Posts Tagged ‘kulturpolitik’

h1

Om Astrid Lindgrens betydelse

augusti 11, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är första inlägget: Om Astrid Lindgrens betydelse.

*

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.45.09I VIMMERBY HÖR man ofta frågan: ”Vad hade Vimmerby varit utan Astrid Lindgren?”. Och i nästa andetag det självklara svaret: ”Ingenting!”.

De flesta boende i kommunen har numera insett Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerbys identitet och utveckling. Under de åtta år som jag kan överblicka har det skett en rejäl förskjutning i den allmänna opinionen. Nu hör jag sällan eller aldrig någon muttra över kopplingen mellan Vimmerby och Astrid Lindgren.

Jag vill förstås gärna tro att etableringen av Astrid Lindgrens Näs har spelat en viktig roll för att skynda på den utvecklingen. 

Länge var teaterparken Astrid Lindgrens Värld ensam på arenan; en isolerad och glimrande satellit i det småländska universumet, dessvärre inte överdrivet sammandockad med moderskeppet Vimmerby kommun och dess utvecklingsplaner, företag och liv i övrigt.

Men invigningen av ”syskonföretaget” Astrid Lindgrens Näs 2007  – samma år som 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse – blev en brytpunkt. Satsningen är långsiktig och har hittills haft stöd från de flesta ledande politiker i kommunen, även om en och annan har svajat i halvhjärtade försök att gå en förmodat negativ folkopinion till mötes. Jag utgår dock från att stödet, både i pengar och ord, kommer att vara obrutet även i framtiden.

Astrid Lindgrens Näs är ett slags synligt kvitto på att kommunen nu på allvar börjar förstå vikten av att vara Astrid Lindgrens födelsestad. Nu finns åtminstone på pappret en kommunal turismstrategi, som tar spjärn mot Astrid Lindgren. Nu inser allt fler att det kommer nya arbetstillfällen och fräscha skattekronor in till kommunen tack vare Astrid Lindgren. Nu börjar man också få en politiskt hög svansföring gentemot regionala och statliga myndigheter.

Det är bra och verkligen på tiden. Men perspektivet är ändå för snävt.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40

År 2007 firade Vimmerby och resten av Sverige (och en rad andra platser runt om i världen!) 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse.

I utvärderingarna direkt efter jubileumsåret tyckte jag att det fanns anledning att vara kritisk. Kommunen hade inte haft någon tydlig övergripande plan för hur man skulle ”exploatera” 100-årsminnet. Utfallet av jubileet blev onödigt lamt.

Vimmerby kommuns dåvarande ledning försatte till stora delar chansen att använda 100-årsjubileet för att skapa nationella och internationella evenemang, möten och uppvaktningar. Sådant som kunnat markera Vimmerbys särart som en dynamisk, innovativ, framtidsinriktad och attraktiv plats.

Man försatte möjligheten att skapa nya kontaktytor med näringsliv och politik på en nationell och internationell nivå. Den enda åtgärd man vidtog var att inrätta ett litet kansli för att samordna de eventuella lokala aktiviteter som kunde tänkas dyka upp av sig själva, vilket blev ett ganska otacksamt uppdrag.

Det enda riktigt påtagliga och bestående resultatet av 100-årsjubileet är faktiskt två statygrupper samt tillkomsten av kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs. Inget dåligt resultat i och för sig, men jag är som sagt övertygad om att kommunen kunde ha dragit många fler fördelar av jubileet.

Ett strategiskt arbete borde ha inletts minst fem år innan jubileet och man borde lagt ribban högt. Hallå, vi snackar trots allt om världens mest spridda och älskade barnboksförfattare!

Ingen skulle väl ha ifrågasatt om Vimmerby exempelvis valt att kalla till en internationell konferens om barns rättigheter eller barnkultur, med deltagande på högsta nivå. Eller sjösatt en nordisk barnboksmässa. Eller bjudit in till världens största ”barnteater-turnering” med deltagande av barn och ungdomar från hela världen á la fotbollens Bullerby Cup (det fanns visserligen en SPUNK-festival för internationella barnteatergrupper under några år, men inte som ett resultat av en kommunal strategi utan enbart som ett resultat av några hängivna kulturtjänstemäns och -kvinnors outtröttliga och delvis oavlönade arbete).

Istället bråkade man om snäva tidsplaner, undanträngda gullpudror, en ny utställningspaviljong eller inte, samt utformningen av diverse nya statyer. Ibland sjöngs också klagovisan över att staten inte bidrog till att finansiera 100-årsjubileet, med sura gliringar mot det storslagna nationella firandet av Carl von Linnés 300-årsdag som ägde rum samma år. Men var fanns egentligen de goda och genomarbetade idéerna som Vimmerby kommun och andra intressenter sökte partners kring? De som Linnéjubileet var så fullproppat med sedan lång tid innan?

Sanningen är att de fanns inte.

Och fortfarande, åtta år senare, tycker jag att det saknas en tydlig, övergripande politisk strategi om hur hela kommunen ska utvecklas med Astrid Lindgren som kraft och dragare.  En strategi som slår igenom i hela kommunen, oavsett om det gäller sociala frågor, utbildningsfrågor, stadsplanering, näringslivslokalisering, evenemangsplanering, kommunikation eller kultur.

Någon kommer säkert att hävda att det visst finns: se på turiststrategin, se på alla skrivningar som finns i utvecklingsplanerna för stadsplanering, näringsliv och skola, där Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerby hela tiden framhävs.

Okej. Men i så fall är strategierna ännu inte tillräckligt förankrade inom och utom kommunen. Och vem har det övergripande ansvaret för att strategin följs på ett konsekvent och målinriktat sätt? Och att alla medarbetare inom kommunen medvetandegörs om vikten av att förstå strategin och följa den och – inte minst – att lojalt ställa upp bakom den?

Det är som att ha världens finaste järnmalm i gruvan, men ändå inte bestämma sig för hur man ska ta upp och berika den.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Vimmerby är just nu en hårt klämd landsortskommun. Ekonomin är skral. Åtstramningar och krympta budgetar drabbar snart sagt varje förvaltning och verksamhet.

Det anges ofta som skäl till att man inte vill satsa ens en krona ytterligare på det som inte är ”lagstadgad kommunal verksamhet” – ett argument som ständigt dyker upp både i kommunstyrelsen och på lokaltidningens ledarsida (precis som om idealbilden vore att en kommun ska vara passiv på alla andra områden än de som staten fastslagit i kommunallagen).

Å andra sidan håller faktiskt Vimmerby urbaniseringen någorlunda stången; det är inte alls lika dramatiskt krympande befolkningstal i Vimmerby som på andra jämförbara håll. Sannolikt beror det på de påtagligt positiva effekterna av kulturturismen. Och självklart också på det stabila näringsliv som finns med Åbro bryggeri och Ljunghäll som fixstjärnor.

Kommunalt har man dessutom de senaste åren gjort en rad tunga framtidsinvesteringar, i allt från kraftvärme till gymnasieskolan. Det anger en riktning och en tro på expansion.

Men att tro att denna expansion kan ske fullt ut utan att man har en genomgripande strategi för att ta tillvara sitt främsta varumärke, ”Astrid Lindgren”, är inte helt genomtänkt.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Vimmerby är en kommun med låg utbildningsnivå. Ovanligt få i min generation har läst på universitet eller högskola (och senare generationer verkar föredra att bo på annat håll). Sin bildning har man istället ofta fått genom praktiskt arbete, ofta i eget eller familjens företag. Inget ont i det, snarare tvärtom.

Men det kan vara en av förklaringarna till att de mjuka, intellektuella värden som Astrid Lindgren berör inte tillmäts samma betydelse i planeringen som de rent industriella.

Att bygga traditionell industrimark för åtskilliga miljoner anses med självklarhet som en framtidsinvestering – även om ingen industri knackar på dörren just för ögonblicket. Och det är säkert en riktigt strategi.

Men varför är det inte lika givet för kommunen att bygga ut de kunskapsmässiga och intellektuella ”industrimarker” och miljöer som kan skapa sysselsättning i framtiden?

Som till exempel att planlägga och frigöra mark för ett utökat Astrid Lindgrens Värld, etablera en konsthall, satsa på en modernt utrustad teaterlokal, skapa företagshotell och inkubatorer för unga företag inom de kreativa och konstnärliga branscherna, bibliotek, forskningscentra, konferenslokaler och andra kreativa platser? Och också kosta på sig att bemanna dem.

Inte allt på en gång, förstås, men steg för steg i en medveten strategi där målet är att verkligen bli en attraktiv kunskaps- och kulturstad i framtiden.

Efter att under åtta år dagligen ha märkt dragningskraften i namnet Astrid Lindgren så vill jag mena att det är just där som Vimmerby har en extremt unik chans att skapa tillväxt och en hållbar utveckling på sikt. Astrid Lindgrens betydelse kan inte överskattas.

Men det krävs modiga politiker, som även i motvind vågar hävda sin tro på kulturens (läs: Astrid Lindgrens och berättandets) kraft i Vimmerby. Som vågar hävda sin strategi inåt, mot en motspänstig och tjurig kommunal organisation och chefskår, och utåt, mot populistiska opinionsdrivare i lokalpressen, på torget och i fullmäktige. Och som vågar frigöra medel i enlighet med en långsiktig strategi.

Nuvarande kommunalråd, Micael Glennfalk (m), har vågat ta några viktiga steg framåt. När han nu av hälsoskäl avbryter sin mandatperiod kan man bara hoppas på att någon annan kliver fram och fortsatt ser möjligheterna med och storheten i Astrid Lindgren-kopplingen – och slåss för den.

Det behövs modiga politiker som – apropå den aktuella debatten om skolorna i kransorterna – måste våga skapa en kommun som inte bara har ett antal skolor, utan också drar till sig de riktigt bra lärarna och pedagogerna. Och läkarna. Och samhällsvetarna. Och de nya spetskompetenta chefer som behövs inom näringsliv och förvaltning.

Det vill säga ”inflyttare” som vill stimuleras av något mer än vad andra jämförbara småkommuner kan erbjuda. Duktiga människor som dras till dynamiska och kreativa intellektuella miljöer. En sådan miljö som Vimmerby skulle kunna vara i än högre grad, just genom den naturliga kopplingen till en av världens mest lästa författare.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Talar man om Astrid Lindgrens betydelse så finns det ändå en sak som överskuggar allt: litteraturen.

Huruvida Vimmerby vill eller inte vill – eller förmår eller inte förmår – skapa en dynamisk kommun med Astrid Lindgren som grund är egentligen ett sidospår. Visserligen viktigt för oss som bor i kommunen, men ändå ett sidospår.

Ty den absolut största betydelsen har Astrid Lindgren som författare och opinionsbildare. Inte bara för att hon skänkt miljontals människor en rad starka läsupplevelser. Utan också för att hon påverkat generationer av författare, ja, hela den barnlitterära världen. Och att hon påverkat vårt, ja, många människors sätt att tänka.

Astrid Lindgren har på ett alldeles unikt sätt kommit att bli den fyr som vi alla navigerar runt när vi söker svaret på frågan: vad innebär det att vara människa?

Vad som är Astrid Lindgrens hemlighet funderar jag fortfarande på. Förutom det givna, att hon vågar skriva om nästan allt, ställa svåra frågor och berätta en historia på ett rakt, enkelt och gripande sätt.

Men det unika med Astrid Lindgren, vad är det? Det som har skapat hennes stora, stora betydelse i svenskt kulturliv? Förutom den unika och otvetydiga konstnärliga och litterära talang hon hade?

Jag tror faktiskt det handlar om uppväxten i Vimmerby. Inte att det var just i Vimmerby, utan att hon växte upp i en familj och en miljö som i sig personifierade och stimulerades av alla de goda värden som samtidigt, i  början av förra seklet,  gjorde intåg i vårt samhällsliv.  Omsorgen om de svaga, demokrati, rättvisa, kvinnors och barns lika värde gentemot män, värnandet om naturen och omsorgen om djurhållningen.

Att hon växte upp på en levande lantgård, där död och födsel, bekymmer och glädje, skörd och missväxt hela tiden fanns sida vid sida gav förstås rikligt med stoff till hennes berättelser. Men det gav henne framförallt en klarsynthet kring människors och djurs livsvillkor.

Jag är övertygad om att det är Astrid Lindgrens egna värderingar och förhållningssätt till människor som har skapat hennes storhet som författare, vid sidan av hennes obestridliga talang. Utan den extremt konsekventa inre kompass hon alltid hade, skulle hon inte ha förmått att så djupt känna in och gestalta livets alla svåra frågor. Det är den kompassriktningen som fortfarande får människor från hela världen att bli berörda.

Och som får människor från alla länder att lite vemodiga, men framförallt inspirerade, lämna den stora Astrid-utställningen på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby med orden: ”Hon fattas oss!”

Läs gäran också de andra två inläggen i min avslutande serie: Samhällets kroppspulsåder – kultur! och Vision, vänner och vansinne.

Fotot av Astrid Lindgren på trappan till barndomshemmet i Vimmerby har jag lånat från Vimmerby kommunarkiv. Fotograf: Thorvald Eriksson. 

h1

Centern vill skära ner – men vad blir vinsten?

juli 22, 2014

20pengarI EN INSÄNDARE i Vimmerby Tidning föreslår två lokala centerpartister att kommunen från och med nästa år ska skära ner sitt anslag till verksamheten på Astrid Lindgrens Näs med en halv miljon kronor om året.

Det är kommunfullmäktiges ordförande och kommunstyrelseledamoten Ingela Nilsson Nachtweij samt ersättaren i kommunstyrelsen Anna Svensson som vill åstadkomma förändringen.

Motivet verkar vara dels att vi på försommaren haft en ökad och god publik tillströmning, dels att ”skattepengar i första hand skall prioriteras till vård, skola, omsorg”, som de skriver i sin artikel.

Som tjänsteman tar jag inte direkt ställning till politiska utspel. Det är kommunen som äger sina företag och kommunens politiker som bestämmer vad man vill ha företagen till och vilka villkor de ska arbeta under. Däremot bidrar jag gärna med fakta och synpunkter, som kanske kan ge nya perspektiv på debatten.

För det första: 

Prioriteringen av pengar till vård, skola, omsorg görs redan. Av kommunens totala kostnader i fjol utgjorde 65 procent kostnader för vård, skola, omsorg. Anslaget till Astrid Lindgrens Näs utgjorde samtidigt 0,33 procent.

Att skära ner anslaget skulle alltså inte innebära någon påtaglig förändring av den övergripande prioriteringen  i kommunen.

Att det skulle finnas en motsättning mellan en satsning på kultur å ena sidan, och vård-skola-omsorg å den andra, är en myt som ständigt återkommer. Siffrorna ovan visar tydligt att myten inte alltid stämmer.

För det andra:

I artikeln säger centerpolitikerna att ”verksamheten på sikt skall vara självfinansierande med hjälp av externa bidrag och biljettintäkter”.

Om centerförslaget skulle gå igenom så innebär det att kommunen signalerar att man inte själv vill bidra till – eller investera i – sin egen verksamhet. Då blir det förstås svårt att få andra pengar från externa finansiärer. Varför skulle en extern part satsa pengar i ett kommunalt bolag som kommunen själv inte vill satsa på?

I kommande nya EU-projekt och andra projekt med externa finansiärer krävs medfinansiering. Den skulle i och för sig i framtiden kunna komma från Astrid Lindgrens Näs egen vinst. Men det är inte realistiskt att tro att verksamheten inom överskådlig tid kan arbeta upp det stora överskott som i så fall krävs, i synnerhet inte parallellt med att det nödvändiga kommunala grundbidraget skärs bort.

I bolaget strävar vi självklart mot högre egna intäkter. Det är ett av skälen till att vi investerar. Men vi gör det inte för att ”befria” kommunen från ett engagemang i den verksamhet kommunen själv startat och äger; tvärtom har styrelsen åtskilliga gånger uttalat att kommunen även framöver måste finnas kvar som en finansiär och aktiv ägare.

Den dagen vi uppnått stabil vinst blir det måhända ett annat läge, men där är vi inte än. Ett minskat kommunalt anslag nu skulle knappast påskynda vägen dit.

För det tredje:

Om man tar bort anslaget uppstår en ”möjlighet för bolaget att anpassa verksamheten till en långsiktigt hållbar utveckling”, skriver Nilsson Nachtweij och Svensson.

Vad det betyder är oklart. Jag har svårt att tänka mig att till exempel Göteborgs kommun  skulle fimpa sina kommunala anslag till Konsthallen eller Röhsska museet med samma motivering.

I själva verket är det just kommunens grundanslag som skapar långsiktighet och hållbarhet. Kommunens insats har gjort det möjligt att ha en verksamhet som attraherar andra aktörer, finansiärer och besökare.

Den långsiktiga utveckling som kommunen och styrelsen vill ha (och som Nilsson Nachtweij och Svensson ställt sig bakom i fullmäktige) syftar inte bara till att bygga ett attraktivt besöksmål, utan inbegriper också bibliotek, arkiv, kurser, utställningar, skolverksamhet och annat som vi idag arbetar med och som till stora delar inte går att göra särskilt stor business på.

Centerpolitikerna  kan förstås föreslå – och kanske få gehör för – ett snävare och annorlunda ägardirektiv, som renodlar affärsverksamheten. Enkelt uttryckt skulle man kunna anse att om vi bara säljer tillräckligt många entrébiljetter och Pippi-dockor, så skulle vi också kunna finansiera de mindre lönsamma delarna i ägardirektivet. Men riktigt så enkelt är det inte.

För att ge lite perspektiv på saken kan man kika på ett av Sveriges mest besökta och intäktsdrivna museer, nämligen Vasamuseet och Statens maritima museer. Trots häpnadsväckande stora biljettintäkter finansieras fortfarande 47 procent av verksamheten med offentliga medel. Istället för att ägaren (staten) minskar sitt anslag ser man ansvarsfullt till att museerna utvecklar sitt uppdrag att bevara kulturmiljöerna och nå nya publika målgrupper. Helt enkelt för att man ser en nytta med verksamheten!

För det fjärde:

Centerpolitikerna skriver också att ”vi ser det som att Astrid Lindgrens Näs har fått en kommunal subvention för uppstart för att på sikt bli självbärande”.

Med andra ord ett slags starta eget-bidrag. Det må vara deras privata uppfattning, men den har inte kommunicerats i vare sig ägardirektiv, möten med kommunstyrelsen eller på andra sätt.

Något starta-eget-bidrag har har det aldrig varit tal om. Däremot ett anslag – ofta i form av underskottstäckning eller ägartillskott – för att driva verksamhet och utföra de skiftande uppgifter som kommunfullmäktige år efter år ålagt oss och som varit grunden till att kommunen startade bolaget 2007.

För övrigt kan noteras att anslaget har legat stilla alltsedan bolaget bildades 2007. Ingen uppräkning har skett, trots att konsumentprisindex ökat med drygt 8 procent sen dess. Idag borde anslaget snarast ligga på 3 250 000 miljoner kronor, om vi ska få normal kompensation för kostnadsökningar.

För det femte:

Vad kan då kommunen vinna på centerpolitikernas förslag? Och hur stor blir vinsten i proportion till följderna av åtgärden?

Vimmerby kommun kan förstås använda tre miljoner kronor till annat. Alternativt spara pengarna eller betala av lån.

Men följderna är också lätta att se. Ett minskat anslag kan kanske kompenseras av högre intäkter. Men i det här fallet blir det i så fall ett sorts nollsummespel: i den ena kassan höjer vi intäkterna med en halv miljon (eller mer) om året, men blir samtidigt av med en halv miljon i den andra, som tack för att vi genomför ägarens mål.

Om kommunens syfte med Astrid Lindgrens Näs är att utveckla och bevara ett kulturområde, och skapa en publik verksamhet på området, är det inte smart att urholka den finansiella grunden. För att genomföra den investering i trädgårdarna som ett enigt kommunfullmäktige ställt sig bakom – och för att kunna utveckla hela besöksmålet vidare – så behöver verksamheten ett fortlöpande och stabilt stöd och engagemang från ägaren.

Personligen tror jag att Astrid Lindgrens Näs kan uppnå en mycket hög egenfinansiering i framtiden, troligen också ett överskott. Helt enkelt eftersom vi alltsedan starten målmedvetet byggt ett allt mer attraktivt besöksmål, som idag är ett utmärkt komplement till Astrid Lindgrens Värld och Vimmerbys övriga profil.

Men även när vi uppnår ett överskott tror jag att kommunen gör klokt i att fortsätta bidra till utvecklingen. Det är genom en aktiv, engagerad och investeringsvillig ägare som ett företag kan utvecklas och skapa avkastning – en avkastning som både syns i rena pengar och i form av en unik upplevelse för kommunens invånare och tillresande.

Tidpunkten för när bolaget kommer att gå med överskott avgörs inte genom besparingsbeslut i kommunfullmäktige. Den avgörs enbart genom en uthållig, långsiktig och enträgen affärs- och verksamhetsutveckling – och ett hållbart bevarande av kunskap och miljöer kopplade till Astrid Lindgrens livsgärning.

PS. Insändaren i Vimmerby tidning kan du läsa här. DS.

h1

Kulturkommun – eller inte?

november 5, 2012

VÅGAR DAGENS POLITIKER se kultur som motor för samhällsutvecklingen? Eller tror man fortfarande att kultur bara är en exklusiv fritidssyssla för några få?

Just nu ägnar sig de flesta partier i Vimmerby åt att ta fram en vision för Vimmerby kommuns utveckling. Kommunalrådet Micael Glennfalk talar på sin blogg om allianspartiernas snart färdiga vision ”Världens bästa Vimmerby 2022” och oppositionen lär diskutera sin vision parallellt.

Jag hoppas att Vimmerbys samlade politikerkår har öppnat öron och ögon för den diskussion som pågår på så många andra ställen i Sverige och Europa. I annat fall riskerar vi att hamna på utvecklingens bakgård.

I Dagens Nyheter idag menar till exempel Björn Wetterling, ordförande i Svenska galleriförbundet, att kulturens betydelse för den ekonomiska tillväxten är kraftigt underskattad. Han pekar på flera rapporter från EU-kommissionen, som visar att kultursektorn i Europa omsätter drygt tre gånger så mycket som hela den europeiska bilindustrin.

På många platser är man redan medveten om att en kraftfull och ivrig lokal kulturpolitik är en av de bästa vitamininjektioner man kan ge sin stad. Kultur är det som skapar renommé, som drar till sig intresse och vinner publicitet och, inte minst, respekt och status. En kommun som har ett spännande, aktivt och synligt kulturliv blir ingen utflyttningskommun, utan istället ett dynamiskt centrum som folk dras till. Inte bara som besökare och åskådare, utan som aktörer, näringsidkare och medborgare.

I går fick jag i söndags-DN ögonen på en platsannons från Sandviken, en kommun av lite drygt Vimmerbys storlek. Över en dyr halvsida annonserar Sandviken efter en ny kultur- och fritidschef (se bilden). Och man gör det med synbarlig stolthet och framåtanda.

Man talar om Sandviken som en modern industri- och kulturkommun. Man inviger ett nytt Kulturhus. Man har ett av Sveriges bästa storband och en egen symfoniorkester. Man skryter med att ha fostrat Tomas Ledin och Malena Ernman. Man har helt enkelt hög, kulturell svansföring och inser tydligen att en kraftfull investering i kultur också är en kraftfull investering i kommunens överlevnad och utveckling.

I tider av stora strukturella omvandlingar tror jag det är viktigt för både stora och små kommuner att värna sina unika råvaror.  Människor från andra ställen förknippar – rätt eller orätt – Vimmerby  med kultur. Det är en utmärkt plattform att bygga vidare på. Ingen utanför kommunen skulle tycka det var det minsta märkligt om Vimmerby kommun markant ökade sina insatser för att skapa ett livaktigt och spännande kulturliv. Ingen skulle heller bli förvånad om mängder av utflyttade kreativa talanger då skulle söka sig hem till Vimmerby igen och här bilda nya nätverk och skapande företag och konstellationer.

Det stora misstaget som politiker i Vimmerby – och föralldel andra opinionsbildare och aktörer här – kan göra, är att luta sig tillbaka och lita på att Astrid Lindgrens Värld ensamma ska profilera Vimmerby. Visst är Astrid Lindgrens Värld en grymt stark motor. Men ett kulturliv som är riktigt innovativt och drivande för kommunens framtida utveckling måste vara bredare, mer utmanande och finnas även utanför teaterparkens staket!

Så naturligtvis önskar jag att visionerna från de lokala politikerna tar höjd vad gäller kulturens betydelse för Vimmerby. Och gärna en ny lokal kulturpolitik i modiga, ansvarsfulla och innovativt fantasirika former.

Allt annat vore ett utvecklingsstrategiskt misstag.

h1

En koffert med kultur

februari 23, 2010

MÅNGA TANKAR ÄGNAS dessa bistra dagar åt övergripande kulturfrågor. Inte minst här i Kalmar län, där rapporten ”Kultur med nya ögon” snart läggs på bordet.

Det är en viktig rapport, som jag ännu bara ögnat lite i. Inte minst mot bakgrund av den utredning som Chris Heister presenterade igår (”Kultursamverkansutredningen”) och som i korthet innebär att hela landet ska ta fram regionala kulturplaner inom de kommande fyra åren – planer som sen ligger till grund för fördelningen av statens kulturpengar.

– En koffert med pengar som vi vill överlåta åt landstinget att bestämma över, säger utredaren i SvD idag.

Det handlar om pengar till regionala kulturinstitutioner inom teater, dans, musik och museiverksamhet. Liksom även exempelvis regionala arkiv och hemslöjdsverksamhet.

Frågan är nu hur de regionala myndigheterna i vår del av landet hanterar detta. Frågan är också vilken kompetens vår region har för att utveckla de övergripande kulturfrågorna?

Kultur är förstås en tillväxtfaktor och här i Vimmerby pratar vi ofta om dess ekonomiska betydelse för besöksnäringen. Men jag tror det är minst lika viktigt att också våga tala om kulturens värden i sig.  

Ingen kommer undan, kulturen finns ju där överallt och alltid – det är den vi bygger våra samhällen av. Värdet av god barnteater eller en spännande utställning kan inte bara mätas i antalet besök och övernattningar. Vi måste också lära oss att se värdet i själva upplevelsen, värdet i vad som händer inuti barnet, åskådaren eller deltagaren.

-Kulturlivet ska finnas på armlängds avstånd, säger utredaren Chris Heister i dagens DN. Inte minst blir Kulturrådets roll att se till att den nationella kulturpolitiska målen genomförs även på regional nivå.

Armlängds avstånd? Ja, tack. Gärna.

Jag hoppas att våren blir fylld av diskussioner om vad den nya förändrade kulturpolitiken och en ”kultur med nya ögon” kan innebära för Astrid Lindgrens Näs och för Vimmerby