Archive for the ‘Nyheter’ Category

h1

Vision, vänner och vansinne

augusti 13, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är det tredje och definitivt sista inlägget: Vision, vänner och vansinne.

*

11698765_10153133727037815_5187250336124194453_oNU HAR JAG tagit farväl av mitt kontorsrum. Det är utrymt och tomt på mina saker. Jag har lämnat kvar våra fyra honnörsord på whiteboardtavlan:

Platsen
Äktheten
Engagemanget
Människan

Det känns bra. Nu får någon annan ta vid. Som chef ska man passa sig för att stanna för länge, i synnerhet i kreativa jobb. Åtta och ett halvt år är ändå en rejäl del av en livstid.

* 

Att bygga upp ett kulturcentrum från scratch i en helt främmande miljö är en utmaning. Den antog jag på hösten 2006 i Vimmerby, när jag blev VD i det kommunala aktiebolaget Astrid Lindgrens Näs AB. Jag minns vad dåvarande kommunchefen Christer Johansson sa första gången vi talade om jobbet:

– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad det här kan bli.

Sedan talade han om hur kommunen skulle kunna köpa in grannfastigheterna, återplantera den gamla allén som gick mellan centrala stan och Astrid Lindgrens barndomshem, hur man skulle kunna bygga en lantlig gångväg (med kossor, höbalar och hela baletten) mellan Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs och en rad andra expansiva och i grunden kloka tankar. Han hade en vision och var rätt ute.

Men han hade glömt en sak. Förankringen i den politiska sfären. Astrid Lindgrens Näs uppdrag hade från början alldeles för dålig acceptans hos de fullmäktigeledamöter som faktiskt hade beslutat om det.

Om jag ska vara självkritisk så tror jag att jag underskattade den delen. Det som var självklart för mig, och som förespeglades mig när jag anställdes, visade sig inte vara fullt så självklart. Nämligen att Vimmerby skulle göra en tveklös och ganska påkostad satsning på ett kulturcentrum i Astrid Lindgrens namn.

Det visade sig snart att det bland annat fanns en negativ opinion som lokaltidningens redaktör gav uttryck för och gärna underblåste, av för mig fortfarande outgrundliga skäl. Det fanns också bland några lokalpolitiker en uttalad allmän skepsis mot kultur, kulturhus och museer. Eller ett rent ointresse eller icke-engagemang; en av politikerna i min dåvarande styrelse ställde exempelvis under det första verksamhetsåret bara en enda konkret fråga, och den handlade om när styrelsearvodet skulle betalas ut.

Av sådana skäl var det av största vikt att bolaget fick in extern expertkompetens i styrelsen. Inte minst på ordförandeposten, där Kronobergs landshövding Kristina Alsér  gjort en tung och viktig insats genom åren.  

Några månader efter invigningen 2007 av Vimmerbys nya kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, besöktes vi av den socialdemokratiska gruppen i kommunen. En medelålders metallare sa rakt ut: ”Vad har jag för nytta av det här? Jag har aldrig i hela mitt liv gått på museum.”

Den frågan har förföljt mig sen dess.

Och jag tror att många museiansvariga och kulturaktörer i landet brottas med samma fråga.

GraffitiNAS
En vision för en offentlig kulturverksamhet måste innehålla viljan att inkludera alla. Barn, nya svenskar, kulturovana, åldringar, turister, whatever. Och inkludera dem både som besökare och medskapare.

Men en vision kan inte innehålla allt på en gång.

Den vision som styrelsen för Astrid Lindgrens Näs mejslat ut, med början från 2008 (under den tid jag varit VD och Kristina Alsér ordförande),  har framförallt handlat om utveckling av hela verksamheten och besöksmålet. Trädgårdssatsningen har en speciell udd riktad mot målgruppen trädgårdsintresserade och våra skolprojekt förstås också mot målgruppen skolbarn – men i övrigt har visionen varit att från grunden skapa en spännande Astrid Lindgrensk arena, med en mängd attraktiva och relevanta erbjudanden för de många människorna.

Eller med andra ord:  skapa en mötesplats som lockar en rad olika människor med olika behov. En föränderlig mötesplats som ska kunna utvecklas många år framöver.

Utan en vision hade vi lätt kunnat tappa färdriktningen och relevansen, och frestas till att endast fokusera på att skapa ett så lönsamt turistmål som möjligt; vackert och tillgängligt visserligen, men utan någon mer långsiktig tanke och idé.

Spännande trädgårdar, utställningar och programkvällar kan man skapa överallt i Sverige som ett sätt att dra turister. Men just Vimmerby har unika förutsättningar. Det relevanta i att göra det just här, intill Astrid Lindgrens bevarade barndomshem, är förstås just kopplingen till författaren och hennes tematik.

Att bygga trädgårdar med teman från Astrid Lindgrens idévärld blir aldrig så självklart som här. Att bygga utställningar kring Astrid Lindgren eller annan barnkultur blir heller aldrig så självklart som här.

Men just den insikten är också uppfordrande för oss. Vi kan inte  fuska. Både ägaren (politikerna) och utförarna (styrelsen, jag och mina medarbetare) har tvingats anstränga oss för att förstå storheten i det Astrid Lindgren skapat. Vi måste plugga på, läsa biografier, analyser, avhandlingar och originaltexter  för att hitta det verkliga djupet och få de allra bästa idéerna.

Först då kan vi leverera en äkta produkt till våra besökare. Allt annat vore just – fusk!

GraffitiNAS
Astrid Lindgrens Näs kan i skrivande stund (till och med juli) notera ett rejält ökande besöksantal jämfört med tidigare år. Jag är övertygad om att det är resultatet av att företaget och styrelsen faktiskt haft en kvalitetsvision – och inte bara ett budgetmål –  som styrt verksamheten och som signalerat en tro på företagets potential.

Ibland blir det som man vill, helt enkelt.

En vision är viktig för att tala om för omvärlden (exempelvis kommunfullmäktige) vilka långsiktiga mål en organisation strävar mot och vilka ambitioner organisationen har. Visionen är också viktig för att lyfta medarbetarna, ge dem en betydelsefull roll och få dem att inse var ribban ligger vad gäller kvalitet på utbudet, företagskulturen och den gemensamma strävan.

Att ha en styrelse som lägger ribban högt är en förutsättning för framgång. En livlig och mycket kreativ kvällssittning med styrelsen någon gång under 2013 gav följande vision, som i sin tur hämtat delar från värdegrundsarbeten från personalen:

”Med obrottslig trohet mot Astrid Lindgrens värderingar ska Astrid Lindgrens Näs år 2025 vara en häpnadsväckande och attraktiv mötesplats och aktör, och ett av Sveriges mest intressanta kulturella besöksmål.”

Fint, va? Till de som hävdar att visionsarbete och ord på papper bara är tjafs och slöseri med tid säger jag: utan den visionen hade vi haft mindre mod, blivit mer återhållsamma, kanske mer slarvigt kommersiella och haft en sämre strategi för långsiktig utveckling än den som nu finns.

Utan visionen hade Astrid Lindgrens Näs varit ett ganska ordinärt turistföretag. Nu är det ett unikt berättelseföretag, som inte bara vill leverera en vacker upplevelse i största allmänhet, utan också insikter, engagemang och kunskaper till varje besökare.

Och potentialen framöver är enorm.

GraffitiNAS
Man måste ha vänner. I synnerhet måste en kulturverksamhet ha vänner.

Här kan jag också vara självkritisk. Vi borde redan vid starten ha satsat på ett mer djupgående förankringsarbete. Vi borde direkt ha avdelat större resurser till ett professionellt publikarbete och dessutom försökt hitta stadiga kompisar att samarbeta med inom näringsliv och universitet.

På ett sätt är det förstås också en resursfråga. Under de år jag kan överblicka har vi försökt, ibland mer och ibland mindre. Att Astrid Lindgrens Näs besöksantal nu ökar rejält är ett resultat av de senaste årens publikarbete och vässad marknadsföring, där inte minst trädgårdsprojektet varit en god murbräcka.

Men att Astrid Lindgrens Näs ännu inte har några påtagliga stadigvarande samarbeten med näringsliv och akademi är kanske det jag ändå beklagar mest, när jag ser i backspegeln. Vi har visserligen kursen ”Att skriva barnlitteartur” i samverkan med Linnéuniversitetet, men det har hittills stannat där.

Jag är övertygad om att en framtida expansion av verksamheten, besöksmässigt och innehållsmässigt, förutsätter nära relationer till andra företag och universitet i Sverige och utomlands. Men då måste verksamheten också ha ett sakinnehåll som attraherar näringsliv och universitet.

Nu, när själva grunden är lagd och arenan snart är utbyggd, finns det stora möjligheter att hitta sådana samarbeten som näringslivet (lokalt och nationellt) och lärosätena kan dra nytta av. Jag talar alltså inte om sponsring, utan om goda gemensamma och långsiktiga projekt.

Det finns exempelvis, som organisationen Svenskt Näringsliv skriver, ett ”ökat tryck på företagen att respektera mänskliga rättigheter”. Många företag arbetar också i dag med de värdegrundsfrågor som Astrid Lindgren på så många olika sätt gestaltat och lyft fram. Hon är en gemensam nämnare som vi alla kan samlas kring och som alla känner till.

Platsen Astrid Lindgrens Näs skulle därför tveklöst kunna skapa en särskild relief till utbildningar, ledarskapsutveckling och andra CSR-frågor som skulle gagna företagen och ge verksamheten på Näs ett unikt innehåll.

GraffitiNAS
Ibland i museivärlden tycker jag mig ha märkt ett vilset eller ibland skräckslaget förhållande till samverkan med näringslivet. Men ett kulturcentrum, museum och besöksmål behöver sådana vänner också, vid sidan av de gängse besökarna.

Frågan är bara hur man utvecklar ”produkten”? Den som får näringsliv och akademi att börja använda Astrid Lindgrens Näs som en spelplats? För ”produkten” kommer inte neddimpande av sig själv och all produktutveckling kostar pengar.

Hittills har det inte funnits vare sig mentalt eller ekonomiskt utrymme i Vimmerby för särskilda satsningar, utöver de årliga anslagen till Astrid Lindgrens Näs. Men om man på sikt vill skaffa sig nya vänner, och låta företaget och kommunen spela en större roll regionalt, nationellt och internationellt, då skulle jag vilja tipsa om hur man gör i HC Andersens hemkommun Odense.

H. C. Andersen Fonden är en ”utvecklingsfond”, där såväl kulturministeriet, danska tillväxtverket, den nationella danska turistorganisationen Visit Denmark, universiteten som Odense kommun samverkar och satsar. En Vimmerby-variant borde också förstås engagera näringslivet.

H.C. Andersen Fonden säkrar upp forskning om författarens liv och gärning, event med anknytning till Andersen, hittar nya sätt att stimulera Andersen-turismen (och den är stor!) och bidrar till internationella samarbetsprojekt.

Så kan man också få vänner.

GraffitiNAS
Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Så sa Astrid Lindgren i en av alla de otaliga intervjuer som hon gav (Svenska Dagbladet 28/9 1970). Det där blir ett allt viktigare citat att åberopa.

För inte menade hon det mänskliga vansinne som består i krig, kärnvapen och förtryck – nej, här är det den fabulerande konstnären Astrid Lindgren som talar! Och som proklamerar tolerans för olikheter, galna upptåg, diktens frihet, tolerans för konstnärligt avancerade och spännande uttryck och – inte minst – för de människor och företeelser som kan verka en smula udda och galna, men som just därför bidrar till att föra vår värld framåt.

En Pippi Långstrump, en Chaplin, en Louise Bourgeois, en… ja, välj vilken udda konstnär eller vetenskapare som helst!

Här tror jag nyckeln till framgång för en kulturell verksamhet ligger. Att våga använda de mest spännande, kontroversiella och egensinniga konstnärliga uttrycken. Våga göra det oväntade. Det provocerande. Det som sticker ut och ger ringar på vattnet, både i media och i människors inre. Det mänskliga vansinnet, för att tala  med Astrid Lindgren – med betoning på det mänskliga.

Jag hoppas  verkligen att Astrid Lindgrens Näs framöver kommer att vara en av de modigaste platserna av alla vad gäller det!

GraffitiNAS
Det här blir mitt 571:a och sista inlägg i den här bloggen, som jag startade i augusti 2008. Tack till alla som orkat läsa. Nu får den gå till bloggarkiven som ett litet dokument över de gångna åren.

Men jag tar inte farväl av Astrid Lindgrens Näs. Jag vet att jag kommer att besöka platsen om och om igen, som vanlig nyfiken besökare. Och jag är helt säker på att personalen och mina framtida efterträdare kommer att åstadkomma något ännu mycket bättre och lockande i framtiden, till glädje och nytta för en växande och nöjd skara besökare.

Det är en i grunden otroligt lustfylld känsla att veta att det här företaget och den här platsen ständigt kommer att vara stadd i kreativ förändring, med det vi åstadkommit fram till nu som bas.

Själv börjar jag nu arbeta som programchef på Sveriges Radio i Göteborg. Ett annorlunda jobb, kanske, men också likartat – det handlar om att skapa förutsättning för det spännande berättandet nu och i framtiden. Och att arbeta såväl på Astrid Lindgrens Näs som på Sveriges Radio är verkligen ”public service”, det vill säga – att arbeta i allmänhetens tjänst!

Vi hörs, hoppas jag. Tack och hej.

Läs gärna de andra två avslutande inläggen Om Astrid Lindgrens betydelse och Samhällets kroppspulsåder – kultur!

h1

Nu går jag vidare till nya uppdrag

april 1, 2015

Astrid kikar 1 024Allting har en början och allting har ett slut.

Efter åtta fantastiska, utmanande och framgångsrika år som chef för Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby väljer jag att från och med i sommar gå vidare till ett nytt uppdrag.

Någon tycker säkert att det är mot bättre vetande. För inget uppdrag har väl så stor dignitet som uppdraget att föra vidare arvet efter Astrid Lindgren?

Och det är sant; under de här åren har min känsla för Astrid Lindgrens storhet i författarskap och livsgärning gång på gång fördjupats. Jag är för evigt tacksam över att ha fått komma i så intensiv närkontakt med detta författarskap och denna person.

Speciellt tacksam är jag mot Astrid Lindgrens familj, hennes dotter Karin Nyman, de andra på Saltkråkan AB samt familjerna här på Näs i Vimmerby: med den allra största generositet och vänlighet har de fört in mig i Astrid Lindgrens riktiga värld. Det har berikat mitt liv.

Så visst, beslutet att lämna har definitivt inte varit enkelt.

Men ändå: jag har varit VD för det kommunalt ägda Astrid Lindgrens Näs AB från det att bolaget startades i början av 2007. Då hade Astrid Lindgrens Näs väldigt få besökare och lite verksamhet. Åtta år senare har vi erövrat utmärkelsen Stora Turismpriset 2014, i hård konkurrens med andra kända besöksmål från hela landet, och dessutom blivit prisbelönade för vår trädgårdssatsning.

Nyckeln till framgångarna har förstås varit att ägaren, Vimmerby kommun, trots all debatt har hållit fast vid sin satsning; att styrelsen under Kristina Alsérs ordförandeskap stöttat och bejakat det arbete jag lett; att kompisarna på Astrid Lindgrens Värld har haft en god utveckling och bidragit; att Astrid Lindgrens familj gett stöd både ekonomiskt och på andra sätt; och att andra offentliga medel satsats i olika projekt på Astrid Lindgrens Näs.

Men den största framgångsfaktorn är att jag haft en kompetent och hängiven personal, som engagerat tagit sig an uppgiften att ständigt förändra, förbättra och förädla vår verksamhet. Jag har lärt mig och inspirerats mycket av min personal och det kommer att bli vemodigt att lämna denna arbetsplats.

Så, varför sluta då?

Beslutet har växt fram ur en mix av privata och yrkesmässiga skäl, samt det faktum att jag fått en del förfrågningar och uppmaningar från andra verksamheter de senaste åren. Det är givet att jag varje gång har tagit mig en funderare.

Av privata skäl vill jag kunna tillbringa mer tid i min gamla stad Göteborg, där min son bor. Yrkesmässigt finns det saker även i det fantastiska arbetet på Astrid Lindgrens Näs som jag till slut tror att det är bra om nya krafter hanterar. Åtta år är dessutom en ganska lagom chefstid, tycker jag. Och för egen del får jag nu återigen utlopp för min aldrig riktigt slocknade längtan efter min gamla bransch, etermedia.

Jag ser med vemod fram emot att ta farväl av Astrid Lindgrens Näs, som gett mig så mycket. Men jag ser också med stor glädje och entusiasm fram emot mitt nya arbete som programchef på Sveriges Radio P4 i Göteborg.

För mig är stegen mellan museisektorn, besöksnäringen och public service-media inte särskilt långa. I grunden handlar det om att möta en publik på ett relevant och intresseväckande sätt och att därmed, i någon mån, göra världen en aning gnutta bättre.

Jag börjar mitt nya jobb efter sommaren, men är fram tills dess förstås fortsatt engagerad i Astrid Lindgrens Näs.  Och bli inte förvånad om det ännu en tid kommer ett och annat nytt blogginlägg här också.

Vi ses och hörs.

h1

PRAESA tar priset!

mars 31, 2015

FÖR FÖRSTA GÅNGEN på åtta år lyckades jag pricka någorlunda rätt i spekulationerna innan dagens tillkännagivande av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

I alla fall hamnade jag på rätt kontinent, nämligen den afrikanska. Jag tippade att det var dags för någon afrikan i år, kanske en författare, muntlig berätare eller läsfrämjande organisation. Det blev det sistnämnda: PRAESA!

PRAESA – Project for the Study of Alternative Education in South Africa – bedriver läsfrämjande arbete för barn och unga i Sydafrika, med Kapstaden som bas. Man arbetar mycket med att tillgängliggöra litteratur på alla officiella språk i Sydafrika och har startat en mängd läsklubbar, även på socialt utsatta platser.

Lite rätt hade jag också kring det där med muntlig tradition, för det finns också med i PRAESAs verksamhet där man kombinerar muntligt berättande med dramatiseringar, läsning och sånglekar.

Den 1 juni 2015 delas priset ut i Stockholms Konserthus, men redan några dagar innan kommer PRAESAs representanter på besök hit till Vimmerby och Astrid Lindgrens Näs, under den s.k. pristagarveckan. Det blir minst lika spännande som det brukar vara!

 

 

 

h1

Hans Rosling: ”Investera i museer!”

mars 15, 2015

rosling2Vimmerbys moderata kommunalråd Micael Glennfalk tipsar idag i sin blogg om ett You Tube-klipp med professor Hans Rosling, en av Sveriges mest engagerade föreläsare. Det är ett klipp som är väl värt att se.

”Det bästa ni kan göra är att investera i museer!” utropar Hans Rosling i inslaget och fäktar ivrigt med den största pekpinne som någonsin funnits i en föreläsningssal.

I inslaget berättar Rosling att världen faktiskt håller på att bli bättre, även om det ibland inte ser så ut. Han beskriver hur välstånd och folkhälsa generellt ökar. Hur familjer över hela världen allt oftare numera bara föder två barn och inte, som förr, åtta, tio eller tolv.  Hur fler och fler människor strävar efter att leva som ”moderna” människor. Hur människor från Asien och Afrika nu får råd och möjlighet att resa.

”Sverige kommer att vara attraktivt på många sätt. Investera i museer som visar upp den historia vi har i Sverige! Allt som kretsar kring resandet kommer att öka i framtiden”, säger Rosling.

Museer är besöksmål

Inom museivärlden pågår en motsvarande omprövning. Från att i första hand ha varit insamlande och förmedlande institutioner med ett eget isolerat uppdrag, börjar nu fler och fler museer också se sig som en del av en kommuns eller ett lands besöksnäring. Museer drar folk och borde vilja dra ännu mer folk – så varför skulle vi skämmas för att locka turister? Eller för att göra en kommun mer attraktiv?

I själva verket är museer ofta de mest dynamiska och oberoende platserna i en stad eller kommun. Det är där djärvheten och fantasin kan få fritt spelrum via konst och utställningar. Det är där våra tankar vidgas och provoceras. Det är där debatt och diskussion kan föras av och för alla, i allmänhetens tjänst!

Själv har jag under min tid på Astrid Lindgrens Näs (ni vet väl förresten att vi fick Stora Turismpriset 2014?) alltid talat om ”kunskapsturism”. Människor kommer till oss för att de vill fylla på sin kunskap, uppleva något som berikar och utvecklar dom som människor, mer än vad en aldrig så avkopplande hängmatta, paraplydrink eller solkräm kan göra.

Och det är precis den kunskapsturismen som Hans Rosling talar om:

”Resandet kommer att öka. Hårdarbetande föräldrar kommer att satsa sina pengar på att åka till Sverige och andra ställen för att tillsammans med sina barn ta del av år historia, vårt samhälle och vad som skapat våra värderingar och vår välfärd.”

Om ni vill ha besökare – investera!

”En satsning på Sverige som turistland måste innebära stora offentliga investeringar i kultur och museer” skrev Riksantivarie Lars Amréus för fyra år sen.

Och jag själv uttryckte det så här, i stafettbloggen hos Riksförbundet Sveriges Museer:

”Ibland sägs det att staten inte behöver fler hus och museer att plöja ner skattepengar i. Men den dagen man förstår kunskapsturismens kärna, så kanske man inte längre bara ser små och regionala museer som en kostnadspost, utan som en intäktskälla. Och som långsiktigt stabila investeringar. Förutom, förstås, alla andra oräkneliga värden som varje museum därutöver har.”

I Vimmerby har många aktörer investerat i besöksnäringen genom åren, framförallt i teaterparken Astrid Lindgrens Värld. Jag är helt övertygad om att Vimmerby idag hade varit en helt annan – och betydligt mindre intressant – kommun om dom investeringarna inte hade gjorts.

Det är av samma skäl som vi nu, med stöd från Tillväxtverket, Regionförbundet i Kalmar län och med kommunal borgen, investerar i trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs. Vi vill skapa attraktivitet och en plattform för vårt berättande.

Det är investeringarna som på sikt driver in intäkterna i kommunen. Men ännu viktigare: det är investeringarna som gör det möjligt för oss att kunna förmedla en oerhört viktig del av Sveriges kulturella historia till de många människorna, nämligen berättelsen om Astrid Lindgren, hennes författarskap och exceptionella livsgärning.

Det i sig borde egentligen vara motiv nog för satsningen.

Investera i platser – och kunskap!

Det finns samtidigt något som skaver i det här ganska färska trepartsgiftermålet mellan besöksnäringen, museerna och de samhälleliga tillväxtplanerna. Och det som skaver är frånvaron av diskussion om innehåll och syfte, bortom det uppenbara att skapa ekonomisk tillväxt.

Om Vasamuseet i Stockholm hade nöjt sig med att endast bygga ett skjul där man visar upp en gammal havererad skorv, tja – då hade museet inte varit ett av de främsta museerna i sitt slag.

Det som skapar Vasamuseets attraktivitet idag är ju faktiskt de gestaltningar, berättelser och den kunskapsförmedling som är resultatet av långvarig vetenskaplig spetsforskning – i kombination med det bevarade, unika skeppet. Utan kunskapsförmedlingen hade det bara varit ett märkligt skepp, liksom.

Med andra ord måste de långsiktiga satsningar som Hans Rosling uppmanar till också innehålla tydliga investeringar i kunskap, forskning och utveckling av innehåll och berättande. Helt enkelt därför att det garanterar en stabil grund för det museum och besöksmål som byggs upp.

Och det är bara med en stabil grund som investeringarna kommer att löna sig på lång sikt.

 

 

 

h1

Fördjupad bild av Astrid Lindgren

januari 2, 2015

AstridaffischDet är ingen tvekan om att dokumentären Astrid – som visats i SVT under jul och nyår – har fördjupat bilden av Astrid Lindgren och hennes exceptionella gärning.

Första delen sågs av nästan 1,4 miljoner människor (endast överträffat av de populära programmen På spåret och Stjärnorna på slottet). Jag är ganska säker på att åtskilliga tittare fick många aha-upplevelser.

Men en dokumentärfilm är ingen sanning. En dokumentär är alltid ett urval.

Jag – som själv har fuskat lite i dokumentärbranschen – vet att varje regissör då och då hamnar i läget att man blir ”bildfattig”. Och vad kan man egentligen berätta utan bilder?

Kristina Lindström har gjort sitt val och skickligt utnyttjat det tillgängliga materialet för att berätta sin lite melankoliska historia om Astrid Lindgren. Det är inte den slutliga och fullständiga bilden av Astrid Lindgren. Men det är en historia som letar efter den inre drivkraften hos författaren och som berättar om de personliga dramatiska erfarenheter som ligger som en ständigt pyrande glöd längst inne i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning. Och i fonden finns hela tiden en samhällsutveckling som Astrid både påverkades av och själv i högsta grad påverkade.

Kristina Lindström och hennes medarbetare har gjort ett mycket gediget och skickligt jobb. Den som specialstuderar research, bildsättning och ljudläggning har all anledning att bli imponerad.

Filmen kommer att bli ett biografiskt filmiskt standardverk över Astrid Lindgren. Tillsammans med den nya skrivna biografin ”Denna dagen, ett liv” av författaren Jens Andersen kastar den nya ljus över en av vår tids mest betydande och inflytelserika författare.

*

Det som möjligen får stå tillbaka i Kristina Lindströms dokumentär är Astrid Lindgrens humor, slagfärdighet, skrivglädje och skaparkraft. Hennes konstnärliga explosion och obändiga skaparglädje! Varför blev hon just författare; varför inte talskrivare, journalist eller politiker? Varifrån kom hennes fria, frimodiga och modiga skrivande och arbetslust? Och hur slipade hon sina och andras instrument, vad är det egentligen i hennes fenomenala berättarteknik som gör att vi idag fortfarande läser henne?

*

Det finns många fina och minnesvärda passager i  dokumentären. En sekvens är relationen till Svenska Akademien. Precis som Ebba Witt-Brattström säger borde det naturligtvis ha varit självklart att välja in Astrid Lindgren som ledamot när tillfälle gavs. Kanske hade hon varit ihärdig och tackat nej, men det är ju i så fall en sak för sig. Karl Ragnar Gierow och de andra herrarna ville dock verkligen inte och försökte markera att de minsann var oberoende av tidsandan.

Så tydligen fick hon aldrig ens frågan.

Men en Astrid Lindgren av idag hade definitivt fått den. Det dåtida motståndet handlade både om kön och genre. Jag är för min del övertygad om att Artur Lundkvist och de andra gentlemännen i Akademien var förvirrade av Astrid Lindgrens exceptionella framgångar och dessutom helt oförstående inför barnboksgenren. Astrid hade en skaparkraft som de själva saknade. Hon hade en påtaglig kommersiell framgång, men också – och framförallt – en konstnärlig. Själv tror jag att Lundkvist och de andra tydligt såg den konstnärliga kvaliteten i Astrid Lindgrens författarskap och avundades den. Och kanske därför försökte blockera ut den.

Dock ska man i rättvisans namn komma ihåg att Astrid Lindgren år 1971 tilldelades akademiens förnämsta egna pris, nämligen Svenska Akademiens Stora pris (som sällan delas ut, och som för övrigt även tilldelades Lennart Hellsing i fjol).

*

Kristina Lindströms film och Jens Andersens nya biografi fördjupar bilden av Astrid Lindgren. Och kanske har en och annan ännu mer fått upp ögonen för hennes storhet som författare och världsmedborgare.

I den sista delen av dokumentärfilmen flimrar ett stort antal internationella tv-inslag förbi, och om inte förr så får man då verkligen klart för sig vilken internationellt betydande författare Astrid Lindgren var och är.

h1

Århundradets kulturhändelse: Pippi i topp!

december 31, 2014

pippitiger.45DET VAR VÄL ingen kioskvältare direkt, att Pippi Långstrump idag utnämndes till Sveriges viktigaste kulturhändelse de senaste 150 åren i Dagens Nyheters stora omröstning.

ABBA, Ingmar Bergman och Nobelpriset må ursäkta, men inget har så radikalt förändrat såväl litteraturen som vår kollektiva uppfattning om barn, flickor och människan som böckerna om Pippi Långstrump.  

Dagens Nyheter har firat sitt eget 150-årsjubileum, bland annat genom att arrangera en stor omröstning bland sina läsare, där uppgiften varit att utse de senaste 150 årens största och viktigaste kulturhändelse i Sverige. Idag redovisas de som hamnade på topp 10 – där Pippi alltså hamnade allra överst, tätt följd av en annan epokgörande barnkulturhändelse, nämligen tv-serien Fem myror är fler än fyra elefanter.  Över 10 000 personer deltog i omröstningen.

Astrid Lindgren har faktiskt ytterligare ett verk på topp 10-listan: antikrigsromanen Bröderna Lejonhjärta går in på en niondeplats. Ingen tvekan, alltså: Astrid Lindgren har en särställning i svenskt kulturliv, i synnerhet om folket själv får bestämma!

Hur stora växlar man ska dra på en sån här topplista är förstås upp till var och en. Att två barninriktade verk hamnar överst i topplistan är glädjande, men rimligen också en följd av att merparten av de röstande har växt upp med både Pippi och Fem myror. Relationen är så att säga mer upparbetad än relationen till Strindberg, Lagerlöf och Heidenstam (ingen av dem med på topp 10-listan!) för gemene man och kvinna av idag.

Men utan tvivel förtjänar Pippi Långstump sin förstaplats med råge. Pippi är en genial skapelse; ett stycke frejdig litteratur med en språklig rikedom och en betydelse över tid som få konstnärliga verk lyckas nå upp till. Att Pippi också har något att berätta för oss i vår tid är uppenbart.

Både Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta har det djup och det allvar som litteratur måste ha för att leva in i evigheten. I den senare boken är det mer uttalat och utskrivet; i Pippi Långstrump däremot finns djupet och allvaret hela tiden under texten, fram till det gripande slutet, där Pippi i sin skärande och föräldralösa ensamhet stöder huvudet i händerna och vilar blicken på ett enda, brinnande stearinljus medan Tommy och Annika tyst betraktar henne från sin trygga, ombonade kärnfamiljsvilla.

*

Pippi Långstrump blev till under brinnande världskrig, när Astrid Lindgren berättade för sin dotter Karin (som hittade på det slagkraftiga namnet). Att Astrid Lindgren formade Pippi till en starkt antiauktoritär flicka medan kriget pågick är med all säkerhet en omvänd spegling av den hotande yttre världen: i avskildheten i hemmet på Dalagatan kunde den diktade protesten mot manligt, auktoritärt styre och språk flöda fritt – där kunde en modig och självständig flicka, med rättvisepatos och civilkurage, bolla fritt med både uniformerade poliser och Starke Adolf.

Några månader efter att andra världskrigets slut spreds boken om Pippi Långstrump över Sverige och strax därpå ut över världen. Boken kom som en befrielse, efter den vanvettiga auktoritära militarismens härjningar. Pippi damp ner som ett ensamkommande flyktingbarn och visade tydligt att en ny tid var kommen. Pippi blev svaret på en intensiv längtan efter den fria människan, människan som inte längre lät sig styras av auktoriteter och envåldshärskare.

Och så länge den längtan finns kvar hos oss människor, så har Pippi Långstump en plats i världslitteraturen. Och är, som sagt, en självklar etta på topplistan över de viktigaste kulturhändelserna de senaste 150 åren!

Dagens Nyheters lista hittar du här. Kommentera den gärna här i bloggen! Bilden ovan är en av Ingrid Vang Nymans klassiska serieteckningar (copyright: Saltkåkan AB).

Och Gott Nytt År – ett år då Pippi Långstrump fyller 70!

PS. I morgon, nyårsdagen, visas sista delen av Kristina Lindströms lovordade dokumentärfilm Astrid  (SVT 1, kl 20.00). Missa inte den! DS.

 

 

 

h1

Nu kommer Astrid Lindgrens krigsdagböcker!

november 4, 2014

omslag bokI DAG BLEV det officiellt. Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” ges ut nästa år, med förord av Kerstin Ekman och efterord av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman.

Jag har haft förmånen att  få läsa de hittills opublicerade dagböckerna.  Totalt rör det sig om sjutton skrivhäften med svarta pärmar och Astrid Lindgrens speciella handstil. 

När andra världskriget bröt ut 1 september 1939 började Astrid skriva i det första häftet: ”O! Idag började kriget. Ingen ville tro det.”

Sen skriver hon om sin vardag i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under andra världskriget. Det blir till en mycket personlig och nära skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texterna är laddade med både humor, drålighet, stor sorg och förfäran.

Innan debuten

Det finns mycket som är spännande med den här utgivningen. Dagböckerna är skrivna under de år då Astrid Lindgren tog sats inför sitt författarskap. Hon debuterade 1944 (Britt-Marie lättar sitt hjärta) och den första boken om Pippi Långstrump kom ut samma år som kriget slutade, 1945.

I dagböckerna är det tydligt hur Astrid Lindgren redan från början tar ställning. Hon avskyr både Hitler, Stalin och Mussolini. Redan 1940 skriver hon om hur judar förföljs. Hon kommenterar både det lilla livet med familjen och de stora världshändelserna, ibland på samma gång och alltid uttrycksfullt. Hennes sätt att berätta känns igen.

Ett personligt tidsdokument   

Dagböcker hör normalt till en privat sfär. Men efter att ha läst Krigsdagböckerna så är jag ganska säker på att Astrid Lindgren skrev för att de skulle bli lästa. Som ett dokument och en skildring över en tid, över en familj och över en dramatisk världsutveckling.

Blandat med Astrid Lindgrens egna texter innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I den nya boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren.

 Förord av Kerstin Ekman

Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord. Utgivningen av Astrid Lindgrens krigsdagböcker är ingenting mindre än en stor litterär händelse!

Det understryker att Astrid Lindgren ständigt är aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Många vet inte är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek. Det märks i dagböckerna.

I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker, så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.