Posts Tagged ‘kulturcentrum’

h1

Vision, vänner och vansinne

augusti 13, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är det tredje och definitivt sista inlägget: Vision, vänner och vansinne.

*

11698765_10153133727037815_5187250336124194453_oNU HAR JAG tagit farväl av mitt kontorsrum. Det är utrymt och tomt på mina saker. Jag har lämnat kvar våra fyra honnörsord på whiteboardtavlan:

Platsen
Äktheten
Engagemanget
Människan

Det känns bra. Nu får någon annan ta vid. Som chef ska man passa sig för att stanna för länge, i synnerhet i kreativa jobb. Åtta och ett halvt år är ändå en rejäl del av en livstid.

* 

Att bygga upp ett kulturcentrum från scratch i en helt främmande miljö är en utmaning. Den antog jag på hösten 2006 i Vimmerby, när jag blev VD i det kommunala aktiebolaget Astrid Lindgrens Näs AB. Jag minns vad dåvarande kommunchefen Christer Johansson sa första gången vi talade om jobbet:

– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad det här kan bli.

Sedan talade han om hur kommunen skulle kunna köpa in grannfastigheterna, återplantera den gamla allén som gick mellan centrala stan och Astrid Lindgrens barndomshem, hur man skulle kunna bygga en lantlig gångväg (med kossor, höbalar och hela baletten) mellan Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs och en rad andra expansiva och i grunden kloka tankar. Han hade en vision och var rätt ute.

Men han hade glömt en sak. Förankringen i den politiska sfären. Astrid Lindgrens Näs uppdrag hade från början alldeles för dålig acceptans hos de fullmäktigeledamöter som faktiskt hade beslutat om det.

Om jag ska vara självkritisk så tror jag att jag underskattade den delen. Det som var självklart för mig, och som förespeglades mig när jag anställdes, visade sig inte vara fullt så självklart. Nämligen att Vimmerby skulle göra en tveklös och ganska påkostad satsning på ett kulturcentrum i Astrid Lindgrens namn.

Det visade sig snart att det bland annat fanns en negativ opinion som lokaltidningens redaktör gav uttryck för och gärna underblåste, av för mig fortfarande outgrundliga skäl. Det fanns också bland några lokalpolitiker en uttalad allmän skepsis mot kultur, kulturhus och museer. Eller ett rent ointresse eller icke-engagemang; en av politikerna i min dåvarande styrelse ställde exempelvis under det första verksamhetsåret bara en enda konkret fråga, och den handlade om när styrelsearvodet skulle betalas ut.

Av sådana skäl var det av största vikt att bolaget fick in extern expertkompetens i styrelsen. Inte minst på ordförandeposten, där Kronobergs landshövding Kristina Alsér  gjort en tung och viktig insats genom åren.  

Några månader efter invigningen 2007 av Vimmerbys nya kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, besöktes vi av den socialdemokratiska gruppen i kommunen. En medelålders metallare sa rakt ut: ”Vad har jag för nytta av det här? Jag har aldrig i hela mitt liv gått på museum.”

Den frågan har förföljt mig sen dess.

Och jag tror att många museiansvariga och kulturaktörer i landet brottas med samma fråga.

GraffitiNAS
En vision för en offentlig kulturverksamhet måste innehålla viljan att inkludera alla. Barn, nya svenskar, kulturovana, åldringar, turister, whatever. Och inkludera dem både som besökare och medskapare.

Men en vision kan inte innehålla allt på en gång.

Den vision som styrelsen för Astrid Lindgrens Näs mejslat ut, med början från 2008 (under den tid jag varit VD och Kristina Alsér ordförande),  har framförallt handlat om utveckling av hela verksamheten och besöksmålet. Trädgårdssatsningen har en speciell udd riktad mot målgruppen trädgårdsintresserade och våra skolprojekt förstås också mot målgruppen skolbarn – men i övrigt har visionen varit att från grunden skapa en spännande Astrid Lindgrensk arena, med en mängd attraktiva och relevanta erbjudanden för de många människorna.

Eller med andra ord:  skapa en mötesplats som lockar en rad olika människor med olika behov. En föränderlig mötesplats som ska kunna utvecklas många år framöver.

Utan en vision hade vi lätt kunnat tappa färdriktningen och relevansen, och frestas till att endast fokusera på att skapa ett så lönsamt turistmål som möjligt; vackert och tillgängligt visserligen, men utan någon mer långsiktig tanke och idé.

Spännande trädgårdar, utställningar och programkvällar kan man skapa överallt i Sverige som ett sätt att dra turister. Men just Vimmerby har unika förutsättningar. Det relevanta i att göra det just här, intill Astrid Lindgrens bevarade barndomshem, är förstås just kopplingen till författaren och hennes tematik.

Att bygga trädgårdar med teman från Astrid Lindgrens idévärld blir aldrig så självklart som här. Att bygga utställningar kring Astrid Lindgren eller annan barnkultur blir heller aldrig så självklart som här.

Men just den insikten är också uppfordrande för oss. Vi kan inte  fuska. Både ägaren (politikerna) och utförarna (styrelsen, jag och mina medarbetare) har tvingats anstränga oss för att förstå storheten i det Astrid Lindgren skapat. Vi måste plugga på, läsa biografier, analyser, avhandlingar och originaltexter  för att hitta det verkliga djupet och få de allra bästa idéerna.

Först då kan vi leverera en äkta produkt till våra besökare. Allt annat vore just – fusk!

GraffitiNAS
Astrid Lindgrens Näs kan i skrivande stund (till och med juli) notera ett rejält ökande besöksantal jämfört med tidigare år. Jag är övertygad om att det är resultatet av att företaget och styrelsen faktiskt haft en kvalitetsvision – och inte bara ett budgetmål –  som styrt verksamheten och som signalerat en tro på företagets potential.

Ibland blir det som man vill, helt enkelt.

En vision är viktig för att tala om för omvärlden (exempelvis kommunfullmäktige) vilka långsiktiga mål en organisation strävar mot och vilka ambitioner organisationen har. Visionen är också viktig för att lyfta medarbetarna, ge dem en betydelsefull roll och få dem att inse var ribban ligger vad gäller kvalitet på utbudet, företagskulturen och den gemensamma strävan.

Att ha en styrelse som lägger ribban högt är en förutsättning för framgång. En livlig och mycket kreativ kvällssittning med styrelsen någon gång under 2013 gav följande vision, som i sin tur hämtat delar från värdegrundsarbeten från personalen:

”Med obrottslig trohet mot Astrid Lindgrens värderingar ska Astrid Lindgrens Näs år 2025 vara en häpnadsväckande och attraktiv mötesplats och aktör, och ett av Sveriges mest intressanta kulturella besöksmål.”

Fint, va? Till de som hävdar att visionsarbete och ord på papper bara är tjafs och slöseri med tid säger jag: utan den visionen hade vi haft mindre mod, blivit mer återhållsamma, kanske mer slarvigt kommersiella och haft en sämre strategi för långsiktig utveckling än den som nu finns.

Utan visionen hade Astrid Lindgrens Näs varit ett ganska ordinärt turistföretag. Nu är det ett unikt berättelseföretag, som inte bara vill leverera en vacker upplevelse i största allmänhet, utan också insikter, engagemang och kunskaper till varje besökare.

Och potentialen framöver är enorm.

GraffitiNAS
Man måste ha vänner. I synnerhet måste en kulturverksamhet ha vänner.

Här kan jag också vara självkritisk. Vi borde redan vid starten ha satsat på ett mer djupgående förankringsarbete. Vi borde direkt ha avdelat större resurser till ett professionellt publikarbete och dessutom försökt hitta stadiga kompisar att samarbeta med inom näringsliv och universitet.

På ett sätt är det förstås också en resursfråga. Under de år jag kan överblicka har vi försökt, ibland mer och ibland mindre. Att Astrid Lindgrens Näs besöksantal nu ökar rejält är ett resultat av de senaste årens publikarbete och vässad marknadsföring, där inte minst trädgårdsprojektet varit en god murbräcka.

Men att Astrid Lindgrens Näs ännu inte har några påtagliga stadigvarande samarbeten med näringsliv och akademi är kanske det jag ändå beklagar mest, när jag ser i backspegeln. Vi har visserligen kursen ”Att skriva barnlitteartur” i samverkan med Linnéuniversitetet, men det har hittills stannat där.

Jag är övertygad om att en framtida expansion av verksamheten, besöksmässigt och innehållsmässigt, förutsätter nära relationer till andra företag och universitet i Sverige och utomlands. Men då måste verksamheten också ha ett sakinnehåll som attraherar näringsliv och universitet.

Nu, när själva grunden är lagd och arenan snart är utbyggd, finns det stora möjligheter att hitta sådana samarbeten som näringslivet (lokalt och nationellt) och lärosätena kan dra nytta av. Jag talar alltså inte om sponsring, utan om goda gemensamma och långsiktiga projekt.

Det finns exempelvis, som organisationen Svenskt Näringsliv skriver, ett ”ökat tryck på företagen att respektera mänskliga rättigheter”. Många företag arbetar också i dag med de värdegrundsfrågor som Astrid Lindgren på så många olika sätt gestaltat och lyft fram. Hon är en gemensam nämnare som vi alla kan samlas kring och som alla känner till.

Platsen Astrid Lindgrens Näs skulle därför tveklöst kunna skapa en särskild relief till utbildningar, ledarskapsutveckling och andra CSR-frågor som skulle gagna företagen och ge verksamheten på Näs ett unikt innehåll.

GraffitiNAS
Ibland i museivärlden tycker jag mig ha märkt ett vilset eller ibland skräckslaget förhållande till samverkan med näringslivet. Men ett kulturcentrum, museum och besöksmål behöver sådana vänner också, vid sidan av de gängse besökarna.

Frågan är bara hur man utvecklar ”produkten”? Den som får näringsliv och akademi att börja använda Astrid Lindgrens Näs som en spelplats? För ”produkten” kommer inte neddimpande av sig själv och all produktutveckling kostar pengar.

Hittills har det inte funnits vare sig mentalt eller ekonomiskt utrymme i Vimmerby för särskilda satsningar, utöver de årliga anslagen till Astrid Lindgrens Näs. Men om man på sikt vill skaffa sig nya vänner, och låta företaget och kommunen spela en större roll regionalt, nationellt och internationellt, då skulle jag vilja tipsa om hur man gör i HC Andersens hemkommun Odense.

H. C. Andersen Fonden är en ”utvecklingsfond”, där såväl kulturministeriet, danska tillväxtverket, den nationella danska turistorganisationen Visit Denmark, universiteten som Odense kommun samverkar och satsar. En Vimmerby-variant borde också förstås engagera näringslivet.

H.C. Andersen Fonden säkrar upp forskning om författarens liv och gärning, event med anknytning till Andersen, hittar nya sätt att stimulera Andersen-turismen (och den är stor!) och bidrar till internationella samarbetsprojekt.

Så kan man också få vänner.

GraffitiNAS
Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Så sa Astrid Lindgren i en av alla de otaliga intervjuer som hon gav (Svenska Dagbladet 28/9 1970). Det där blir ett allt viktigare citat att åberopa.

För inte menade hon det mänskliga vansinne som består i krig, kärnvapen och förtryck – nej, här är det den fabulerande konstnären Astrid Lindgren som talar! Och som proklamerar tolerans för olikheter, galna upptåg, diktens frihet, tolerans för konstnärligt avancerade och spännande uttryck och – inte minst – för de människor och företeelser som kan verka en smula udda och galna, men som just därför bidrar till att föra vår värld framåt.

En Pippi Långstrump, en Chaplin, en Louise Bourgeois, en… ja, välj vilken udda konstnär eller vetenskapare som helst!

Här tror jag nyckeln till framgång för en kulturell verksamhet ligger. Att våga använda de mest spännande, kontroversiella och egensinniga konstnärliga uttrycken. Våga göra det oväntade. Det provocerande. Det som sticker ut och ger ringar på vattnet, både i media och i människors inre. Det mänskliga vansinnet, för att tala  med Astrid Lindgren – med betoning på det mänskliga.

Jag hoppas  verkligen att Astrid Lindgrens Näs framöver kommer att vara en av de modigaste platserna av alla vad gäller det!

GraffitiNAS
Det här blir mitt 571:a och sista inlägg i den här bloggen, som jag startade i augusti 2008. Tack till alla som orkat läsa. Nu får den gå till bloggarkiven som ett litet dokument över de gångna åren.

Men jag tar inte farväl av Astrid Lindgrens Näs. Jag vet att jag kommer att besöka platsen om och om igen, som vanlig nyfiken besökare. Och jag är helt säker på att personalen och mina framtida efterträdare kommer att åstadkomma något ännu mycket bättre och lockande i framtiden, till glädje och nytta för en växande och nöjd skara besökare.

Det är en i grunden otroligt lustfylld känsla att veta att det här företaget och den här platsen ständigt kommer att vara stadd i kreativ förändring, med det vi åstadkommit fram till nu som bas.

Själv börjar jag nu arbeta som programchef på Sveriges Radio i Göteborg. Ett annorlunda jobb, kanske, men också likartat – det handlar om att skapa förutsättning för det spännande berättandet nu och i framtiden. Och att arbeta såväl på Astrid Lindgrens Näs som på Sveriges Radio är verkligen ”public service”, det vill säga – att arbeta i allmänhetens tjänst!

Vi hörs, hoppas jag. Tack och hej.

Läs gärna de andra två avslutande inläggen Om Astrid Lindgrens betydelse och Samhällets kroppspulsåder – kultur!

Annonser
h1

”Kultur är infrastruktur!”

maj 4, 2011

– KULTUREN RÄKNAS SOM infrastruktur i vår kommun, säger Ingrid Hammarberg, folkpartistisk politiker i Bollnäs, i Dagens Nyheter idag.  

Och vi säger grattis till Bollnäs, som igår fick utmärkelsen ”Landets bästa musik- och kulturskola” av Lärarförbundet.

Bollnäs satsar verkligen på kultur. I valet mellan att bygga ny ishall och ett nytt kulturcentrum valde man det senare – och idag står det nya Kulturkvarteret klart, till en kostnad av 77 miljoner kronor!

– Det finns alltid folk som tycker att vi satsar för mycket på kulturen i Bollnäs. De tror att vi byggt ett palats för kultureliten. Men det vi har skapat är Bollnäsbornas vardagsrum, säger Ingrid Hammarberg (fp) och pekar på kulturskolans fina verksamhet som ligger vägg i vägg med konsthall, museum, bibliotek och mediecenter.

Dessutom ska man snart lägga till både en fritidsgårdsverksamhet och  – Turistbyrån!

Det verkar onekligen finnas en del paralleller mellan våra kommuner. Trots den stora kultursatsningen och de stora belopp man lägger ner på kultur, så är Bollnäs faktiskt en mindre kommun än Vimmerby, sett till invånarantalet.

Hur de har det med sina kommunala finanser i övrigt vet jag inte, men på något vis lyckas de både satsa på och driva ett stort och aktivt kulturcentrum. Bollnäsborna är att gratulera.

h1

En dag för Haiti

januari 27, 2010

PÅ SÖNDAG TAR vi gemensamma krafttag tillsammans med en rad artister och andra medverkande för att skramla in så mycket pengar vi bara kan till de som drabbats av jordbävningen i Haiti.

Personalen på Astrid Lindgrens Näs tände direkt när idén kom att vi skulle fylla huset med sång, musik och annat artisteri och låta hela behållningen gå till Rädda Barnen och Läkare utan gränser.

Och vilket gensvar vi fått! Ett av traktens mest populära band, Lifvens, ställer upp, liksom trubaduren Kalle Sellbrink och många, många fler. Våra matleverantörer Mårdskog & Lindqvist sponsrar med råvaror och en massa semlor, som vi säljer till förmån för jordbävningens offer. Vimmerby Tidning sponsrar med annons och Roxx reklambyrå med formgivning.

Det finns nog ett uppdämt behov bland människor i Vimmerby av att vilja hjälpa till. Ofta kan man känna sig maktlös inför stora katastrofer, men nu kan Astrid Lindgrens Näs bli en träffpunkt för de som vill göra något, sa vår marknadsförare Charlotta Lindkvist vid fikat tidigare idag.

Vi tar en frivillig entré på söndag – förslagsvis 50 kronor (gärna mer!) – som förstås oavkortat går till hjälporganisationerna. Den som vill passa på att se vår stora, fina utställning om Astrid Lindgrens liv och gärning kan göra det till rabatterat pris (också det 50 kr) – även de pengarna går till insamlingen!

Varför gör vi det här? Helt enkelt för att vi också vill hjälpa till. Och för att vi är övertygade om att Astrid Lindgren skulle ha tyckt om att vi använder ”hennes” kulturcentrum även till stöd åt människor som drabbats så hårt av katastrofen.

Behöver jag säga att du som läser detta är hjärtligt välkommen på söndag?

h1

Grattis till systrarna!

november 17, 2009

IDAG HURRAR VI för systrarna på Näs – det vill säga Barbro, Gunvor och Eivor – som igår tilldelades Vimmerby kommuns kulturpris 2009!

Och gissa om det var välförtjänt! Det är tack vare Barbro Alvtegen, Gunvor Runström och Eivor Benson som vi har en så lyckosam verksamhet här i kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs. Systrarna är brorsdöttrar till Astrid Lindgren och förgyller ofta vår och våra gästers tillvaro, både genom att förmedla fakta och egna berättelser från sina liv tillsammans med Astrid och hennes föräldrar och syskon.

Det är tack vare systrarna som vi idag fått möjlighet att visa Astrid Lindgrens barndomshem för alla våra besökare – Astrid skänkte nämligen huset till syskonen och de har klokt nog bevarat det i ursprungligt skick sedan dess.

1983 fick Astrid Lindgren själv samma pris, förresten. Så gårdagens besked var en rolig uppföljare!

Så här lyder motiveringen till årets Kulturpris:

Systrarna Gunvor, Barbro och Eivor har under många år bedrivit ett aktivt arbete med att bevara och förvalta det unika arv de fått genom sin far Gunnar Ericsson och dennes syster Astrid Lindgren.

De har öppnat Astrid Lindgrens barndomshem och magasinet ”Boa” för besökare från hela världen. De har under en lång rad av år berättat om Astrid Lindgren, anordnat guidningar och medverkat vid programkvällar samt i media.

Gunvor, Barbro och Eivor och har genom mångåriga kulturinsatser bidragit till att befästa Vimmerby som Astrid Lindgrens stad och gett stadens invånare samt besökare en fördjupad upplevelse av ett världsberömt författarskaps grunder.

Så sant som det är sagt. Grattis än en gång – och jag hoppas att det också skvätter över på systrarnas män, Bertil, Leif och Bengt, som också är flitigt i elden när det gäller att levandegöra minnet av Astrid Lindgren och hennes familj här på Näs.  

Läs också artikeln i dagens Vimmerby Tidning.

PS. Bilden ovan föreställer ett annat högtidligt tillfälle, nämligen invigningen av kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs 2007, då Barbro Alvtegen guidade Kronprinsessan Victoria i barndomshemmet. DS.