Posts Tagged ‘Pippi Långstrump’

h1

Vision, vänner och vansinne

augusti 13, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är det tredje och definitivt sista inlägget: Vision, vänner och vansinne.

*

11698765_10153133727037815_5187250336124194453_oNU HAR JAG tagit farväl av mitt kontorsrum. Det är utrymt och tomt på mina saker. Jag har lämnat kvar våra fyra honnörsord på whiteboardtavlan:

Platsen
Äktheten
Engagemanget
Människan

Det känns bra. Nu får någon annan ta vid. Som chef ska man passa sig för att stanna för länge, i synnerhet i kreativa jobb. Åtta och ett halvt år är ändå en rejäl del av en livstid.

* 

Att bygga upp ett kulturcentrum från scratch i en helt främmande miljö är en utmaning. Den antog jag på hösten 2006 i Vimmerby, när jag blev VD i det kommunala aktiebolaget Astrid Lindgrens Näs AB. Jag minns vad dåvarande kommunchefen Christer Johansson sa första gången vi talade om jobbet:

– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad det här kan bli.

Sedan talade han om hur kommunen skulle kunna köpa in grannfastigheterna, återplantera den gamla allén som gick mellan centrala stan och Astrid Lindgrens barndomshem, hur man skulle kunna bygga en lantlig gångväg (med kossor, höbalar och hela baletten) mellan Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs och en rad andra expansiva och i grunden kloka tankar. Han hade en vision och var rätt ute.

Men han hade glömt en sak. Förankringen i den politiska sfären. Astrid Lindgrens Näs uppdrag hade från början alldeles för dålig acceptans hos de fullmäktigeledamöter som faktiskt hade beslutat om det.

Om jag ska vara självkritisk så tror jag att jag underskattade den delen. Det som var självklart för mig, och som förespeglades mig när jag anställdes, visade sig inte vara fullt så självklart. Nämligen att Vimmerby skulle göra en tveklös och ganska påkostad satsning på ett kulturcentrum i Astrid Lindgrens namn.

Det visade sig snart att det bland annat fanns en negativ opinion som lokaltidningens redaktör gav uttryck för och gärna underblåste, av för mig fortfarande outgrundliga skäl. Det fanns också bland några lokalpolitiker en uttalad allmän skepsis mot kultur, kulturhus och museer. Eller ett rent ointresse eller icke-engagemang; en av politikerna i min dåvarande styrelse ställde exempelvis under det första verksamhetsåret bara en enda konkret fråga, och den handlade om när styrelsearvodet skulle betalas ut.

Av sådana skäl var det av största vikt att bolaget fick in extern expertkompetens i styrelsen. Inte minst på ordförandeposten, där Kronobergs landshövding Kristina Alsér  gjort en tung och viktig insats genom åren.  

Några månader efter invigningen 2007 av Vimmerbys nya kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, besöktes vi av den socialdemokratiska gruppen i kommunen. En medelålders metallare sa rakt ut: ”Vad har jag för nytta av det här? Jag har aldrig i hela mitt liv gått på museum.”

Den frågan har förföljt mig sen dess.

Och jag tror att många museiansvariga och kulturaktörer i landet brottas med samma fråga.

GraffitiNAS
En vision för en offentlig kulturverksamhet måste innehålla viljan att inkludera alla. Barn, nya svenskar, kulturovana, åldringar, turister, whatever. Och inkludera dem både som besökare och medskapare.

Men en vision kan inte innehålla allt på en gång.

Den vision som styrelsen för Astrid Lindgrens Näs mejslat ut, med början från 2008 (under den tid jag varit VD och Kristina Alsér ordförande),  har framförallt handlat om utveckling av hela verksamheten och besöksmålet. Trädgårdssatsningen har en speciell udd riktad mot målgruppen trädgårdsintresserade och våra skolprojekt förstås också mot målgruppen skolbarn – men i övrigt har visionen varit att från grunden skapa en spännande Astrid Lindgrensk arena, med en mängd attraktiva och relevanta erbjudanden för de många människorna.

Eller med andra ord:  skapa en mötesplats som lockar en rad olika människor med olika behov. En föränderlig mötesplats som ska kunna utvecklas många år framöver.

Utan en vision hade vi lätt kunnat tappa färdriktningen och relevansen, och frestas till att endast fokusera på att skapa ett så lönsamt turistmål som möjligt; vackert och tillgängligt visserligen, men utan någon mer långsiktig tanke och idé.

Spännande trädgårdar, utställningar och programkvällar kan man skapa överallt i Sverige som ett sätt att dra turister. Men just Vimmerby har unika förutsättningar. Det relevanta i att göra det just här, intill Astrid Lindgrens bevarade barndomshem, är förstås just kopplingen till författaren och hennes tematik.

Att bygga trädgårdar med teman från Astrid Lindgrens idévärld blir aldrig så självklart som här. Att bygga utställningar kring Astrid Lindgren eller annan barnkultur blir heller aldrig så självklart som här.

Men just den insikten är också uppfordrande för oss. Vi kan inte  fuska. Både ägaren (politikerna) och utförarna (styrelsen, jag och mina medarbetare) har tvingats anstränga oss för att förstå storheten i det Astrid Lindgren skapat. Vi måste plugga på, läsa biografier, analyser, avhandlingar och originaltexter  för att hitta det verkliga djupet och få de allra bästa idéerna.

Först då kan vi leverera en äkta produkt till våra besökare. Allt annat vore just – fusk!

GraffitiNAS
Astrid Lindgrens Näs kan i skrivande stund (till och med juli) notera ett rejält ökande besöksantal jämfört med tidigare år. Jag är övertygad om att det är resultatet av att företaget och styrelsen faktiskt haft en kvalitetsvision – och inte bara ett budgetmål –  som styrt verksamheten och som signalerat en tro på företagets potential.

Ibland blir det som man vill, helt enkelt.

En vision är viktig för att tala om för omvärlden (exempelvis kommunfullmäktige) vilka långsiktiga mål en organisation strävar mot och vilka ambitioner organisationen har. Visionen är också viktig för att lyfta medarbetarna, ge dem en betydelsefull roll och få dem att inse var ribban ligger vad gäller kvalitet på utbudet, företagskulturen och den gemensamma strävan.

Att ha en styrelse som lägger ribban högt är en förutsättning för framgång. En livlig och mycket kreativ kvällssittning med styrelsen någon gång under 2013 gav följande vision, som i sin tur hämtat delar från värdegrundsarbeten från personalen:

”Med obrottslig trohet mot Astrid Lindgrens värderingar ska Astrid Lindgrens Näs år 2025 vara en häpnadsväckande och attraktiv mötesplats och aktör, och ett av Sveriges mest intressanta kulturella besöksmål.”

Fint, va? Till de som hävdar att visionsarbete och ord på papper bara är tjafs och slöseri med tid säger jag: utan den visionen hade vi haft mindre mod, blivit mer återhållsamma, kanske mer slarvigt kommersiella och haft en sämre strategi för långsiktig utveckling än den som nu finns.

Utan visionen hade Astrid Lindgrens Näs varit ett ganska ordinärt turistföretag. Nu är det ett unikt berättelseföretag, som inte bara vill leverera en vacker upplevelse i största allmänhet, utan också insikter, engagemang och kunskaper till varje besökare.

Och potentialen framöver är enorm.

GraffitiNAS
Man måste ha vänner. I synnerhet måste en kulturverksamhet ha vänner.

Här kan jag också vara självkritisk. Vi borde redan vid starten ha satsat på ett mer djupgående förankringsarbete. Vi borde direkt ha avdelat större resurser till ett professionellt publikarbete och dessutom försökt hitta stadiga kompisar att samarbeta med inom näringsliv och universitet.

På ett sätt är det förstås också en resursfråga. Under de år jag kan överblicka har vi försökt, ibland mer och ibland mindre. Att Astrid Lindgrens Näs besöksantal nu ökar rejält är ett resultat av de senaste årens publikarbete och vässad marknadsföring, där inte minst trädgårdsprojektet varit en god murbräcka.

Men att Astrid Lindgrens Näs ännu inte har några påtagliga stadigvarande samarbeten med näringsliv och akademi är kanske det jag ändå beklagar mest, när jag ser i backspegeln. Vi har visserligen kursen ”Att skriva barnlitteartur” i samverkan med Linnéuniversitetet, men det har hittills stannat där.

Jag är övertygad om att en framtida expansion av verksamheten, besöksmässigt och innehållsmässigt, förutsätter nära relationer till andra företag och universitet i Sverige och utomlands. Men då måste verksamheten också ha ett sakinnehåll som attraherar näringsliv och universitet.

Nu, när själva grunden är lagd och arenan snart är utbyggd, finns det stora möjligheter att hitta sådana samarbeten som näringslivet (lokalt och nationellt) och lärosätena kan dra nytta av. Jag talar alltså inte om sponsring, utan om goda gemensamma och långsiktiga projekt.

Det finns exempelvis, som organisationen Svenskt Näringsliv skriver, ett ”ökat tryck på företagen att respektera mänskliga rättigheter”. Många företag arbetar också i dag med de värdegrundsfrågor som Astrid Lindgren på så många olika sätt gestaltat och lyft fram. Hon är en gemensam nämnare som vi alla kan samlas kring och som alla känner till.

Platsen Astrid Lindgrens Näs skulle därför tveklöst kunna skapa en särskild relief till utbildningar, ledarskapsutveckling och andra CSR-frågor som skulle gagna företagen och ge verksamheten på Näs ett unikt innehåll.

GraffitiNAS
Ibland i museivärlden tycker jag mig ha märkt ett vilset eller ibland skräckslaget förhållande till samverkan med näringslivet. Men ett kulturcentrum, museum och besöksmål behöver sådana vänner också, vid sidan av de gängse besökarna.

Frågan är bara hur man utvecklar ”produkten”? Den som får näringsliv och akademi att börja använda Astrid Lindgrens Näs som en spelplats? För ”produkten” kommer inte neddimpande av sig själv och all produktutveckling kostar pengar.

Hittills har det inte funnits vare sig mentalt eller ekonomiskt utrymme i Vimmerby för särskilda satsningar, utöver de årliga anslagen till Astrid Lindgrens Näs. Men om man på sikt vill skaffa sig nya vänner, och låta företaget och kommunen spela en större roll regionalt, nationellt och internationellt, då skulle jag vilja tipsa om hur man gör i HC Andersens hemkommun Odense.

H. C. Andersen Fonden är en ”utvecklingsfond”, där såväl kulturministeriet, danska tillväxtverket, den nationella danska turistorganisationen Visit Denmark, universiteten som Odense kommun samverkar och satsar. En Vimmerby-variant borde också förstås engagera näringslivet.

H.C. Andersen Fonden säkrar upp forskning om författarens liv och gärning, event med anknytning till Andersen, hittar nya sätt att stimulera Andersen-turismen (och den är stor!) och bidrar till internationella samarbetsprojekt.

Så kan man också få vänner.

GraffitiNAS
Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Så sa Astrid Lindgren i en av alla de otaliga intervjuer som hon gav (Svenska Dagbladet 28/9 1970). Det där blir ett allt viktigare citat att åberopa.

För inte menade hon det mänskliga vansinne som består i krig, kärnvapen och förtryck – nej, här är det den fabulerande konstnären Astrid Lindgren som talar! Och som proklamerar tolerans för olikheter, galna upptåg, diktens frihet, tolerans för konstnärligt avancerade och spännande uttryck och – inte minst – för de människor och företeelser som kan verka en smula udda och galna, men som just därför bidrar till att föra vår värld framåt.

En Pippi Långstrump, en Chaplin, en Louise Bourgeois, en… ja, välj vilken udda konstnär eller vetenskapare som helst!

Här tror jag nyckeln till framgång för en kulturell verksamhet ligger. Att våga använda de mest spännande, kontroversiella och egensinniga konstnärliga uttrycken. Våga göra det oväntade. Det provocerande. Det som sticker ut och ger ringar på vattnet, både i media och i människors inre. Det mänskliga vansinnet, för att tala  med Astrid Lindgren – med betoning på det mänskliga.

Jag hoppas  verkligen att Astrid Lindgrens Näs framöver kommer att vara en av de modigaste platserna av alla vad gäller det!

GraffitiNAS
Det här blir mitt 571:a och sista inlägg i den här bloggen, som jag startade i augusti 2008. Tack till alla som orkat läsa. Nu får den gå till bloggarkiven som ett litet dokument över de gångna åren.

Men jag tar inte farväl av Astrid Lindgrens Näs. Jag vet att jag kommer att besöka platsen om och om igen, som vanlig nyfiken besökare. Och jag är helt säker på att personalen och mina framtida efterträdare kommer att åstadkomma något ännu mycket bättre och lockande i framtiden, till glädje och nytta för en växande och nöjd skara besökare.

Det är en i grunden otroligt lustfylld känsla att veta att det här företaget och den här platsen ständigt kommer att vara stadd i kreativ förändring, med det vi åstadkommit fram till nu som bas.

Själv börjar jag nu arbeta som programchef på Sveriges Radio i Göteborg. Ett annorlunda jobb, kanske, men också likartat – det handlar om att skapa förutsättning för det spännande berättandet nu och i framtiden. Och att arbeta såväl på Astrid Lindgrens Näs som på Sveriges Radio är verkligen ”public service”, det vill säga – att arbeta i allmänhetens tjänst!

Vi hörs, hoppas jag. Tack och hej.

Läs gärna de andra två avslutande inläggen Om Astrid Lindgrens betydelse och Samhällets kroppspulsåder – kultur!

Annonser
h1

Tal på nationaldagen 6 juni 2015

juni 6, 2015

nationaldagen”Kära vänner.
Just denna dag, den 6 juni 1893, för exakt 122 år sen föddes en liten parvel i Folkärna by i Kopparbergs län. Hans namn blev Karl Oskar Karlsson. Han hade nio syskon och växte upp under ganska besvärliga och fattiga förhållanden.

Men trots sitt ursprung – eller kanske just på grund av det – så kom han att bli en av dom mest omtyckta och folkkära svenskarna genom tiderna. Ja, ett tag var han faktiskt så populär att alla i hela Sverige visste vem han var. Ni som är lite äldre här idag, ni känner säkert till honom under det namn som han så småningom tog, nämligen – Calle Jularbo.

Ni som är för unga för att veta vem Calle Jularbo var, eller kanske inte har bott så länge i Sverige, för er kan jag berätta att Calle Jularbo är något av det mest svenska vi har. Han var dragspelskung, turnerade runt i hela landet och var med oändligt mycket i radio. Han skrev fantastiska låtar, till exempel ”Livet i Finnskogarna ”, ”Avestaforsens brus” och den vackra valsen ”Drömmen om Elin”.

När vi hör hans låtar – då tänker vi på Sverige! Det Sverige som vi älskar!

Men vet ni vad jag också tänker på samtidigt?

Jo, jag tänker på romerna.

Till exempel på dom kvinnor och män som sitter utanför Konsum och Systembolaget i Vimmerby och ber om en liten, liten skärv av vårt svenska överflöd.

Varför tänker jag på dem, när jag hör ”Drömmen om Elin” av Calle Jularbo?

Jo, därför att Calle Jularbo också var av romsk härkomst. Han tillhörde resandefolket, som man sa på den tiden. Han skälldes för ”tattarunge” när han växte upp. Bara någon generation innan han föddes, så kallades hans familj för ett ”anhang ziguener” och myndigheterna ville driva ut familjen, och förvisa den från landet Sverige.

Hade man lyckats då, att kasta ut dessa romer ur landet, så hade vi inte haft nån ”Drömmen om Elin” eller ”Avestaforsens brus”. Då hade Calle Jularbo inte funnits i vår svenska musiktradition. Våra dansbanor och konsertsalar och musiker hade varit betydligt fattigare.

För mig är detta bara ett av många, många exempel på att människor av olika ursprung hela tiden bidrar till att skapa, förändra och utveckla det vi upplever som ”svenskt”.

Exemplen är otaliga – förutom Calle Jularbo, med sina rötter i den romska musiktraditionen, skulle jag till kunna nämna Abbe Ibrahim, från Mogadishu i Somalia. Han började som diskare på Café Opera i Stockholm när han var 14 år och är numera VD för både Café Opera och Operakällaren, en av de finaste restauranger vi har i Sverige. Nu brinner han för att vårda och utveckla det svenska matarvet!

Eller vår egen huskompositör Georg Riedel, som kom från Tjeckien till Sverige som barn och sedan gav oss en ny nationalsång, ”Idas Sommarvisa”, och en massa andra härliga Astrid Lindgren-låtar.

Utan människor med olika ursprung så hade det svenska inte varit så rikt svenskt som det faktiskt är!

*

Att fira Sveriges nationaldag, som vi gör här idag, är som jag ser det en gemensam manifestation av den frihet vi alla har, var och en av oss i Sverige. Friheten att säga vad vi vill, friheten att resa vart vi vill, friheten att skriva vad vi vill, friheten att söka vilka jobb eller utbildningar vi vill, friheten att få älska vem vi vill, friheten att rösta på vem vi vill.

Det är en frihet som vi idag tar för självklar, men som inte var självklar för bara några generationer sedan – och som saknas på många, många andra håll i världen. Det är ju därför som människor söker sig hit från andra länder, det är därför dom begär asyl undan krig och förföljelser, det är därför många när ett hopp om att kunna skapa sig ett nytt och friare liv här i Sverige och det är därför många också har gjort just det, skapat sig ett bra liv här och bidragit till vårt lands utveckling.

Det gör mig stolt. Jag är stolt och glad över att råka ha fötts i ett land där friheten för den enskilde individen värderas så högt och där ordet ”människovärde” för det mesta faktiskt betyder nånting.

*
Under mina åtta år som chef för Astrid Lindgrens Näs så har jag förstått att människovärde och frihet är de två saker som Astrid Lindgren värderade absolut högst. Respekten för alla människors värde och människors frihet genomsyrar, vågar jag påstå, allt som Astrid Lindgren skrev, sa och gjorde.

Redan när man första gången som läsare möter Pippi Långstrump i den allra första boken, så slår Astrid Lindgren an frihetstemat. Ni vet, det där stället där Pippi kom gåendes baklänges, med ena benet på trottoaren och det andra i rännstenen.

”Varför gick du baklänges?” frågade Tommy (och det är faktiskt första gången han säger nånting överhuvudtaget till Pippi).

”Varför jag gick baklänges?” sa Pippi. ”Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill? Förresten ska jag säga dig att i Egypten går alla människor på det viset och ingen tycker att det är det minsta konstigt.”

*

På Astrid Lindgrens Näs har vi nu i sommar två nyheter som berör just det här, med människovärdet och friheten. För en vecka sen invigde vi vår utställning ”Hela världen brinner!” som  handlar om Astrid Lindgrens privata dagböcker under andra världskriget och om alla paralleller som finns in i vår tid.

Det som gjort mig väldigt hoppfull i arbetet med den utställningen, är dels det stora engagemang i vår tids frågor som ungdomarna på Vimmerby gymnasium haft; dels alla berättelser som vi fått från flyktingar som kommit till Vimmerby och till andra ställen i Sverige. Idag talar vi ofta om människor som grupper – flyktingar, invandrare, tiggare och så vidare – men i vår utställning möter vi människor som är som du och jag… bara med ett litet annorlunda och kanske mer dramatiskt öde, men med samma, absolut samma, människovärde!

Och om en vecka, på lördag klockan14.00, öppnar vi andra delen av Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs – som också hänger intimt ihop med Astrid Lindgrens värderingar och gärning. Vi öppnar livsglädjens rum, lunden och lövsalen, vi låter bäcken porla fritt – och vi ska ta er med in i melankolins trolska mossträdgård.

Naturen var synonym med frihet för Astrid Lindgren – men också med ansvar för att behålla och bevara vår miljö, våra hagar, skogar och lundar. Och i den vackraste naturen och i våra trädgårdar är det inget snack: där är det verkligen mångkulturellt och naturen låter tusen blommor blomma!

*
Ibland frågar folk: ”Vad innebär det att vara svensk?”
Jag tycker egentligen att frågan är ganska ointressant, men skulle jag svara så skulle jag säga: ”Att vara svensk, det är att vara Astrid Lindgrensk!”

Ty det som är utmärkande för de flesta av oss som bor och lever i Sverige är att vi delar den värdegrund som Astrid Lindgren så många gånger givit uttryck för i sina berättelser och texter: respekten för alla människors lika värde, respekten för barns rättigheter och egenvärde, den orubbliga tron på demokrati och det öppna samtalet; på rättvisa, frihet, hänsyn till natur och miljö och en innerlig längtan efter fred.

Om jag är stolt över att vara svensk, så är det inte för att jag känner samhörighet med dom som har folkdräkt, spelar nyckelharpa, dansar hambo eller dricker brännvin – nej, det som gör mig stolt över att bo i Sverige är vår frihet och alla de människor som är toleranta, som öppnar sina sinnen mot nya intryck från andra håll i världen, som bejakar människor med olika bakgrund. Precis som Astrid Lindgren gjorde.

*

Idag, på den svenska nationaldagen, ska vi vara glada och stolta över Sverige. Men det är samtidigt på sin plats att höja ett varningens finger för just nationalismen. Dom nationalistiska rörelserna i Europa växer, så även i Sverige. Det är rörelser som exkluderar människor, som sätter grupper och nationer mot varandra.

Det finns också en del som försökt kidnappa Astrid Lindgren och göra henne till nån sorts symbol för nationalismens strävan efter ett gammaldags, renodlat, ”svenskt” lyckosamhälle, där inga utlänningar finns och där alla är harmoniska och lyckliga!

Jag ska därför avrunda med att citera ur ett brev som Astrid Lindgren skrev till sin tyska vän och beundrarinna Louise Hartung i Berlin den 5 oktober 1957. Louise hade reagerat på att svärdsslukaren Alfredo i Rasmus, Pontus och Toker bröt på tyska och att Astrid hade skapat honom för att förlöjliga tyskar och resandefolket.

Så här skrev Astrid till svar:

” Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Och det tycker jag vi ska tänka på just denna dag: nationaldagen! Vi är alla människor, alla vi som bor och vistas här i Sverige – oavsett om vi heter Lindgren, Ibrahim, Riedel, Jularbo eller nånting helt annat!

Och med detta vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve för ett tolerant, öppet, demokratiskt och vänligt välkomnande Sverige: Hurra Hurra Hurra Hurra!”

*

PS. Talet hållet i samband med Vimmerbys nationaldagsfirande i Källängsparken 6 juni 2015. /Kjell Åke Hansson. DS.

h1

Århundradets kulturhändelse: Pippi i topp!

december 31, 2014

pippitiger.45DET VAR VÄL ingen kioskvältare direkt, att Pippi Långstrump idag utnämndes till Sveriges viktigaste kulturhändelse de senaste 150 åren i Dagens Nyheters stora omröstning.

ABBA, Ingmar Bergman och Nobelpriset må ursäkta, men inget har så radikalt förändrat såväl litteraturen som vår kollektiva uppfattning om barn, flickor och människan som böckerna om Pippi Långstrump.  

Dagens Nyheter har firat sitt eget 150-årsjubileum, bland annat genom att arrangera en stor omröstning bland sina läsare, där uppgiften varit att utse de senaste 150 årens största och viktigaste kulturhändelse i Sverige. Idag redovisas de som hamnade på topp 10 – där Pippi alltså hamnade allra överst, tätt följd av en annan epokgörande barnkulturhändelse, nämligen tv-serien Fem myror är fler än fyra elefanter.  Över 10 000 personer deltog i omröstningen.

Astrid Lindgren har faktiskt ytterligare ett verk på topp 10-listan: antikrigsromanen Bröderna Lejonhjärta går in på en niondeplats. Ingen tvekan, alltså: Astrid Lindgren har en särställning i svenskt kulturliv, i synnerhet om folket själv får bestämma!

Hur stora växlar man ska dra på en sån här topplista är förstås upp till var och en. Att två barninriktade verk hamnar överst i topplistan är glädjande, men rimligen också en följd av att merparten av de röstande har växt upp med både Pippi och Fem myror. Relationen är så att säga mer upparbetad än relationen till Strindberg, Lagerlöf och Heidenstam (ingen av dem med på topp 10-listan!) för gemene man och kvinna av idag.

Men utan tvivel förtjänar Pippi Långstump sin förstaplats med råge. Pippi är en genial skapelse; ett stycke frejdig litteratur med en språklig rikedom och en betydelse över tid som få konstnärliga verk lyckas nå upp till. Att Pippi också har något att berätta för oss i vår tid är uppenbart.

Både Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta har det djup och det allvar som litteratur måste ha för att leva in i evigheten. I den senare boken är det mer uttalat och utskrivet; i Pippi Långstrump däremot finns djupet och allvaret hela tiden under texten, fram till det gripande slutet, där Pippi i sin skärande och föräldralösa ensamhet stöder huvudet i händerna och vilar blicken på ett enda, brinnande stearinljus medan Tommy och Annika tyst betraktar henne från sin trygga, ombonade kärnfamiljsvilla.

*

Pippi Långstrump blev till under brinnande världskrig, när Astrid Lindgren berättade för sin dotter Karin (som hittade på det slagkraftiga namnet). Att Astrid Lindgren formade Pippi till en starkt antiauktoritär flicka medan kriget pågick är med all säkerhet en omvänd spegling av den hotande yttre världen: i avskildheten i hemmet på Dalagatan kunde den diktade protesten mot manligt, auktoritärt styre och språk flöda fritt – där kunde en modig och självständig flicka, med rättvisepatos och civilkurage, bolla fritt med både uniformerade poliser och Starke Adolf.

Några månader efter att andra världskrigets slut spreds boken om Pippi Långstrump över Sverige och strax därpå ut över världen. Boken kom som en befrielse, efter den vanvettiga auktoritära militarismens härjningar. Pippi damp ner som ett ensamkommande flyktingbarn och visade tydligt att en ny tid var kommen. Pippi blev svaret på en intensiv längtan efter den fria människan, människan som inte längre lät sig styras av auktoriteter och envåldshärskare.

Och så länge den längtan finns kvar hos oss människor, så har Pippi Långstump en plats i världslitteraturen. Och är, som sagt, en självklar etta på topplistan över de viktigaste kulturhändelserna de senaste 150 åren!

Dagens Nyheters lista hittar du här. Kommentera den gärna här i bloggen! Bilden ovan är en av Ingrid Vang Nymans klassiska serieteckningar (copyright: Saltkåkan AB).

Och Gott Nytt År – ett år då Pippi Långstrump fyller 70!

PS. I morgon, nyårsdagen, visas sista delen av Kristina Lindströms lovordade dokumentärfilm Astrid  (SVT 1, kl 20.00). Missa inte den! DS.

 

 

 

h1

Nu kommer Astrid Lindgrens krigsdagböcker!

november 4, 2014

omslag bokI DAG BLEV det officiellt. Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” ges ut nästa år, med förord av Kerstin Ekman och efterord av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman.

Jag har haft förmånen att  få läsa de hittills opublicerade dagböckerna.  Totalt rör det sig om sjutton skrivhäften med svarta pärmar och Astrid Lindgrens speciella handstil. 

När andra världskriget bröt ut 1 september 1939 började Astrid skriva i det första häftet: ”O! Idag började kriget. Ingen ville tro det.”

Sen skriver hon om sin vardag i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under andra världskriget. Det blir till en mycket personlig och nära skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texterna är laddade med både humor, drålighet, stor sorg och förfäran.

Innan debuten

Det finns mycket som är spännande med den här utgivningen. Dagböckerna är skrivna under de år då Astrid Lindgren tog sats inför sitt författarskap. Hon debuterade 1944 (Britt-Marie lättar sitt hjärta) och den första boken om Pippi Långstrump kom ut samma år som kriget slutade, 1945.

I dagböckerna är det tydligt hur Astrid Lindgren redan från början tar ställning. Hon avskyr både Hitler, Stalin och Mussolini. Redan 1940 skriver hon om hur judar förföljs. Hon kommenterar både det lilla livet med familjen och de stora världshändelserna, ibland på samma gång och alltid uttrycksfullt. Hennes sätt att berätta känns igen.

Ett personligt tidsdokument   

Dagböcker hör normalt till en privat sfär. Men efter att ha läst Krigsdagböckerna så är jag ganska säker på att Astrid Lindgren skrev för att de skulle bli lästa. Som ett dokument och en skildring över en tid, över en familj och över en dramatisk världsutveckling.

Blandat med Astrid Lindgrens egna texter innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I den nya boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren.

 Förord av Kerstin Ekman

Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord. Utgivningen av Astrid Lindgrens krigsdagböcker är ingenting mindre än en stor litterär händelse!

Det understryker att Astrid Lindgren ständigt är aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Många vet inte är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek. Det märks i dagböckerna.

I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker, så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.

h1

”We were totally excited!”

juli 17, 2013

Klingo Klang”Hello. We, two friends and I, visited the Astrid Lindgren exhibition and we were totally excited! We had such a great time and we are still talking about it again and again…  

Kind regards, Florian Spieler, Germany”

Så här fina mejl och reaktioner får vi titt som tätt här på Astrid Lindgrens Näs – både över utställningen Hela världens Astrid Lindgren, våra guidningar i Astrid Lindgrens hem och över upplevelserna i våra trädgårdar.

Det värmer förstås. Det är för våra besökare vi finns till. Glädjande nog är vår gästbok full av vittnesmål om hur berörda människor blir av Astrid Lindgren och av det vi kan förmedla om henne här.

Det påminner mig samtidigt om att vi ibland glömmer bort hur bra vår basutställning om författaren och människan Astrid Lindgren egentligen är. Jag vågar påstå att den är en av Sveriges finaste utställningar, där man i vår stora utställningshall verkligen får en stark känsla för Astrid Lindgrens levnadshistoria och vad hon stod för i sin gärning.

Häromdagen skrev en annan tysk besökare att han blivit så fascinerad av den ”politiska” Astrid Lindgren, hennes starka patos och mod när hon både gick till storms mot regeringens skattepolitik, mot rovdriften på våra djur och i försvaret för barn och mot aga.

Håkan Kvist heter producenten bakom vår permanenta utställning Hela världens Astrid Lindgren. Utställningen har uppenbarligen lång hållbarhet. Vi genomför små förändringar, bit för bit, och kommer om några år förmodligen att göra några nya tillägg till berättelsen om Astrid Lindgren.

Den som inte varit här ännu och sett utställningen bör bums styra kosan hit. För bara 85 kronor i entré får man dessutom vår sommarutställning Vägen till Emil.

Det är billigare än en hamburgare med extra allt. Men bättre! Välkomna!

PS. Översta bilden är en del av en scen ur vår utställning, där Astrid Lindgren synar makten, här gestaltad av Kling & Klang (en smula lika vår nuvarande statsminister). Oscar Nilsson har gjort dockorna och Jacob Forsell tagit bilden. DS.

h1

Böcker, böcker, böcker

september 24, 2012

MÅNGA SAKER HÄNDER på en och samma gång just nu på Astrid Lindgrens Näs. Det mesta handlar om böcker, men också förstås om satsningen på vår trädgård och nästa års utställningar med mera.

I torsdags kväll hade vi höstens första författarkväll (bilden), när Mian Lodalen och Felicia Feldt berättade om sina böcker och om sin barndom. Och det blev en otroligt fin kväll, med nästan fullsatt och långa köer till signeringsborden efteråt.

Felicia Feldt kom som bekant nyligen ut med boken Felicia försvann. Den skildrar hennes upplevelse av att vara barn till Anna Wahlgren, den kvinna som mer än någon annan gjorde anspråk på att vara expert på barnuppfostran. När Felicia berättade om sin uppväxt – som hon medger är hennes upplevelse och förmodligen inte alls stämmer överens med vad hennes mamma anser – så var det knäpptyst i salen och det vibrerade av känslor i luften.

Likaså när Mian Lodalen berättade om den bok hon skrev om sin far och sin uppväxt. Där Mian ibland var galghumoristisk, var Felicia mer sorgset konstaterande.

Det märkvärdiga med dessa möten som vi får ha med olika författare är, att de alltid skapar en rörelse hos publiken. I torsdags fortsatte samtalen om barndomens trauman och hur man går vidare i livet i flera små grupper efteråt, förmodligen också långt utanför våra lokaler. Det är just för att inspirera till samtal och nya insikter som vi har dessa författarkvällar. Och för att visa på skrivandets och läsandets glädje, lust och betydelse!

Häromdagen hade vi (det vill säga jag, Anneli Karlsson och Tobbe Persson) också ett sista avstämningsmöte inför Bok & Biblioteks-mässan i Göteborg, där vi delar monter med Salikon förlag (ett nytt förlag, ägt av Saltkråkan AB). Nu är det slut på planerandet. i morgon, tisdag, packar vi. På onsdag morgon drar vi iväg och bygger upp vår monter.

Är du på Bokmässan så måste du bara titta förbi. Vi finns i monter C03:44 och jag ska försöka rapportera fortlöpande här på bloggen och på mitt twitterkonto #kahansson.

Välkommen både dit och till montern!

h1

Ingrid Vang Nyman flyttar ut

september 10, 2012

ALLTID SÅ HÄR års infinner sig ett visst vemod. Sommarsäsongen är till ända och det betyder att årets sommarutställning packas ner och lämnar oss.

Nu tar vi farväl av årets utställning med och om Ingrid Vang Nyman, den första illustratören till Pippi Långstrump. Direkt i morse började vår producent Anneli Karlsson packa ner originalkonstverken. 

Att Ingrid Vang Nyman är mycket mer än ”bara” Pippi har verkligen framgått av utställningen, och jag tror att många besökare har förundrats över den moderna stil som konstnären visar upp i många av sina bilder.

Nu tömmer vi lokalerna, utställningen går vidare på turné ut i landet och vi laddar om med ny energi för att möta nästa sommar med en ny utställning.

Vad det blir? Vi har våra idéer, men är också nyfikna att höra vad du som läser detta tycker och vill se för utställning på Astrid Lindgrens Näs nästa sommar. Skriv gärna en spontan kommentar här! 

Vang Nyman-bilden här ovan är en detalj ur illustration till bilderboken Jugga Jagge och Vagge Vugge.