Posts Tagged ‘kultur’

h1

Samhällets kroppspulsåder – kultur!

augusti 12, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är andra inlägget: Samhällets kroppspulsåder – kultur!

*

https://astridlindgrensnas.files.wordpress.com/2015/08/ad22d-meshke2.jpg?w=279&h=210MITT LIVS ABSOLUT första kulturupplevelse var en dockteateruppsättning med marionettmästaren Michael Meschke. Åtminstone den första jag med säkerhet minns.

Det hände sig i Örebro för länge sen, i en liten teaterlokal på Järnvägsgatan, och av någon anledning så var det min i övrigt icke-kulturelle far som tog mig dit.

Eller icke-kulturell, förresten. Han var väl som folk är mest. Lyssnade på radio, såg på teve, läste lokaltidningen och undantagsvis en bok. Förmodligen ville han ge mig en stunds förströelse eller kanske själv komma bort ifrån någonting, och för mig var det stora i den upplevelsen att få göra något ovanligt tillsammans med honom. Säten av röd plysch, lite godis, mörker och ett hyssjande i salongen när allt skulle börja. Lagom spännande med en trygg pappa intill.

I efterhand har jag insett att det storartade i hela situationen inte var det som skedde, utan att det skedde.

Att Michael Meschke ägnat halva livet åt marionetteater för att erbjuda sina konster till oss, att någon engagerat honom just för vår skull, att det fanns en lokal, att någon sålde biljetter, att en vaktmästare och tekniker jobbade den söndagen, att det också fanns nån sorts finansiering, en organisation och en massa människor som man aldrig såg bakom kulisserna.

Det storartade var att allt detta fanns till bara av en enda anledning: att vi skulle få en teaterupplevelse!

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Under åren på Astrid Lindgrens Näs har jag ofta tänkt på hur viktigt det är med ett rikt utbud av kultur för ett litet samhälle. Och hur svårt det har varit att få uppslutning kring tanken att kultur i sig är av godo – och därmed också måste få en rejäl plats i samhällets budget.

I dagens kulturdebatt pågår det ett ibland närmast parodiskt sökande efter argument som legitimerar offentligt finansierad kultur. Det tjatas om allt som är mätbart: folkhälsotal, positiva effekter för läsförståelse, arbetsmarknad och sysselsättning, kulturens roll i integration eller rehabilitering, om de unga kreativa konstnärernas och företagens miljonomsättningar och exportvärden och så vidare.

Jag är själv en av alla de som försökt leda i bevis att satsningar på kultur ger mätbara ekonomiska effekter på samhället. Jag har gjort det i tron på att, om vi bara kan argumentera för att kultur är samhällsekonomiskt lönsamt så uppnår vi legitimitet gentemot skattekollektivet (eller snarare de politiker som fördelar pengarna), både på lokal, regional och statlig nivå.

Men vare sig jag eller någon annan kommer någonsin att lyckas med den argumentationen.

Helt enkelt därför att det är en endimensionell, kortsiktig och ofullständig metod att ha vår tids typiska ekonomism som enda måttstock. 

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Man kan säga att de samhälleliga kulturfrågorna och miljöfrågorna går hand i hand: de handlar egentligen aldrig om hur man på kort sikt ska skapa ekonomiska resultat eller avkastning på insatt kapital. Kvartalsrapporterna är så att säga mindre viktiga än 100-årsboksluten.

Däremot handlar de om framtiden. För visst är det både rimligt och nödvändigt att vi idag investerar våra gemensamma pengar på miljöområdet, även om ”vinsten” framförallt kommer framtida generationer till del? På samma sätt bör kulturpolitiken handla om att investera i ett kulturellt mångfaldigt och rikt framtida samhälle. Inte för att det ger kulor tillbaka i plånboken idag, utan för att det har ett omistligt värde för individer och samhälle för lång tid framöver.

Ett operahus eller ett museum byggs inte i första hand för att omedelbart bli en strålande business, utan för att gamla och nya kulturella uttryck ska leva vidare idag och imorgon. Värdet av detta är omöjligt att plita ner i ett excel-dokument – men det betyder ju sannerligen inte att värdet inte finns.

Moderaternas förre partisekreterare Mats Svegfors, sedermera också radiochef,  uttrycker det så här i en utredning han nyligen gjort angående att arkitekturen tappar mark i svensk stadsplanering:

”Min huvudförklaring är att ekonomismen blir starkare och starkare. Där fordom skönhet var råder nu kronor och ören. Vad betyder det rent konkret? – Kortsiktighet. Oavsett om det är marknaden eller kommuner som bygger så byggs det för att kalkylen ska gå ihop kortsiktigt. Trots att vår stora utmaning är långsiktig hållbarhet.”

Jag själv menar att utgångspunkten för varje politiker, som brottas med frågan ”Vad får kultur kosta?”, måste vara insikten om att kultur är en livsviktig mental infrastruktur i varje samhälle. Om den kulturella infrastrukturen inte underhålls och stimuleras tillräckligt mycket så förfaller samhället, långsamt men säkert.

Och omvänt: insikten om att satsningar på kultur leder till välbefinnande, tillväxt och utveckling över tid för varje samhälle och dess individer.

Det innebär förstås inte att politiken ska satsa obegränsade pengar på kultur. Men alla ansvariga politiker måste anstränga sig för att inte bara se de kortsiktiga kostnaderna, utan också det långsiktiga värdet.

Och sen ha modet att agera därefter.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Kultur är samhällets kroppspulsåder. Kultur pumpar oavbrutet syre genom vår kropp och våra hjärnor. Kultur hjälper oss att tänka och vidga våra tankar. Olika kulturyttringar gör oss mottagliga för nya intryck, nya idéer, nya sätt att se på vår egen tillvaro och vår omgivning.

Som enskilda människor gör vi hela tiden mentala förflyttningar: vi tar till oss ny musik, vi lär oss äta nya maträtter, vi ser plötsligt ett nytt värde som vi inte upptäckt tidigare i bilder, konst, mode, design eller arkitektur.

Detta är livsnödvändigt. Vi måste utvecklas för att inte vi och våra samhällen ska stagnera i en slags stillastående dåtid. Vi måste följa med utvecklingen och helst också driva på den. Våra politiker och vi andra måste söka efter framtidens lösningar på de problem vi har idag. Och det är inom kulturen som diskussionen om det nya förs mest fritt och vågat; kanske inte alltid konkret problemlösande – men alltid med nya perspektiv och synsätt.

Min övertygelse är att den stad eller kommun som är ovan vid kultur – eller rent av är kulturfrånvänd – har  sämre möjligheter att utvecklas, än de platser som genomsyras av olika sorters kulturyttringar, kulturella aktiviteter och företagsamhet inom de nya kreativa näringarna.

Utan stimulans av våghalsiga och entreprenöriella konstnärer, artister, skådespelare, författare, musiker, spelutvecklare och andra i den brokiga skara som jobbar med kultur – ja, då stannar tankarna även i samhället runtom.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Förr flyttade människor och företag dit råvarorna fanns: skogen, malmen, vattenkraften och den bördiga jorden. Idag söker sig allt fler företag och anställda till kreativa och dynamiska platser. Man söker den kritiska massan, den samling människor som gör att utvecklingen tar fart.

Storstäderna har en given fördel med sitt utbud och sin mångfald. Men de mindre orter som kommer att överleva, och till och med växa, i Sverige i framtiden är de som etablerar sig som innovativa, kulturella centra.

Det finns en mängd internationella exempel på den saken. Även om de ofta handlar om större städer, så är mekanismen densamma: satsningen på kultur (och utbildning) driver fram en positiv samhällsutveckling. Ett av många exempel är konstnären Pablo Picassos födelsestad, Malaga, som har upplevt ett uppsving på en rad olika områden efter att man, trots urusel kommunal ekonomi och enorma behov av annat näringslivsstöd, hade modet att öppna ett stort och påkostat Picasso-museeum år 2003 (idag ett av Spaniens största besöksmål). Att den satsningen var helt avgörande för framtidstron och andra investeringar i Malaga är det få som förnekar idag.

I det något blygsammare fallet Vimmerby finns också särskilda möjligheter, eftersom politikerna inte heller här behöver konstruera någon halvfejkad guldgruva. Ty ingen kan väl önska sig något bättre än Astrid Lindgren som som bas för att utveckla ett starkt och innovativt kluster av kulturaktiviteter och aktörer?

Visst, det kräver både investeringar och nytänkande. Just nu är den diskussionen tyvärr blockerad, mycket på grund av att perspektivet är så kort både hos politiker och allmänhet.

Men den dag då diskussionen inte längre handlar om småskolors placering eller ett bilfritt torg, utan om elevernas samlade utveckling i kommunen (skolan är den kanske viktigaste kulturinstitutionen av alla!) och om ett samlat grepp över stadsplanering, arkitektur och sociala miljöer – och när ledande politiker vågar driva framtidstankar om den kreativa kulturkommunen Vimmerby – ja, då har vi en kommun som kommer att sticka ut som ett strålande exempel i Sverige och dra till sig både blickar och friska pengar utifrån.

För varför skulle inte en målmedveten satsning på kultur göra att Vimmerby, med sin redan idag stora teaterpark, drar till sig ett allt mer ökande antal unga skådespelare, manusförfattare, teatertekniker, musiker, IT-utvecklare och kreatörer? Men precis som för övriga näringslivet så krävs det att någon (läs: kommunen) krattar i manegen och skapar förutsättningar (läs: kreativa utbildningar, företagscenter, en innovativ modig stadsplanering och kulturhus med resurser!).

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Det kommer aldrig att vara möjligt att bevisa och mäta upp kulturens kraft i ett samhälle.

Men den som vill kan göra ett tankeexperiment kring Vimmerby:

Låtsas som om Astrid Lindgrens Värld aldrig hade funnits, ta bort konsthallen i varmbadhuset, riv Astrid Lindgrens Näs och asfaltera trädgårdarna, kör Komedianten på porten och driv bort alla webbdesigners, grafiker, trubadurer, bokhandlare och Oratoriekörer ni kan hitta – och säg sen vad som blev kvar?

Eller tänk tvärtom. Dubblera Astrid Lindgrens Värld. Bygg en ny, stor konsthall med ett modigt uppdrag (varför inte Europas enda konstmuseum för barn, med konst och illustrationer som är skapade för barn?). Låt Astrid Lindgrens Näs få möjlighet att utveckla nutida temautställningar och kurser/konferenser med kopplingar till Astrid Lindgren. Inrätta en nationell barnteaterutbildning. Bygg en ny teater, Stadsteatern Komedianten, och etablera ett gästspelsutbyte med Dramaten och låt även Oratoriekören hålla till där. Inrätta ett inkubatorcentrum i Vimmerby för unga kreativa företagare och koppla exempelvis ihop det med Brewhouse i Göteborg.

Säg sen vilket av dessa två scenarios som skulle gagna Vimmerby bäst i framtiden.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Till sist: kulturens kraft är enorm. På samhällsutvecklingen, ekonomin, hälsostatistiken och allt det där andra vi brukar tjata om.

Men jag tror det är viktigt att vi aldrig glömmer att den absolut största effekten som kultur har är på  – människan. Den enskilda människan. Du och jag.

Därför är det så viktigt att både politiker, allmänhet, företagsledare och opinionsbildare förstår detta enkla: en kulturupplevelse kan förändra en enskild människas liv! En bok, en film, en föreställning, ett musikstycke, en text, en länk, en show, ett möte med något nytt.

Och att det är just på grund av alla dessa små, små förändringar vi alla gör genom våra kulturupplevelser i stort och smått, som också samhället förändras.

Att skapa möjligheter för varje medborgare att ta del av  ett brett, kreativt och självständigt kulturliv bör därför vara ett av politikens huvudmål, både på lokal, regional och nationell nivå. Om man nu vill att blodet ska syresättas därinne i samhällets kroppspulsåder.

Som det faktiskt gjorde en smula den där söndagseftermiddagen för väldigt länge sen på Järnvägsgatan i Örebro. Effekten av det håller i sig, jag lovar.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Läs gärna även de andra två inläggen i min avslutande serie: Om Astrid Lindgrens betydelse och Vision, vänner och vansinne.

Fotnot: Bilderna är hämtade från Michael Meschkes hemsida http://www.michaelmeschke.com

h1

Om Astrid Lindgrens betydelse

augusti 11, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är första inlägget: Om Astrid Lindgrens betydelse.

*

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.45.09I VIMMERBY HÖR man ofta frågan: ”Vad hade Vimmerby varit utan Astrid Lindgren?”. Och i nästa andetag det självklara svaret: ”Ingenting!”.

De flesta boende i kommunen har numera insett Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerbys identitet och utveckling. Under de åtta år som jag kan överblicka har det skett en rejäl förskjutning i den allmänna opinionen. Nu hör jag sällan eller aldrig någon muttra över kopplingen mellan Vimmerby och Astrid Lindgren.

Jag vill förstås gärna tro att etableringen av Astrid Lindgrens Näs har spelat en viktig roll för att skynda på den utvecklingen. 

Länge var teaterparken Astrid Lindgrens Värld ensam på arenan; en isolerad och glimrande satellit i det småländska universumet, dessvärre inte överdrivet sammandockad med moderskeppet Vimmerby kommun och dess utvecklingsplaner, företag och liv i övrigt.

Men invigningen av ”syskonföretaget” Astrid Lindgrens Näs 2007  – samma år som 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse – blev en brytpunkt. Satsningen är långsiktig och har hittills haft stöd från de flesta ledande politiker i kommunen, även om en och annan har svajat i halvhjärtade försök att gå en förmodat negativ folkopinion till mötes. Jag utgår dock från att stödet, både i pengar och ord, kommer att vara obrutet även i framtiden.

Astrid Lindgrens Näs är ett slags synligt kvitto på att kommunen nu på allvar börjar förstå vikten av att vara Astrid Lindgrens födelsestad. Nu finns åtminstone på pappret en kommunal turismstrategi, som tar spjärn mot Astrid Lindgren. Nu inser allt fler att det kommer nya arbetstillfällen och fräscha skattekronor in till kommunen tack vare Astrid Lindgren. Nu börjar man också få en politiskt hög svansföring gentemot regionala och statliga myndigheter.

Det är bra och verkligen på tiden. Men perspektivet är ändå för snävt.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40

År 2007 firade Vimmerby och resten av Sverige (och en rad andra platser runt om i världen!) 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse.

I utvärderingarna direkt efter jubileumsåret tyckte jag att det fanns anledning att vara kritisk. Kommunen hade inte haft någon tydlig övergripande plan för hur man skulle ”exploatera” 100-årsminnet. Utfallet av jubileet blev onödigt lamt.

Vimmerby kommuns dåvarande ledning försatte till stora delar chansen att använda 100-årsjubileet för att skapa nationella och internationella evenemang, möten och uppvaktningar. Sådant som kunnat markera Vimmerbys särart som en dynamisk, innovativ, framtidsinriktad och attraktiv plats.

Man försatte möjligheten att skapa nya kontaktytor med näringsliv och politik på en nationell och internationell nivå. Den enda åtgärd man vidtog var att inrätta ett litet kansli för att samordna de eventuella lokala aktiviteter som kunde tänkas dyka upp av sig själva, vilket blev ett ganska otacksamt uppdrag.

Det enda riktigt påtagliga och bestående resultatet av 100-årsjubileet är faktiskt två statygrupper samt tillkomsten av kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs. Inget dåligt resultat i och för sig, men jag är som sagt övertygad om att kommunen kunde ha dragit många fler fördelar av jubileet.

Ett strategiskt arbete borde ha inletts minst fem år innan jubileet och man borde lagt ribban högt. Hallå, vi snackar trots allt om världens mest spridda och älskade barnboksförfattare!

Ingen skulle väl ha ifrågasatt om Vimmerby exempelvis valt att kalla till en internationell konferens om barns rättigheter eller barnkultur, med deltagande på högsta nivå. Eller sjösatt en nordisk barnboksmässa. Eller bjudit in till världens största ”barnteater-turnering” med deltagande av barn och ungdomar från hela världen á la fotbollens Bullerby Cup (det fanns visserligen en SPUNK-festival för internationella barnteatergrupper under några år, men inte som ett resultat av en kommunal strategi utan enbart som ett resultat av några hängivna kulturtjänstemäns och -kvinnors outtröttliga och delvis oavlönade arbete).

Istället bråkade man om snäva tidsplaner, undanträngda gullpudror, en ny utställningspaviljong eller inte, samt utformningen av diverse nya statyer. Ibland sjöngs också klagovisan över att staten inte bidrog till att finansiera 100-årsjubileet, med sura gliringar mot det storslagna nationella firandet av Carl von Linnés 300-årsdag som ägde rum samma år. Men var fanns egentligen de goda och genomarbetade idéerna som Vimmerby kommun och andra intressenter sökte partners kring? De som Linnéjubileet var så fullproppat med sedan lång tid innan?

Sanningen är att de fanns inte.

Och fortfarande, åtta år senare, tycker jag att det saknas en tydlig, övergripande politisk strategi om hur hela kommunen ska utvecklas med Astrid Lindgren som kraft och dragare.  En strategi som slår igenom i hela kommunen, oavsett om det gäller sociala frågor, utbildningsfrågor, stadsplanering, näringslivslokalisering, evenemangsplanering, kommunikation eller kultur.

Någon kommer säkert att hävda att det visst finns: se på turiststrategin, se på alla skrivningar som finns i utvecklingsplanerna för stadsplanering, näringsliv och skola, där Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerby hela tiden framhävs.

Okej. Men i så fall är strategierna ännu inte tillräckligt förankrade inom och utom kommunen. Och vem har det övergripande ansvaret för att strategin följs på ett konsekvent och målinriktat sätt? Och att alla medarbetare inom kommunen medvetandegörs om vikten av att förstå strategin och följa den och – inte minst – att lojalt ställa upp bakom den?

Det är som att ha världens finaste järnmalm i gruvan, men ändå inte bestämma sig för hur man ska ta upp och berika den.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Vimmerby är just nu en hårt klämd landsortskommun. Ekonomin är skral. Åtstramningar och krympta budgetar drabbar snart sagt varje förvaltning och verksamhet.

Det anges ofta som skäl till att man inte vill satsa ens en krona ytterligare på det som inte är ”lagstadgad kommunal verksamhet” – ett argument som ständigt dyker upp både i kommunstyrelsen och på lokaltidningens ledarsida (precis som om idealbilden vore att en kommun ska vara passiv på alla andra områden än de som staten fastslagit i kommunallagen).

Å andra sidan håller faktiskt Vimmerby urbaniseringen någorlunda stången; det är inte alls lika dramatiskt krympande befolkningstal i Vimmerby som på andra jämförbara håll. Sannolikt beror det på de påtagligt positiva effekterna av kulturturismen. Och självklart också på det stabila näringsliv som finns med Åbro bryggeri och Ljunghäll som fixstjärnor.

Kommunalt har man dessutom de senaste åren gjort en rad tunga framtidsinvesteringar, i allt från kraftvärme till gymnasieskolan. Det anger en riktning och en tro på expansion.

Men att tro att denna expansion kan ske fullt ut utan att man har en genomgripande strategi för att ta tillvara sitt främsta varumärke, ”Astrid Lindgren”, är inte helt genomtänkt.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Vimmerby är en kommun med låg utbildningsnivå. Ovanligt få i min generation har läst på universitet eller högskola (och senare generationer verkar föredra att bo på annat håll). Sin bildning har man istället ofta fått genom praktiskt arbete, ofta i eget eller familjens företag. Inget ont i det, snarare tvärtom.

Men det kan vara en av förklaringarna till att de mjuka, intellektuella värden som Astrid Lindgren berör inte tillmäts samma betydelse i planeringen som de rent industriella.

Att bygga traditionell industrimark för åtskilliga miljoner anses med självklarhet som en framtidsinvestering – även om ingen industri knackar på dörren just för ögonblicket. Och det är säkert en riktigt strategi.

Men varför är det inte lika givet för kommunen att bygga ut de kunskapsmässiga och intellektuella ”industrimarker” och miljöer som kan skapa sysselsättning i framtiden?

Som till exempel att planlägga och frigöra mark för ett utökat Astrid Lindgrens Värld, etablera en konsthall, satsa på en modernt utrustad teaterlokal, skapa företagshotell och inkubatorer för unga företag inom de kreativa och konstnärliga branscherna, bibliotek, forskningscentra, konferenslokaler och andra kreativa platser? Och också kosta på sig att bemanna dem.

Inte allt på en gång, förstås, men steg för steg i en medveten strategi där målet är att verkligen bli en attraktiv kunskaps- och kulturstad i framtiden.

Efter att under åtta år dagligen ha märkt dragningskraften i namnet Astrid Lindgren så vill jag mena att det är just där som Vimmerby har en extremt unik chans att skapa tillväxt och en hållbar utveckling på sikt. Astrid Lindgrens betydelse kan inte överskattas.

Men det krävs modiga politiker, som även i motvind vågar hävda sin tro på kulturens (läs: Astrid Lindgrens och berättandets) kraft i Vimmerby. Som vågar hävda sin strategi inåt, mot en motspänstig och tjurig kommunal organisation och chefskår, och utåt, mot populistiska opinionsdrivare i lokalpressen, på torget och i fullmäktige. Och som vågar frigöra medel i enlighet med en långsiktig strategi.

Nuvarande kommunalråd, Micael Glennfalk (m), har vågat ta några viktiga steg framåt. När han nu av hälsoskäl avbryter sin mandatperiod kan man bara hoppas på att någon annan kliver fram och fortsatt ser möjligheterna med och storheten i Astrid Lindgren-kopplingen – och slåss för den.

Det behövs modiga politiker som – apropå den aktuella debatten om skolorna i kransorterna – måste våga skapa en kommun som inte bara har ett antal skolor, utan också drar till sig de riktigt bra lärarna och pedagogerna. Och läkarna. Och samhällsvetarna. Och de nya spetskompetenta chefer som behövs inom näringsliv och förvaltning.

Det vill säga ”inflyttare” som vill stimuleras av något mer än vad andra jämförbara småkommuner kan erbjuda. Duktiga människor som dras till dynamiska och kreativa intellektuella miljöer. En sådan miljö som Vimmerby skulle kunna vara i än högre grad, just genom den naturliga kopplingen till en av världens mest lästa författare.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Talar man om Astrid Lindgrens betydelse så finns det ändå en sak som överskuggar allt: litteraturen.

Huruvida Vimmerby vill eller inte vill – eller förmår eller inte förmår – skapa en dynamisk kommun med Astrid Lindgren som grund är egentligen ett sidospår. Visserligen viktigt för oss som bor i kommunen, men ändå ett sidospår.

Ty den absolut största betydelsen har Astrid Lindgren som författare och opinionsbildare. Inte bara för att hon skänkt miljontals människor en rad starka läsupplevelser. Utan också för att hon påverkat generationer av författare, ja, hela den barnlitterära världen. Och att hon påverkat vårt, ja, många människors sätt att tänka.

Astrid Lindgren har på ett alldeles unikt sätt kommit att bli den fyr som vi alla navigerar runt när vi söker svaret på frågan: vad innebär det att vara människa?

Vad som är Astrid Lindgrens hemlighet funderar jag fortfarande på. Förutom det givna, att hon vågar skriva om nästan allt, ställa svåra frågor och berätta en historia på ett rakt, enkelt och gripande sätt.

Men det unika med Astrid Lindgren, vad är det? Det som har skapat hennes stora, stora betydelse i svenskt kulturliv? Förutom den unika och otvetydiga konstnärliga och litterära talang hon hade?

Jag tror faktiskt det handlar om uppväxten i Vimmerby. Inte att det var just i Vimmerby, utan att hon växte upp i en familj och en miljö som i sig personifierade och stimulerades av alla de goda värden som samtidigt, i  början av förra seklet,  gjorde intåg i vårt samhällsliv.  Omsorgen om de svaga, demokrati, rättvisa, kvinnors och barns lika värde gentemot män, värnandet om naturen och omsorgen om djurhållningen.

Att hon växte upp på en levande lantgård, där död och födsel, bekymmer och glädje, skörd och missväxt hela tiden fanns sida vid sida gav förstås rikligt med stoff till hennes berättelser. Men det gav henne framförallt en klarsynthet kring människors och djurs livsvillkor.

Jag är övertygad om att det är Astrid Lindgrens egna värderingar och förhållningssätt till människor som har skapat hennes storhet som författare, vid sidan av hennes obestridliga talang. Utan den extremt konsekventa inre kompass hon alltid hade, skulle hon inte ha förmått att så djupt känna in och gestalta livets alla svåra frågor. Det är den kompassriktningen som fortfarande får människor från hela världen att bli berörda.

Och som får människor från alla länder att lite vemodiga, men framförallt inspirerade, lämna den stora Astrid-utställningen på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby med orden: ”Hon fattas oss!”

Läs gäran också de andra två inläggen i min avslutande serie: Samhällets kroppspulsåder – kultur! och Vision, vänner och vansinne.

Fotot av Astrid Lindgren på trappan till barndomshemmet i Vimmerby har jag lånat från Vimmerby kommunarkiv. Fotograf: Thorvald Eriksson. 

h1

Ingen kommer undan konsten i Örebro

september 2, 2013

IMG_6839OPENART I ÖREBRO – gatukonst mitt i stan hela sommaren – är numera en av landets största konsthändelser. I helgen var det sista chansen att ta del av utställningen och jag var där.

Massor av spektakulär, provocerande, elegant, vacker, ful och berörande konst överallt ute på gator och torg! Inga stela gallerier eller konsthallar här, inte! Några timmars promenad i stan gör att man blir helt upprymd av alla intryck och några saker kom jag att tänka på.

1. Vid varje konstverk stod större eller mindre grupper och pekade, skrattade, diskuterade och – inte minst – fotograferade. Bilder från Örebros stadsmiljöer kablas ut. Spridningseffekten på Instagram, facebook och i andra sociala medier är enorm. Ingen traditionell stadsreklam hade kunnat få lika stort genomslag.

2. OpenArt har stark lokal förankring. I programbladet räknar jag till 58 lokala sponsorer. Den lokala tidningen, Nerikes Allehanda, är en av de större sponsorerna, liksom de flesta av hotellen i stan.

3. OpenArt tar höjd och är en modig utställning. Konstnärer från Estland, Lettland, Kina, Togo, Kroatien, Canada, USA, Ryssland, Danmark, Tyskland, Belgien, Zambia, Finland, Österrike och Kamerun deltar i år. Och från Sverige också, förstås. Spännande!

4. OpenArt utmanar stadsmiljön. Vågar provocera och kommentera. Från Örebro slott löper en plastig tejpkonstruktion rakt över Svartån. En bit längre österut står en fem meter hög rosa pojke och kissar i vattnet. Bredvid den vackra Nicolaikyrkan på Stortorget kantrar ett hus utan väggar, golv och tak – men med element, taklampor, ventilationstrummor samt strumpor och underkläder på tork. Den ”skriker” verkligen åt den anrika kyrkobyggnaden. Provocerande? Javisst. Men spännande och tankeväckande.

5. Allt är inte provokation. Mycket är vackert och stillsamt. Just blandningen och mängden ger ”något åt alla”. På så vis blir även det riktigt avancerade folkligt, och det behagligt vackra blir intressant.

6. Näringslivet i Örebro jublar åt OpenArt. Jenny Emerén på Handelskammaren säger t.ex.: ”OpenArt sätter staden på kartan, även internationellt. För näringslivet är stadens attraktionskraft en mycket viktig pusselbit när det gäller att locka hit både kompetens och etableringar.”

Förra året blev det mest uppmärksammade konstverket en gigantisk gul kanin, som låg uppfläkt på rygg på självaste Stortorget, mitt i stan. Den lät tala om sig i tidningar och media över en stor del av världen. En av initiativtagarna till OpenArt, Lars Jonnson, svarar så här på frågan om skattebetalarna i en kommun verkligen ska vara med och betala en sån happening:

”Som jag brukar säga, utan näringslivet hade kaninen bara blivit åtta meter och kommunalgrå. När vi träffar företag är de främst vana med att sponsra idrott. Då brukar jag säga att det inte är så att det finns kulturnördar och sportfånar, utan vi är ju både och. Vi är renässansmänniskor, vi kan uppleva ett klassiskt musikstycke som ger oss ståpäls – men även Zlatan kan försätta oss i det tillståndet.”

OpenArt i Örebro är något som ingen kommuninvånare eller besökare kommer undan. Just därför är det så bra. Jag säger inte att vi i Vimmerby ska göra precis likadant, även om det vore upplyftande. Men jag menar att även vår lilla kommun skulle ha mycket att vinna på att anamma örebroarnas förhållningssätt till konst och kultur. 

Nämligen att konsten och kulturen kan bli en saftig och energirik sportdryck, som livar upp en trött och stel kommunal kropp.  Och som får den att bli snygg, vital och attraktiv igen!

Läs mer:

Bilder från OpenArt

”OpenArt har förändrat örebroarna”

Bilden föreställer ”Rubber Duck” av estländaren Villu Jaanisoo.

h1

Kalabalik kring kommunal konst

augusti 11, 2013

MITT I SOMMAREN befinner vi oss och på Astrid Lindgrens Näs kan vi se tillbaka på en fin julimånad – många fler besökare i våra utställningar och på våra guidningar än under samma månad i fjol. Kul!

Själv har jag några dagars sommarledigt, men kan inte låta bli att fortsätta reflektera lite över det här med kommuner och kultur. I går skrev Gävle Dagblad om det rabalder som brutit ut i Gävle kring konstverket ”Priapos trädgård”, och idag har Svenska Dagbladet en skojig och tankeväckande artikel om kommunalrådet i Hörby, som låtit avporträttera sig själv som romersk härförare till häst.

falkmanNåja, det sista är nu inte riktigt vad det låter som.

Kommunalrådet Lars Ahlkvist låg visserligen bakom beställningen av den stora muralmålning som konstnären Johan Falkman nu färdigställt till kommunhuset, men Ahlkvist är bara en av många Hörby-bor som finns med på målningen.

Ändå blev han uthängd som en självgod och maktgalen pajas i medier över snart sagt hela världen. ”Morsan ringde och frågade om jag blivit tokig som beställt en 30 kvadratmeter stor tavla av mig själv som romare” säger Ahlkvist i SvD. Hon var nog inte den enda som undrade.

Det finns få saker som upprör så mycket som konst. Och i Hörby var media snabba att hoppa på det populistiska tåget. Ingen tog reda på konstnärens eventuella meriter, ingen frågade efter vad tavlans hela motiv skulle vara eller i vilket offentligt rum den skulle hänga. Eller vem som fattat beslutet och gjort beställningen (det var inte Ahlkvist, utan styrelsen för det kommunala fastighetsbolag som äger kommunhuset). Hade man gett hela bilden, så hade den tacksamma storyn om det tokiga kommunalrådet tvärdött.

Gävles rosa jeep

I Gävle har en nästan motsatt debatt blossat upp, sedan kommunstyrelseledamoten Niclas Bornegrim basunerat ut att han bums ska forsla bort konstverket ”Priapos trädgård” om han får makten efter valet nästa år. Konstverket består bland annat av en rosa jeep, som ställts på högkant bland blommor och blad i en rondell.

priapos– Om jag sitter vid rodret beställer jag tre man och en kranbil som får lyfta bort jeepen. Det är gjort på en lunch, säger Bornegrim till Arbetarbladet i Gävle.

– Jag tycker att vi har gått för långt med att ge fria tyglar åt konstnärer. Vi bistår med pengarna och platsen, då ska vi även kunna ange en inriktning till konstnären, till exempel att vi vill ha ett välkomnande med en stor bock, fortsätter Bornegrim.

Just konst – måleri och skulptur – är en intressant brytpunkt i diskussionen om hur mycket makt över detaljer som folkvalda politiker egentligen ska ha.

Jag kan förstå att politiker gärna vill få genomslag för sin egen konstsyn. Men är det egentligen för den saken som vi valt dom? Och har politiken verkligen fått mandat av oss väljare att bestämma hur en skulptur ska se ut eller vad en målning på en offentlig vägg ska förmedla?

Är inte politikens uppgift snarare att formulera övergripande visioner och strategier (till exempel för konstinköp och beställningar) och sedan fördela medel utifrån vad man vill uppnå? Och överlåta åt professionella tjänstemän och yrkesutövare (som t ex konstnärer) att verkställa och skapa?

När kommunpolitiker rusar runt och lyfter bort konst – eller placerar ut konst, som man själv köper in och tycker om – reduceras hela frågan om offentlig kultur till en fråga om personligt tycke och smak. Konsten är viktigare än så.

Är konsten fri?

Politikern i Gävle är säkert inte ensam om att tycka att konstnärer har för stor frihet i det offentliga rummet. Men han glömmer minst två viktiga saker:

För det första att ett stort mått av frihet är själva förutsättningen för att levande och nyskapande konst och kultur ska uppstå. Ett vitalt samhälle behöver sådan konst; vi alla behöver konstnärer som vågar sätta våra invanda tankemönster i gungning och som får oss att reagera, känna, utvecklas.

För det andra att konstnär är ett yrke, ofta med lång och gedigen utbildning som grund. Begränsar man erfarna konstnärers frihet för hårt vid en beställning av offentlig konst, så flyttar man ju i praktiken över en del av konstnärens uppdrag till de kommunala fritidspolitiker som engagerar sig i frågan. Politiken får större frihet att skapa, konstnären mindre. Men i vems intresse då?

Politiken och professionen

Ska då inte politiken få bestämma nånting om konst och kultur? Jovisst, självklart. Jag har absolut inget emot att våra politiker pekar ut en tydlig inriktning, lägger tydliga beställningar och utvärderar våra resultat. Vi som arbetar på tjänstemannanivå efterfrågar ofta just det: tydliga direktiv, tydliga mål och långsiktighet i besluten.

Det är också självklart att kommunala kulturverksamheter måste arbeta utifrån de förutsättningar som ges, inte minst ekonomiska. Men det är professionens sak att detaljstyra och göra de val som gagnar verksamheten.

Även inom konst och kultur finns förstås professionella kompetenser som politiken måste lära sig att lita på, ungefär som man litar på sina anställda lärare och VA-tekniker.

h1

Kultur – önskvärt eller riskfyllt?

juli 20, 2013

statykonsumI GÅRDAGENS INLÄGG utlovade jag en diskussion om risker och fördelar med offentliga satsningar på kultur.

Utgångspunkten är ett seminarium med professor Lars Westin som jag lyssnade på i Almedalen för en tid sedan, om just kultur och regional utveckling.

Själv har jag lätt för att ansluta mig till de påståenden som Westin gör om fördelarna för även små kommuner att hitta sin kulturprofil – och satsa på den:

Stadens image och renommé påverkas positivt. Omvärldens intresse för platsen blir större. Besöksnäringen (hotell, restauranger, attraktioner) får en större chans att utvecklas. Underleverantörerna till dessa får fler beställningar. Dynamiska och positiva korseffekter kan uppstå, till exempel mellan lokala media och kulturskapare. Kommunen blir i sin helhet kreativare och stoltare!

Motiven för en liten kommun att satsa mer på kultur och de kreativa näringarna är också att det är en ”ung” industri, som drar till sig unga medarbetare (se bara på Astrid Lindgrens Värld!) och att denna unga industri i sig bygger på kluster och samverkan. Plus att kommunen kan ta position i en ny, ”ledig” nisch eller sektor och bli nationellt och internationellt uppmärksammad.

Vad finns det då för risker med en kommunal satsning på kultur? Enligt Wesin finns det flera:

För det första: man kan helt enkelt bli utkonkurrerad, det vill säga andra städer och kommuner är bättre (exemplet Hultsfred, som tappade sin festival)!

För det andra: Det nya kulturutbud man investerat i och satsat på ”lyfter” inte, utan måste till största delen skattefinansieras år ut och år in, utan att förämndra sin egen förmåga att tjäna pengar.

För det tredje: De styrande politikerna har ingen uthållighet. Politiken satsar mycket pengar inledningsvis, till exempel i ett bygge, för att sedan efter några få år förstöra sin egen investering genom att inte ha uthållighet vad gäller driftsanslag och utvecklingsbidrag.

För det fjärde: Det är faktiskt svårt att identifiera vad som blir en succé eller inte – annars skulle ju alla lyckas! Vilka är morgondagens ”vinnare” inom kultursektorn och vad ska man egentligen satsa på? Risken för felsatsningar är störst om man inte har någon tydlig kulturell ”råvara” i kommunen (vilket inte riktigt gäller Vimmerby, där vi har en ”råvara” som heter duga i Astrid Lindgren!).

För det femte: En kultursatsning får inte leda till att det bildas en liten elit som saknar intresse för den breda publiken – i så fall hämmas både förnyelse och adaptivitet (förmågan att ställa om och tänka nytt), istället för motsatsen. Satsningarna får heller inte vara beroende av enskilda eldsjälar.

Det är tänkvärda synpunkter. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på Vimmerbys extremt gynnsamma förutsättningar – vi har redan idag en stark kreativ ”industri” i form av Astrid Lindgrens Värld och i något mindre skala också vårt eget företag, Astrid Lindgrens Näs.

Och jag undrar vad som skulle kunna hända om samtliga politiker, som en investering i framtidens Vimmerby, exempelvis skulle bestämma sig för att göra Vimmerby till Sveriges främsta litteratur- och berättarstad (inkluderat litteratur, teater, musik, film)? En koncentrerad insats för att bygga upp kompetens och olika aktiviteter med lokal, nationell och internationell inriktning – och därmed skapa en riktigt unik attraktivitet och rycka åt sig ett initiativ på den nationella arenan.

Det vill säga: inte bara nöja sig med Astrid Lindgrens Världs framgångar, utan försöka bygga själva vårt samhälle vidare på ett djupare och långsiktigt sätt med Astrid Lindgrens gärning som grund. Och verkligen förmera värdet av att vi ”har” en av världens största författare i vår kommun.

Jag är övertygad om att en helhjärtad sådan satsning skulle ha en otroligt positiv påverkan på både antalet konferens- och evenemangsbesökare, antalet turister och antalet inflyttande. Och ge näringslivet en skjuts.

Och på sikt skulle det säkert – i en positiv riktning, så klart – påverka både utbildningsnivån och samtals- och debattklimatet människor emellan i Vimmerby!

h1

Det är kulturen och konsten som drar!

mars 17, 2013

invigningexteriörI HELGEN HADE jag förmånen att besöka Dalslands Konstmuseum i Upperud, för att inviga årets utställningssäsong på museet.

Och återigen kom jag att tänka på hur oerhört viktigt det är även för glesbygden att ha tillgång till vad vi kan kalla för ”kulturell infrastruktur” och den sortens fria mötesplatser som museer och konsthallar är.

Dalslands Konstmuseum tronar med sina röda gamla bruks-byggnader, och sin relativt nya konsthall, på en höjd med en bedårande utsikt över sjön Spången. Den gamla vackra bruksmiljön i Upperud bildar fond och bara några minuters bilresa bort, på slingriga och spännande småvägar, ligger den berömda akvedukten i Håverud, som är ett viktigt besöksmål i Dalsland.

Här är landskapet som vackrast, men man kan ändå inte komma ifrån känslan av avfolkningsbygd och att platsen ligger lite vid sidan av. Så som det är för många av våra små samhällen ute i landsorten: idyllisk och skön natur, men trots det allt fler tomma hus, nedlagda näringar och bortflyttade människor. Så var det också för Vimmerby om man backar femton-tjugo år, har det sagts mig.

Hur alla dessa avfolkningsbygder ska kunna vända trenden vet jag inte. Men jag tror att ett av många svar på frågan stavas ”kultur” ( eller mer modernt: ”de kreativa och kulturella näringarna”). I synnerhet om kulturen vågar och vill koppla armkrok med besöksnäringen, och vice versa.

De små avfolkningskommunerna (Mellerud har knappt 9 000 invånare) kämpar förtvivlat för att hitta nya verksamheter som kan skapa attraktivitet och inflyttning. I den kampen är jag övertygad om att man alltför ofta förbiser kulturens roll.

Den traditionella näringslivspolitiken är fortfarande i stor utsträckning fixerad vid skorstenar och fabriker. Fortfarande resonerar många som att räddningen för glesbygden är etableringen av nya tillverkningsindustrier, möjligen kombinerat med ett förbättrat skogs- och jordbruksstöd.

Och visst är de traditionella basnäringarna fortfarande viktiga. Det ser vi inte minst här i Småland. Men till dessa basnäringar måste nu även besöksnäringen räknas, och därmed också besöksnäringens motor: de kreativa och kulturella näringarna. 

För det är kultur som skapar de starka reseanledningarna. Det är kultur som gör att en plats, eller ett samhälle, får ansikte, själ och hjärta. Det är kultur som ger en bygd renommé. Det är kultur som skapar de fria, nyfikna och öppna mötesplatser som måste finnas i varje dynamisk miljö om den ska vara just – dynamisk.

Jag blir därför lycklig när jag ser ett museum som Dalslands Konstmuseum, placerat mitt i en en fantastisk och vacker miljö, som har ett så kvalificerat och lockande utställningsprogram. Som inte bara nöjer sig med att vara ett litet hembygdsmuseum för de närmast sörjande, utan som lägger upp ribban och vill locka besökare även från Göteborg och Oslo. Som vill föra in nya tankar i den gamla bruksmiljön, visa på nya möjligheter och låta nya människor träffas på en skapande och dynamisk mötesplats!

Det är inte längre bara kluriga pryltillverkare, snickerifirmor, mekaniker eller bagerier som vi menar när vi talar om småföretagare och entreprenörer – det är också konsthallschefer, konstnärer, författare, filmare, skådespelare, skulptörer, dansare och musiker.

Det är de senare som i framtiden får (och själva tar på sig) uppgiften att locka besökare även till avlägsna belägna platser. Besökare som sedan handlar av ortens kluriga pryltillverkare, snickare och mekaniker och mumsar på det lokala brödet!

PS. Apropå utställningarna som öppnade i helgen på Dalslands Konstmuseum (pågår till 12 maj): Anna Sjons Nilsson kom farande från Dalarna med sin broderikonst och fick folk att stanna upp inför kollisionen mellan det traditionella och det nutida. Dag Ronny Pettersen körde från Norge för att visa sitt kraftfulla, färgstarka måleri och prata om sitt förhållningssätt till vår tids slöserimentalitet och till naturen.  I nedre galleriet visades Ingrid Vang Nymans tidslösa  bilder, som var den direkta anledningen till att jag fick äran att invigningstala. På bilden ser ni Dag Ronny, Anna Sjons och jag själv. Plus några av Dag Ronnys tavlor. DS.

h1

Vad är kulturen värd – egentligen?

februari 10, 2013

UNDER MÅNGA ÅR inom kulturbranschen har jag förvånat mig över att så många fixerat sig vid kostnaderna för kultur – samtidigt som de har så förgjordat svårt att se det egentliga värdet av kultur.

akvarellmuseumIdag fick jag ögonen på en avhandling från Handelshögskolan i Göteborg (från december 2012) som försöker bena ut varför kultur är så värdefullt.

John Armbrecht forskar vid företagsekonomiska institutionen och har studerat ”kulturturism” och värdet av kulturupplevelser och kulturinstitutioner. 

Metoderna i hans avhandling sätter ett värde på de sociala, kulturella, hälsorelaterade och andra värden som kultur skapar och ger därmed ett samhällsekonomiskt perspektiv, baserat på individernas upplevda värde.

John Armbrecht menar, i ett pressmeddelande, att om man betalar 100 kronor för en entrébiljett, men egentligen hade varit beredd att betala 300 kronor, så är värdet av besöket just 300 och inte 100 kronor. Denna värdering är särskilt viktig för offentligt finansierade kulturinstitutioner, där biljettkostnaden är subventionerad av våra gemensamma medel.

I sin forskning använder John Armbrecht flera olika sätt att mäta och beskriva kulturens värde. Till exempel kan även de som inte besöker en viss kulturinstitution uppleva ett värde av den. Enbart möjligheten att kunna göra ett besök, eller att den finns där som en tillgång för kommande generationer, är också en typ av värde.

Han har studerat konserthuset i Vara, Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn och musikfestivalen Way Out West i Göteborg. Värdet som skapas vid alla dessa tre studieobjekt är högre än kostnaderna de för med sig. Samtidigt skiljer de sig åt. Till exempel värderas Akvarellmuseet även för dess kringupplevelser, som den vackra naturen.

Detta bredare sätt att värdera kultur bör man ta hänsyn till vid beslut om kultursatsningar, menar John Armbrecht. Ett allt för snävt synsätt på ekonomiska effekter riskerar att missa viktiga värden som kulturen skapar.

Dessutom är kulturinstitutioners mål inte i första hand är att skapa sysselsättning eller ekonomisk tillväxt utan snarare att skapa livskvalitet.

– Den grundläggande frågan för samhället är: vad ger pengarna som går till kulturen? Att då bara titta på besökssiffror och vad vi får tillbaka i form av skatter och andra intäkter är ett smalt perspektiv. Kulturen är värd mer än så för oss som individer och samhällsmedborgare, säger John Armbrecht enligt pressmeddelandet.

Till det skulle jag själv vilja tillägga:

Det sprids ibland en bild av att vi som jobbar med kultur försöker smita ifrån ansvaret för ekonomin i våra verksamheter. Men det är en vrångbild.

De flesta jag känner till – både enskilda konstnärer, musiker etc och anställda på institutioner – försöker verkligen skapa intäkter och få så god lönsamhet vi kan i våra verksamheter.

Men kulturinstitutioner har ett bredare uppdrag än att enbart anpassa verksamheten efter marknadens köpkraft.

Vi har också ett kulturvårdande uppdrag, det vill säga ett uppdrag att slå vakt om och förvalta vår gemensamma historia. Vi är ålagda att ta nya grepp, jobba gentemot mindre köpstarka grupper (t ex skolbarn) och ha en verksamhet som i utställningar och program prövar nya idéer, tankar och gestaltningar. Sådana uppdrag ger inga säkra affärsintäkter – och det är heller inte syftet.     

Här på Astrid Lindgrens Näs ligger vi runt 50 procent i egna intäkter, vilket är högt jämfört med andra kulturinstitutioner. Vi tror att den siffran på sikt är möjlig att höja till 100 procent.

Men det är inte vårt huvudsakliga uppdrag. Därför kan man bara sucka åt de enfaldiga och illasinnade debattörer som attackerar kulturinstitutioner för att de inte visar samma goda affärsmässighet som kommersiellt inriktade handels- och affärsbolag.

Jag kan bara hoppas att John Armbrechts avhandling kan ge ett litet fördjupat perspektiv på frågan om kulturens kostnader. Och egentliga värde. Åtminstone hos de som på ett seriöst sätt vill  fördjupa diskussionen.

Bilden föreställer Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn – ett onödigt kostnadsställe eller en värdefull tillgång? Foto: Christer Hallgren.