och som proklamerar tolerans för olikheter, galna upptåg, diktens frihet, tolerans för konstnärligt avancerade och spännande uttryck och – inte minst – för de människor och företeelser som kan verka en smula udda och galna, men som just därför bidrar till att föra vår värld framåt.

En Pippi Långstrump, en Chaplin, en Louise Bourgeois, en… ja, välj vilken udda konstnär eller vetenskapare som helst!

Här tror jag nyckeln till framgång för en kulturell verksamhet ligger. Att våga använda de mest spännande, kontroversiella och egensinniga konstnärliga uttrycken. Våga göra det oväntade. Det provocerande. Det som sticker ut och ger ringar på vattnet, både i media och i människors inre. Det mänskliga vansinnet, för att tala  med Astrid Lindgren – med betoning på det mänskliga.

Jag hoppas  verkligen att Astrid Lindgrens Näs framöver kommer att vara en av de modigaste platserna av alla vad gäller det!

GraffitiNAS
Det här blir mitt 571:a och sista inlägg i den här bloggen, som jag startade i augusti 2008. Tack till alla som orkat läsa. Nu får den gå till bloggarkiven som ett litet dokument över de gångna åren.

Men jag tar inte farväl av Astrid Lindgrens Näs. Jag vet att jag kommer att besöka platsen om och om igen, som vanlig nyfiken besökare. Och jag är helt säker på att personalen och mina framtida efterträdare kommer att åstadkomma något ännu mycket bättre och lockande i framtiden, till glädje och nytta för en växande och nöjd skara besökare.

Det är en i grunden otroligt lustfylld känsla att veta att det här företaget och den här platsen ständigt kommer att vara stadd i kreativ förändring, med det vi åstadkommit fram till nu som bas.

Själv börjar jag nu arbeta som programchef på Sveriges Radio i Göteborg. Ett annorlunda jobb, kanske, men också likartat – det handlar om att skapa förutsättning för det spännande berättandet nu och i framtiden. Och att arbeta såväl på Astrid Lindgrens Näs som på Sveriges Radio är verkligen ”public service”, det vill säga – att arbeta i allmänhetens tjänst!

Vi hörs, hoppas jag. Tack och hej.

Läs gärna de andra två avslutande inläggen Om Astrid Lindgrens betydelse och Samhällets kroppspulsåder – kultur!

Annonser
h1

Idag: Danske museers årsmöte

november 9, 2012

IDAG BEFINNER JAG mig i Kolding på Jyllands östkust, inbjuden av det danska riksförbundet Danske Museer.

Ämnet är personmuseer och nyfikenheten är stor på hur vi jobbar på vårt ”personmuseum” Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Det är alltid en förmån att få komma ut i nya sammanhang – även internationellt – och berätta om Vimmerby.

Inte minst av strategiska och utvecklingsmässiga skäl är det viktigt att vi förmår delta i en större diskussion om kultur, kulturfrågor och utvecklingsfrågor.

Eftermiddagspasset idag inleddes av Birgitte Possing från Rigsarkivet i Köpenhamn, som berättade om hur intresset för personskildringar och biografier har skjutit i höjden de senaste åren – efter att i princip ha dödförklarats på 1970-talet.

Där hakade jag på i mitt föredrag och påstod några saker om framtiden. Bland annat att vår tid sätter väldigt fokus på individen, att var och en på facebook i princip har sitt eget ”personmuseum” och att den allt mer komplexa verkligheten gör att vi i ännu högre grad behöver ha personer att hänga upp vår förståelse av omvärlden på. Personerna speglar ju vår samtid, deras öden är länkade till utvecklingen av samhället.

Jag menar också, på allvar, att nya kategorier personer kommer att finnas på museer inom en snar framtid. Det är inte särskilt svårt att tänka sig ett Zlatan-museum i Malmö, förhoppningsvis innehållande ”hela” berättelsen om Zlatan Ibrahimović och inte bara fotbollströjor och prisbucklor. Inte för att Zlatans gärning kan mätas sig med våra största kulturskapares, utan för att han personifierar en viktig berättelse om Sverige i 2000-talets skälvande början.

I Danmark handlar de flesta personmuseer om bildkonstnärer. Det finns betydligt färre författarhem eller författarmuseer;  H C Andersen naturligtvis som det stora undantaget. Intendenten vid H C Andersens hus i Odense, Ejnar Stig Askgaard berättade inspirerande om ”sitt” museum (se bilden).

Nu kommer man i Danmark att starta ett nationellt nätverk för personmuseer, enligt den modell som vi har gjort i Sverige. Som synes på kartan som de satt upp i fonden idag, så finns det gott underlag. Och jag skulle inte bli förvånad om vi snart kommer att ha ett flitigt utbyte mellan svenska och danska personmuseer – till gagn för oss alla och framförallt våra besökare!

h1

Henning Mankell och Astrid Lindgren

februari 9, 2010

JAG RÅKAR SNUBBLA över en artikel i Skånska Dagbladet, som med en viss upphetsning beskriver marknadsförings-effekten för Ystads kommun efter alla Wallander-filmer.

Under rubriken Wallander värd tre miljarder för Ystad beskrivs den positiva effekt som uppstått i staden efter att författaren Henning Mankell placerat sin polishjälte Kurt Wallander i Ystad. Den senaste omgången Wallander-filmer (gjorda av brittiska BBC) har fått människor från hela världen att strömma till Ystad för att se miljöerna och uppleva staden.

Henning Mankell själv är uppvuxen i Sveg och där har man förstås också ett författarhus. Men det är Ystad som dragit vinstlotten, eftersom det är Ystads-miljöer som visas i filmerna. Och kommunen har varit snabb med att satsa på turismen och de besökare som följt i filmernas kölvatten.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Vimmerby. Här har visserligen inte spelats in någon film på många år, men däremot är Astrid Lindgrens bokliga skildringar av sin barndom fortfarande allmängods över hela världen. Och ständigt rullar ju filmerna om Emil och Bullerbybarnen på svensk och utländsk tv – deras unika filmmiljöer har vi alldeles inpå knuten.

Alla vet nog innerst inne att Vimmerby har speciella förutsättningar att växa. Vi kan bli en mer välmående och roligare kommun att leva i tack vare de turister som kommer hit för att uppleva Astrid Lindgrens figurer och miljöer.  De besöker oss på Astrid Lindgrens Näs, naturligtvis  Astrid Lindgrens Värld och de vill gärna få en genuin upplevelse inne i stan. De njuter av  den vackra landsbygden utanför tätorten.

Det slår mig att vi naturligtvis borde vara ännu mer konsekventa och gästfria i vårt mottagande av alla besökare.  Det har vi själva oerhört gott av. Det är ingen tvekan om att besöksnäringen, i alla dess delar, bär på nycklarna till kommunens framtida utveckling, både vad gäller ekonomi och livsglädje!

För mig är det svårbegripligt att någon vimmerbybo kan vara ”trött på Astrid Lindgren” och att det finns krafter i stan som anser att ”det räcker nu”, som inte vill ta tillvara de möjligheter till positiv utveckling som uppmärksamheten kring Astrid Lindgrens författarskap innebär. De finns tyvärr, även om jag tror att de i rask takt blir färre och färre.

I Ystad har man insett hur vinstlotten ser ut. Jag har en känsla av att vi i Vimmerby skulle kunna nå ännu längre genom att få med alla kommunens delar i en varsam och skicklig utveckling av de möjligheter som Astrid har gett oss.

Tänk om vi i kulturlivet, näringslivet, politiken, stadsplaneringen, skolvärlden och inte minst bland allmänheten, blev överens om att en utveckling av vår stad som besöksmål genom kulturturism är en av de bästa vägarna in i framtiden?

Tänk om vi skulle börja samverka på allvar, även om det kostar en del, för att göra Vimmerby till en mönsterkommun vad gäller värdskap och gästfrihet? Tänk om vi alla gemensamt skulle bestämma oss för att allt det vi gör för att locka fler besökare, det gör vi också för oss själva!

Vägen till framtiden stavas  k u l t u r  för de kommuner (Ystad, Vimmerby, Odense t ex) som har haft turen och förmånen att förknippas med världsberömda personer och figurer. Det är i alla fall jag övertygad om och exemplet Ystad ger syn för sägen.

PS. Apropå kultur – det lär fortfarande finnas några få biljetter kvar till Björn Ranelids framträdande här på Astrid Lindgrens Näs tisdag 16 februari kl. 19.00. Säljs hos Turistbyrån, Bokia och förstås här i vår reception, som är öppen onsdagar-söndagar 11-15. DS.

h1

Inspiration i Odense

januari 30, 2010

ETT MER ÄN fullspäckat program har våra värdar i Odense serverat styrelsen för Astrid Lindgrens Näs under två otroligt innehållsrika dagar.

Varför Odense? Jo,det här är ju HC Andersens födelsestad och dessutom den första by i Danmark där en bok blev skriven och tryckt, så vad passar bättre som studieobjekt för oss än en annan nordisk världsberömd författares hemort? På bilden ovan är delar av styrelsen församlad på gården innanför HC Andersens barndomshem.

Idag, fredag, har vi talat mycket om kulturpolitik. Jag tror vi alla är mycket inspirerade av det utvecklingsarbete som pågår sedan 2004 i Odense och som kopplas till kultur och kulturpolitik. I Odense bestämde man sig då för en gemensam satsning på kultur – och med gemensam menas att den genomsyrade hela kommunen, både kulturförvaltningen (förstås) men också hela kommunledningen, stadsbyggnadskontoret och barn- och ungdomsverksamheten. Från högsta hönset i kommunen och ner till alla tjänstemän var man överens om att Odense skall bli en kulturkommun, dvs en kommun full av upplevelser, event, historia, en kreativ puls och många aktiva rum i staden.

När vi nu har gått runt och studerat museer, konserthallar och Kulturmaskinens öppna och vitala verksamhet – ja, då slår det i alla fall mig att om en kommun verkligen bestämmer sig och arbetar fram ett tydligt kulturhandlingsprogram, ja, då kommer man att nå framgångar! För det har man bevisligen gjort i Odense.

”En by med oplevelse og livskvalitet” sa kulturchefen Ellen Drost och kulturkonsulenten Nicolai Frank tidigare idag. Och att satsningen på kultur har haft en mycket stor nytta för Odenses identitet och näringsliv intygade turistchefen Claus Koch.

Vi tar med oss tron på att även Vimmerby kan bli en kulturkommun. Odense är visserligen tio gånger större, men det är å andra sidan egentligen inte så värst mycket större! Ska Vimmerby växa – och verksamheten på Astrid Lindgrens Näs utvecklas – så har vi en del att lära av Odenses konsekventa beslutsamhet!

Läs gärna mer om vår resa på de bloggar som skrivs av Kristina Alsér (styrelseordförande i Astrid Lindgrens Näs och landshövding i Kronoberg) och Eric Sjöström (chef för Kulturhuset i Stockholm och ledamot i vår styrelse).

h1

På väg till Odense

januari 28, 2010

SÅ ÄR VI då på väg till HC Andersens hemstad Odense, för att besöka och lära oss av deras arbete med sin stora och världsberömde författare. Vi är styrelsen för Astrid Lindgrens Näs och väl framme i Odense väntar möten med kulturchefer, museifolk och kommunpolitiker! Än så länge håller tidtabellen, trots det myckna snöandet i natt över Småland!

På bilden ser ni 1 st kulturhuschef (Eric Sjöström) djupt försjunken i arbete på tåget på väg söderut.

h1

Odense

september 1, 2008

Bild från Den Fynske Landsby

Efter några dagars vistelse i danska Odense på Konference for nordiske litteratur- og komponistmuseer är jag lätt uppfylld av de många intensiva samtalen och intrycken från den danska museivärlden.

HC Andersen är född i Odense och det var i Odense Bys Museer konferensen mestadels höll till. Ett komplex av nya och äldre hus, där HC Andersens barndomshem är den gamla juvelen i smycket men där det nyare museet gör att man stannar kvar. En utmärkt exposé över HCA:s liv!

I det närliggande museet över Carl Nielsen fick vi höra hur Odense ytterligare tänker förstärka sin museiprofil, bland annat genom att utvidga Carl Nielsen-museet och sammanfoga det med Musikkonservatoriet till ett stort musik- och konstcenter. Kulturen betyder onekligen mycket i Odense och är mer självklar där än här, verkar det som.

Jag tror att den synen är framtiden även för området kring Astrid Lindgrens Näs – att arbeta med ett område fyllt av aktiviteter, kanske ett Astrid Lindgren Center där en mångfald olika verksamheter och kvalificerade utbildningar kan korsbefrukta varandra!

En komponent saknas, jämfört med Odense: nämnligen ett starkt näringsliv som driver på och investerar i kultur och en självklar entusiasm från de politiska beslutsfattarna!

Även ett besök på Karen Blixen-museet i Rungstedtlund ingick.