Posts Tagged ‘nationalism’

h1

Tal på nationaldagen 6 juni 2015

juni 6, 2015

nationaldagen”Kära vänner.
Just denna dag, den 6 juni 1893, för exakt 122 år sen föddes en liten parvel i Folkärna by i Kopparbergs län. Hans namn blev Karl Oskar Karlsson. Han hade nio syskon och växte upp under ganska besvärliga och fattiga förhållanden.

Men trots sitt ursprung – eller kanske just på grund av det – så kom han att bli en av dom mest omtyckta och folkkära svenskarna genom tiderna. Ja, ett tag var han faktiskt så populär att alla i hela Sverige visste vem han var. Ni som är lite äldre här idag, ni känner säkert till honom under det namn som han så småningom tog, nämligen – Calle Jularbo.

Ni som är för unga för att veta vem Calle Jularbo var, eller kanske inte har bott så länge i Sverige, för er kan jag berätta att Calle Jularbo är något av det mest svenska vi har. Han var dragspelskung, turnerade runt i hela landet och var med oändligt mycket i radio. Han skrev fantastiska låtar, till exempel ”Livet i Finnskogarna ”, ”Avestaforsens brus” och den vackra valsen ”Drömmen om Elin”.

När vi hör hans låtar – då tänker vi på Sverige! Det Sverige som vi älskar!

Men vet ni vad jag också tänker på samtidigt?

Jo, jag tänker på romerna.

Till exempel på dom kvinnor och män som sitter utanför Konsum och Systembolaget i Vimmerby och ber om en liten, liten skärv av vårt svenska överflöd.

Varför tänker jag på dem, när jag hör ”Drömmen om Elin” av Calle Jularbo?

Jo, därför att Calle Jularbo också var av romsk härkomst. Han tillhörde resandefolket, som man sa på den tiden. Han skälldes för ”tattarunge” när han växte upp. Bara någon generation innan han föddes, så kallades hans familj för ett ”anhang ziguener” och myndigheterna ville driva ut familjen, och förvisa den från landet Sverige.

Hade man lyckats då, att kasta ut dessa romer ur landet, så hade vi inte haft nån ”Drömmen om Elin” eller ”Avestaforsens brus”. Då hade Calle Jularbo inte funnits i vår svenska musiktradition. Våra dansbanor och konsertsalar och musiker hade varit betydligt fattigare.

För mig är detta bara ett av många, många exempel på att människor av olika ursprung hela tiden bidrar till att skapa, förändra och utveckla det vi upplever som ”svenskt”.

Exemplen är otaliga – förutom Calle Jularbo, med sina rötter i den romska musiktraditionen, skulle jag till kunna nämna Abbe Ibrahim, från Mogadishu i Somalia. Han började som diskare på Café Opera i Stockholm när han var 14 år och är numera VD för både Café Opera och Operakällaren, en av de finaste restauranger vi har i Sverige. Nu brinner han för att vårda och utveckla det svenska matarvet!

Eller vår egen huskompositör Georg Riedel, som kom från Tjeckien till Sverige som barn och sedan gav oss en ny nationalsång, ”Idas Sommarvisa”, och en massa andra härliga Astrid Lindgren-låtar.

Utan människor med olika ursprung så hade det svenska inte varit så rikt svenskt som det faktiskt är!

*

Att fira Sveriges nationaldag, som vi gör här idag, är som jag ser det en gemensam manifestation av den frihet vi alla har, var och en av oss i Sverige. Friheten att säga vad vi vill, friheten att resa vart vi vill, friheten att skriva vad vi vill, friheten att söka vilka jobb eller utbildningar vi vill, friheten att få älska vem vi vill, friheten att rösta på vem vi vill.

Det är en frihet som vi idag tar för självklar, men som inte var självklar för bara några generationer sedan – och som saknas på många, många andra håll i världen. Det är ju därför som människor söker sig hit från andra länder, det är därför dom begär asyl undan krig och förföljelser, det är därför många när ett hopp om att kunna skapa sig ett nytt och friare liv här i Sverige och det är därför många också har gjort just det, skapat sig ett bra liv här och bidragit till vårt lands utveckling.

Det gör mig stolt. Jag är stolt och glad över att råka ha fötts i ett land där friheten för den enskilde individen värderas så högt och där ordet ”människovärde” för det mesta faktiskt betyder nånting.

*
Under mina åtta år som chef för Astrid Lindgrens Näs så har jag förstått att människovärde och frihet är de två saker som Astrid Lindgren värderade absolut högst. Respekten för alla människors värde och människors frihet genomsyrar, vågar jag påstå, allt som Astrid Lindgren skrev, sa och gjorde.

Redan när man första gången som läsare möter Pippi Långstrump i den allra första boken, så slår Astrid Lindgren an frihetstemat. Ni vet, det där stället där Pippi kom gåendes baklänges, med ena benet på trottoaren och det andra i rännstenen.

”Varför gick du baklänges?” frågade Tommy (och det är faktiskt första gången han säger nånting överhuvudtaget till Pippi).

”Varför jag gick baklänges?” sa Pippi. ”Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill? Förresten ska jag säga dig att i Egypten går alla människor på det viset och ingen tycker att det är det minsta konstigt.”

*

På Astrid Lindgrens Näs har vi nu i sommar två nyheter som berör just det här, med människovärdet och friheten. För en vecka sen invigde vi vår utställning ”Hela världen brinner!” som  handlar om Astrid Lindgrens privata dagböcker under andra världskriget och om alla paralleller som finns in i vår tid.

Det som gjort mig väldigt hoppfull i arbetet med den utställningen, är dels det stora engagemang i vår tids frågor som ungdomarna på Vimmerby gymnasium haft; dels alla berättelser som vi fått från flyktingar som kommit till Vimmerby och till andra ställen i Sverige. Idag talar vi ofta om människor som grupper – flyktingar, invandrare, tiggare och så vidare – men i vår utställning möter vi människor som är som du och jag… bara med ett litet annorlunda och kanske mer dramatiskt öde, men med samma, absolut samma, människovärde!

Och om en vecka, på lördag klockan14.00, öppnar vi andra delen av Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs – som också hänger intimt ihop med Astrid Lindgrens värderingar och gärning. Vi öppnar livsglädjens rum, lunden och lövsalen, vi låter bäcken porla fritt – och vi ska ta er med in i melankolins trolska mossträdgård.

Naturen var synonym med frihet för Astrid Lindgren – men också med ansvar för att behålla och bevara vår miljö, våra hagar, skogar och lundar. Och i den vackraste naturen och i våra trädgårdar är det inget snack: där är det verkligen mångkulturellt och naturen låter tusen blommor blomma!

*
Ibland frågar folk: ”Vad innebär det att vara svensk?”
Jag tycker egentligen att frågan är ganska ointressant, men skulle jag svara så skulle jag säga: ”Att vara svensk, det är att vara Astrid Lindgrensk!”

Ty det som är utmärkande för de flesta av oss som bor och lever i Sverige är att vi delar den värdegrund som Astrid Lindgren så många gånger givit uttryck för i sina berättelser och texter: respekten för alla människors lika värde, respekten för barns rättigheter och egenvärde, den orubbliga tron på demokrati och det öppna samtalet; på rättvisa, frihet, hänsyn till natur och miljö och en innerlig längtan efter fred.

Om jag är stolt över att vara svensk, så är det inte för att jag känner samhörighet med dom som har folkdräkt, spelar nyckelharpa, dansar hambo eller dricker brännvin – nej, det som gör mig stolt över att bo i Sverige är vår frihet och alla de människor som är toleranta, som öppnar sina sinnen mot nya intryck från andra håll i världen, som bejakar människor med olika bakgrund. Precis som Astrid Lindgren gjorde.

*

Idag, på den svenska nationaldagen, ska vi vara glada och stolta över Sverige. Men det är samtidigt på sin plats att höja ett varningens finger för just nationalismen. Dom nationalistiska rörelserna i Europa växer, så även i Sverige. Det är rörelser som exkluderar människor, som sätter grupper och nationer mot varandra.

Det finns också en del som försökt kidnappa Astrid Lindgren och göra henne till nån sorts symbol för nationalismens strävan efter ett gammaldags, renodlat, ”svenskt” lyckosamhälle, där inga utlänningar finns och där alla är harmoniska och lyckliga!

Jag ska därför avrunda med att citera ur ett brev som Astrid Lindgren skrev till sin tyska vän och beundrarinna Louise Hartung i Berlin den 5 oktober 1957. Louise hade reagerat på att svärdsslukaren Alfredo i Rasmus, Pontus och Toker bröt på tyska och att Astrid hade skapat honom för att förlöjliga tyskar och resandefolket.

Så här skrev Astrid till svar:

” Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Och det tycker jag vi ska tänka på just denna dag: nationaldagen! Vi är alla människor, alla vi som bor och vistas här i Sverige – oavsett om vi heter Lindgren, Ibrahim, Riedel, Jularbo eller nånting helt annat!

Och med detta vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve för ett tolerant, öppet, demokratiskt och vänligt välkomnande Sverige: Hurra Hurra Hurra Hurra!”

*

PS. Talet hållet i samband med Vimmerbys nationaldagsfirande i Källängsparken 6 juni 2015. /Kjell Åke Hansson. DS.

Annonser
h1

Både svarta och vita i Pippi-familjen

november 15, 2011

DAGENS GÄSTBLOGGARE ÄR Karin Nyman. Hon skriver apropå den senaste debatten om Pippi Långstrump och rasism, som uppmärksammats av såväl svensk som internationell press.

I går kunde vi presentera ett hittills okänt brevcitat om rasism,  skrivet av Astrid Lindgren redan 1957.

Karin Nyman är som bekant dotter till Astrid Lindgren och den som levt med berättelserna om Pippi längre än någon annan. Här är hennes inlägg som gästbloggare:

Pippi Långstrump är en fara för barnen igen!

Hon har ju alltid varit fenomenal på att sprida fördärv – först lärde hon ut dåligt uppförande, nu lär hon ut kolonial rasism. Enligt den tyska teologen Eske Wollrad visar böckerna om henne dessutom ”nästan bara den vita världen och så ser inte verkligheten ut i dag”, läser jag i Aftonbladet.

Det är ju bara att hålla med om den saken.

När Pippi kom till, på 1940-talet, var den svenska världen helvit. Svarta människor fanns mycket långt bort på andra sidan jorden, knappast några svenska barn hade sett någon på nära håll. (Jag hade det inte.)

Afrikaner fick man se på bild, i böcker, i bästa fall i någon film, tv fanns ju inte då. De framstod som mycket exotiska i forskningsresandenas berättelser. I skolböcker och barnböcker beskrevs de schablonartat.

Jag tror att den bild många av 40-talets svenska barn fick av svarta människor var lik den som återges i kapitlet De stora landena i Bertil Malmbergs bok Åke och hans värld (från 1924, återpublicerad i Folkskolans läsebok 1941): Åkes pappa berättar för honom om ”de märkvärdigaste folkslag”, eskimåer, indianer och ”de lustiga japaneserna” – ”Men ingenting tilltalade honom så mycket som människoätarna i Afrika; ty de hade pinnar i näsan”. 

Sådana tilltalande exotiska bilder tog Pippi lustfyllt tag i och skruvade ett par varv till.

Kineser åt svalbon, visste man i Sverige, så Pippi berättade om kinesbarnet Petter i Shanghai som trilskades och vägrade att ”ta ett svalbo för pappa” så länge att han till sist dog ”av ren tjurskallighet” och svält.

I Egypten gick alla människor baklänges (”Hur vet du det?” frågade Tommy, ”du har väl inte varit i Egypten”, det hade faktiskt inte vanliga svenska barn på hans tid).

I Söderhavet hade Pippis pappa blåst i sjön under en storm men säkert flutit i land hos några negrer som bodde där och blivit vald till kung. Själv skulle Pippi bli negerprinsessa. 

När det sen blir två böcker till om Pippi, och hennes pappa och hans kurrekurredutter visar sig finnas på riktigt så att man kan fara och hälsa på dem, skriver Astrid Lindgren om dem på ett nytt sätt. Hon tar liksom in dem i Pippi-familjen, svarta och vita barn är tillsammans hela dagarna och de svarta tycker precis som Tommy och Annika att Pippi är särskilt rolig att leka med.

Pippi vänder snabbt på exotismperspektivet och berättar de märkligaste saker om Sverige.

När kurrekurreduttpojken Momo något fördomsfullt säger att vita barn inte kan spotta (Pippi har ordnat en tävling i längdspottning) svarar Pippi förtrytsamt: ”Det som dom får lära sig i skolorna från första klassen! Längdspottning och höjdspottning och spottning under språng. Du skulle se Tommys och Annikas fröken, aktare vad hon kan spotta! Hon har tagit första pris i spottning under språng. När hon löper omkring och spottar så jublar hela stan.”

Men först, innan de sätter i gång att leka och spotta, innan banditerna Jim och Buck dyker upp för att försöka stjäla pärlorna som barnen spelar kula med, innan det roliga börjar, kommer den scen som Eske Wollrad tycker är allra värst kolonialrasistisk – de svarta barnen hälsar Pippi med att falla på knä för henne. Pippi lägger sig direkt på knä själv för att se vad det är de letar efter. ”Tycks ha varit andra sakletare här före oss, sa hon efter en stund. Här finns inte så mycket som en knappnål, det försäkrar jag.”

Men då förklarar Momo att de gör så bara för att hon är en ”micke fin vit prinsessa”. Pippi begriper att det gäller att ta ur honom den idén så fort som möjligt och pratar aldrig mer om att hon är negerprinsessa.

Själv har jag alltid varit övertygad om att den här okomplicerade, roliga och spännande berättelsen om barn som självklart lekte samma saker på en söderhavsö helt och hållet tog udden av en del vanföreställningar och rasism som fanns.  Då.

Eske Wollrad vill så gärna göra ändringar i de otidsenliga Pippi-böckerna. Hon vill inte ”fördöma dem helt”, eftersom en del är positivt i dem och de är roliga. Men de måste förses med fotnoter till ”känsliga ställen”.

Eske Wollrad tycker att böcker för barn rätt ska spegla dagens verklighet.

Det är bara det att Pippiböckerna inte är, och aldrig har varit, skildringar av en verklighet.

Karin Nyman

Fotnot: Igår publicerades här i bloggen ett brevcitat från 1957 där Astrid Lindgren själv klargör sin ståndpunkt i frågor om rasism, nationalism och patriotism. Läs det här.

De ursprungliga artiklarna om saken finns i The Guardian, The Local och Aftonbladet.