Archive for the ‘Debatter’ Category

h1

Vision, vänner och vansinne

augusti 13, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är det tredje och definitivt sista inlägget: Vision, vänner och vansinne.

*

11698765_10153133727037815_5187250336124194453_oNU HAR JAG tagit farväl av mitt kontorsrum. Det är utrymt och tomt på mina saker. Jag har lämnat kvar våra fyra honnörsord på whiteboardtavlan:

Platsen
Äktheten
Engagemanget
Människan

Det känns bra. Nu får någon annan ta vid. Som chef ska man passa sig för att stanna för länge, i synnerhet i kreativa jobb. Åtta och ett halvt år är ändå en rejäl del av en livstid.

* 

Att bygga upp ett kulturcentrum från scratch i en helt främmande miljö är en utmaning. Den antog jag på hösten 2006 i Vimmerby, när jag blev VD i det kommunala aktiebolaget Astrid Lindgrens Näs AB. Jag minns vad dåvarande kommunchefen Christer Johansson sa första gången vi talade om jobbet:

– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad det här kan bli.

Sedan talade han om hur kommunen skulle kunna köpa in grannfastigheterna, återplantera den gamla allén som gick mellan centrala stan och Astrid Lindgrens barndomshem, hur man skulle kunna bygga en lantlig gångväg (med kossor, höbalar och hela baletten) mellan Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs och en rad andra expansiva och i grunden kloka tankar. Han hade en vision och var rätt ute.

Men han hade glömt en sak. Förankringen i den politiska sfären. Astrid Lindgrens Näs uppdrag hade från början alldeles för dålig acceptans hos de fullmäktigeledamöter som faktiskt hade beslutat om det.

Om jag ska vara självkritisk så tror jag att jag underskattade den delen. Det som var självklart för mig, och som förespeglades mig när jag anställdes, visade sig inte vara fullt så självklart. Nämligen att Vimmerby skulle göra en tveklös och ganska påkostad satsning på ett kulturcentrum i Astrid Lindgrens namn.

Det visade sig snart att det bland annat fanns en negativ opinion som lokaltidningens redaktör gav uttryck för och gärna underblåste, av för mig fortfarande outgrundliga skäl. Det fanns också bland några lokalpolitiker en uttalad allmän skepsis mot kultur, kulturhus och museer. Eller ett rent ointresse eller icke-engagemang; en av politikerna i min dåvarande styrelse ställde exempelvis under det första verksamhetsåret bara en enda konkret fråga, och den handlade om när styrelsearvodet skulle betalas ut.

Av sådana skäl var det av största vikt att bolaget fick in extern expertkompetens i styrelsen. Inte minst på ordförandeposten, där Kronobergs landshövding Kristina Alsér  gjort en tung och viktig insats genom åren.  

Några månader efter invigningen 2007 av Vimmerbys nya kulturcentrum Astrid Lindgrens Näs, besöktes vi av den socialdemokratiska gruppen i kommunen. En medelålders metallare sa rakt ut: ”Vad har jag för nytta av det här? Jag har aldrig i hela mitt liv gått på museum.”

Den frågan har förföljt mig sen dess.

Och jag tror att många museiansvariga och kulturaktörer i landet brottas med samma fråga.

GraffitiNAS
En vision för en offentlig kulturverksamhet måste innehålla viljan att inkludera alla. Barn, nya svenskar, kulturovana, åldringar, turister, whatever. Och inkludera dem både som besökare och medskapare.

Men en vision kan inte innehålla allt på en gång.

Den vision som styrelsen för Astrid Lindgrens Näs mejslat ut, med början från 2008 (under den tid jag varit VD och Kristina Alsér ordförande),  har framförallt handlat om utveckling av hela verksamheten och besöksmålet. Trädgårdssatsningen har en speciell udd riktad mot målgruppen trädgårdsintresserade och våra skolprojekt förstås också mot målgruppen skolbarn – men i övrigt har visionen varit att från grunden skapa en spännande Astrid Lindgrensk arena, med en mängd attraktiva och relevanta erbjudanden för de många människorna.

Eller med andra ord:  skapa en mötesplats som lockar en rad olika människor med olika behov. En föränderlig mötesplats som ska kunna utvecklas många år framöver.

Utan en vision hade vi lätt kunnat tappa färdriktningen och relevansen, och frestas till att endast fokusera på att skapa ett så lönsamt turistmål som möjligt; vackert och tillgängligt visserligen, men utan någon mer långsiktig tanke och idé.

Spännande trädgårdar, utställningar och programkvällar kan man skapa överallt i Sverige som ett sätt att dra turister. Men just Vimmerby har unika förutsättningar. Det relevanta i att göra det just här, intill Astrid Lindgrens bevarade barndomshem, är förstås just kopplingen till författaren och hennes tematik.

Att bygga trädgårdar med teman från Astrid Lindgrens idévärld blir aldrig så självklart som här. Att bygga utställningar kring Astrid Lindgren eller annan barnkultur blir heller aldrig så självklart som här.

Men just den insikten är också uppfordrande för oss. Vi kan inte  fuska. Både ägaren (politikerna) och utförarna (styrelsen, jag och mina medarbetare) har tvingats anstränga oss för att förstå storheten i det Astrid Lindgren skapat. Vi måste plugga på, läsa biografier, analyser, avhandlingar och originaltexter  för att hitta det verkliga djupet och få de allra bästa idéerna.

Först då kan vi leverera en äkta produkt till våra besökare. Allt annat vore just – fusk!

GraffitiNAS
Astrid Lindgrens Näs kan i skrivande stund (till och med juli) notera ett rejält ökande besöksantal jämfört med tidigare år. Jag är övertygad om att det är resultatet av att företaget och styrelsen faktiskt haft en kvalitetsvision – och inte bara ett budgetmål –  som styrt verksamheten och som signalerat en tro på företagets potential.

Ibland blir det som man vill, helt enkelt.

En vision är viktig för att tala om för omvärlden (exempelvis kommunfullmäktige) vilka långsiktiga mål en organisation strävar mot och vilka ambitioner organisationen har. Visionen är också viktig för att lyfta medarbetarna, ge dem en betydelsefull roll och få dem att inse var ribban ligger vad gäller kvalitet på utbudet, företagskulturen och den gemensamma strävan.

Att ha en styrelse som lägger ribban högt är en förutsättning för framgång. En livlig och mycket kreativ kvällssittning med styrelsen någon gång under 2013 gav följande vision, som i sin tur hämtat delar från värdegrundsarbeten från personalen:

”Med obrottslig trohet mot Astrid Lindgrens värderingar ska Astrid Lindgrens Näs år 2025 vara en häpnadsväckande och attraktiv mötesplats och aktör, och ett av Sveriges mest intressanta kulturella besöksmål.”

Fint, va? Till de som hävdar att visionsarbete och ord på papper bara är tjafs och slöseri med tid säger jag: utan den visionen hade vi haft mindre mod, blivit mer återhållsamma, kanske mer slarvigt kommersiella och haft en sämre strategi för långsiktig utveckling än den som nu finns.

Utan visionen hade Astrid Lindgrens Näs varit ett ganska ordinärt turistföretag. Nu är det ett unikt berättelseföretag, som inte bara vill leverera en vacker upplevelse i största allmänhet, utan också insikter, engagemang och kunskaper till varje besökare.

Och potentialen framöver är enorm.

GraffitiNAS
Man måste ha vänner. I synnerhet måste en kulturverksamhet ha vänner.

Här kan jag också vara självkritisk. Vi borde redan vid starten ha satsat på ett mer djupgående förankringsarbete. Vi borde direkt ha avdelat större resurser till ett professionellt publikarbete och dessutom försökt hitta stadiga kompisar att samarbeta med inom näringsliv och universitet.

På ett sätt är det förstås också en resursfråga. Under de år jag kan överblicka har vi försökt, ibland mer och ibland mindre. Att Astrid Lindgrens Näs besöksantal nu ökar rejält är ett resultat av de senaste årens publikarbete och vässad marknadsföring, där inte minst trädgårdsprojektet varit en god murbräcka.

Men att Astrid Lindgrens Näs ännu inte har några påtagliga stadigvarande samarbeten med näringsliv och akademi är kanske det jag ändå beklagar mest, när jag ser i backspegeln. Vi har visserligen kursen ”Att skriva barnlitteartur” i samverkan med Linnéuniversitetet, men det har hittills stannat där.

Jag är övertygad om att en framtida expansion av verksamheten, besöksmässigt och innehållsmässigt, förutsätter nära relationer till andra företag och universitet i Sverige och utomlands. Men då måste verksamheten också ha ett sakinnehåll som attraherar näringsliv och universitet.

Nu, när själva grunden är lagd och arenan snart är utbyggd, finns det stora möjligheter att hitta sådana samarbeten som näringslivet (lokalt och nationellt) och lärosätena kan dra nytta av. Jag talar alltså inte om sponsring, utan om goda gemensamma och långsiktiga projekt.

Det finns exempelvis, som organisationen Svenskt Näringsliv skriver, ett ”ökat tryck på företagen att respektera mänskliga rättigheter”. Många företag arbetar också i dag med de värdegrundsfrågor som Astrid Lindgren på så många olika sätt gestaltat och lyft fram. Hon är en gemensam nämnare som vi alla kan samlas kring och som alla känner till.

Platsen Astrid Lindgrens Näs skulle därför tveklöst kunna skapa en särskild relief till utbildningar, ledarskapsutveckling och andra CSR-frågor som skulle gagna företagen och ge verksamheten på Näs ett unikt innehåll.

GraffitiNAS
Ibland i museivärlden tycker jag mig ha märkt ett vilset eller ibland skräckslaget förhållande till samverkan med näringslivet. Men ett kulturcentrum, museum och besöksmål behöver sådana vänner också, vid sidan av de gängse besökarna.

Frågan är bara hur man utvecklar ”produkten”? Den som får näringsliv och akademi att börja använda Astrid Lindgrens Näs som en spelplats? För ”produkten” kommer inte neddimpande av sig själv och all produktutveckling kostar pengar.

Hittills har det inte funnits vare sig mentalt eller ekonomiskt utrymme i Vimmerby för särskilda satsningar, utöver de årliga anslagen till Astrid Lindgrens Näs. Men om man på sikt vill skaffa sig nya vänner, och låta företaget och kommunen spela en större roll regionalt, nationellt och internationellt, då skulle jag vilja tipsa om hur man gör i HC Andersens hemkommun Odense.

H. C. Andersen Fonden är en ”utvecklingsfond”, där såväl kulturministeriet, danska tillväxtverket, den nationella danska turistorganisationen Visit Denmark, universiteten som Odense kommun samverkar och satsar. En Vimmerby-variant borde också förstås engagera näringslivet.

H.C. Andersen Fonden säkrar upp forskning om författarens liv och gärning, event med anknytning till Andersen, hittar nya sätt att stimulera Andersen-turismen (och den är stor!) och bidrar till internationella samarbetsprojekt.

Så kan man också få vänner.

GraffitiNAS
Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Så sa Astrid Lindgren i en av alla de otaliga intervjuer som hon gav (Svenska Dagbladet 28/9 1970). Det där blir ett allt viktigare citat att åberopa.

För inte menade hon det mänskliga vansinne som består i krig, kärnvapen och förtryck – nej, här är det den fabulerande konstnären Astrid Lindgren som talar! Och som proklamerar tolerans för olikheter, galna upptåg, diktens frihet, tolerans för konstnärligt avancerade och spännande uttryck och – inte minst – för de människor och företeelser som kan verka en smula udda och galna, men som just därför bidrar till att föra vår värld framåt.

En Pippi Långstrump, en Chaplin, en Louise Bourgeois, en… ja, välj vilken udda konstnär eller vetenskapare som helst!

Här tror jag nyckeln till framgång för en kulturell verksamhet ligger. Att våga använda de mest spännande, kontroversiella och egensinniga konstnärliga uttrycken. Våga göra det oväntade. Det provocerande. Det som sticker ut och ger ringar på vattnet, både i media och i människors inre. Det mänskliga vansinnet, för att tala  med Astrid Lindgren – med betoning på det mänskliga.

Jag hoppas  verkligen att Astrid Lindgrens Näs framöver kommer att vara en av de modigaste platserna av alla vad gäller det!

GraffitiNAS
Det här blir mitt 571:a och sista inlägg i den här bloggen, som jag startade i augusti 2008. Tack till alla som orkat läsa. Nu får den gå till bloggarkiven som ett litet dokument över de gångna åren.

Men jag tar inte farväl av Astrid Lindgrens Näs. Jag vet att jag kommer att besöka platsen om och om igen, som vanlig nyfiken besökare. Och jag är helt säker på att personalen och mina framtida efterträdare kommer att åstadkomma något ännu mycket bättre och lockande i framtiden, till glädje och nytta för en växande och nöjd skara besökare.

Det är en i grunden otroligt lustfylld känsla att veta att det här företaget och den här platsen ständigt kommer att vara stadd i kreativ förändring, med det vi åstadkommit fram till nu som bas.

Själv börjar jag nu arbeta som programchef på Sveriges Radio i Göteborg. Ett annorlunda jobb, kanske, men också likartat – det handlar om att skapa förutsättning för det spännande berättandet nu och i framtiden. Och att arbeta såväl på Astrid Lindgrens Näs som på Sveriges Radio är verkligen ”public service”, det vill säga – att arbeta i allmänhetens tjänst!

Vi hörs, hoppas jag. Tack och hej.

Läs gärna de andra två avslutande inläggen Om Astrid Lindgrens betydelse och Samhällets kroppspulsåder – kultur!

h1

Samhällets kroppspulsåder – kultur!

augusti 12, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är andra inlägget: Samhällets kroppspulsåder – kultur!

*

https://astridlindgrensnas.files.wordpress.com/2015/08/ad22d-meshke2.jpg?w=279&h=210MITT LIVS ABSOLUT första kulturupplevelse var en dockteateruppsättning med marionettmästaren Michael Meschke. Åtminstone den första jag med säkerhet minns.

Det hände sig i Örebro för länge sen, i en liten teaterlokal på Järnvägsgatan, och av någon anledning så var det min i övrigt icke-kulturelle far som tog mig dit.

Eller icke-kulturell, förresten. Han var väl som folk är mest. Lyssnade på radio, såg på teve, läste lokaltidningen och undantagsvis en bok. Förmodligen ville han ge mig en stunds förströelse eller kanske själv komma bort ifrån någonting, och för mig var det stora i den upplevelsen att få göra något ovanligt tillsammans med honom. Säten av röd plysch, lite godis, mörker och ett hyssjande i salongen när allt skulle börja. Lagom spännande med en trygg pappa intill.

I efterhand har jag insett att det storartade i hela situationen inte var det som skedde, utan att det skedde.

Att Michael Meschke ägnat halva livet åt marionetteater för att erbjuda sina konster till oss, att någon engagerat honom just för vår skull, att det fanns en lokal, att någon sålde biljetter, att en vaktmästare och tekniker jobbade den söndagen, att det också fanns nån sorts finansiering, en organisation och en massa människor som man aldrig såg bakom kulisserna.

Det storartade var att allt detta fanns till bara av en enda anledning: att vi skulle få en teaterupplevelse!

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Under åren på Astrid Lindgrens Näs har jag ofta tänkt på hur viktigt det är med ett rikt utbud av kultur för ett litet samhälle. Och hur svårt det har varit att få uppslutning kring tanken att kultur i sig är av godo – och därmed också måste få en rejäl plats i samhällets budget.

I dagens kulturdebatt pågår det ett ibland närmast parodiskt sökande efter argument som legitimerar offentligt finansierad kultur. Det tjatas om allt som är mätbart: folkhälsotal, positiva effekter för läsförståelse, arbetsmarknad och sysselsättning, kulturens roll i integration eller rehabilitering, om de unga kreativa konstnärernas och företagens miljonomsättningar och exportvärden och så vidare.

Jag är själv en av alla de som försökt leda i bevis att satsningar på kultur ger mätbara ekonomiska effekter på samhället. Jag har gjort det i tron på att, om vi bara kan argumentera för att kultur är samhällsekonomiskt lönsamt så uppnår vi legitimitet gentemot skattekollektivet (eller snarare de politiker som fördelar pengarna), både på lokal, regional och statlig nivå.

Men vare sig jag eller någon annan kommer någonsin att lyckas med den argumentationen.

Helt enkelt därför att det är en endimensionell, kortsiktig och ofullständig metod att ha vår tids typiska ekonomism som enda måttstock. 

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Man kan säga att de samhälleliga kulturfrågorna och miljöfrågorna går hand i hand: de handlar egentligen aldrig om hur man på kort sikt ska skapa ekonomiska resultat eller avkastning på insatt kapital. Kvartalsrapporterna är så att säga mindre viktiga än 100-årsboksluten.

Däremot handlar de om framtiden. För visst är det både rimligt och nödvändigt att vi idag investerar våra gemensamma pengar på miljöområdet, även om ”vinsten” framförallt kommer framtida generationer till del? På samma sätt bör kulturpolitiken handla om att investera i ett kulturellt mångfaldigt och rikt framtida samhälle. Inte för att det ger kulor tillbaka i plånboken idag, utan för att det har ett omistligt värde för individer och samhälle för lång tid framöver.

Ett operahus eller ett museum byggs inte i första hand för att omedelbart bli en strålande business, utan för att gamla och nya kulturella uttryck ska leva vidare idag och imorgon. Värdet av detta är omöjligt att plita ner i ett excel-dokument – men det betyder ju sannerligen inte att värdet inte finns.

Moderaternas förre partisekreterare Mats Svegfors, sedermera också radiochef,  uttrycker det så här i en utredning han nyligen gjort angående att arkitekturen tappar mark i svensk stadsplanering:

”Min huvudförklaring är att ekonomismen blir starkare och starkare. Där fordom skönhet var råder nu kronor och ören. Vad betyder det rent konkret? – Kortsiktighet. Oavsett om det är marknaden eller kommuner som bygger så byggs det för att kalkylen ska gå ihop kortsiktigt. Trots att vår stora utmaning är långsiktig hållbarhet.”

Jag själv menar att utgångspunkten för varje politiker, som brottas med frågan ”Vad får kultur kosta?”, måste vara insikten om att kultur är en livsviktig mental infrastruktur i varje samhälle. Om den kulturella infrastrukturen inte underhålls och stimuleras tillräckligt mycket så förfaller samhället, långsamt men säkert.

Och omvänt: insikten om att satsningar på kultur leder till välbefinnande, tillväxt och utveckling över tid för varje samhälle och dess individer.

Det innebär förstås inte att politiken ska satsa obegränsade pengar på kultur. Men alla ansvariga politiker måste anstränga sig för att inte bara se de kortsiktiga kostnaderna, utan också det långsiktiga värdet.

Och sen ha modet att agera därefter.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Kultur är samhällets kroppspulsåder. Kultur pumpar oavbrutet syre genom vår kropp och våra hjärnor. Kultur hjälper oss att tänka och vidga våra tankar. Olika kulturyttringar gör oss mottagliga för nya intryck, nya idéer, nya sätt att se på vår egen tillvaro och vår omgivning.

Som enskilda människor gör vi hela tiden mentala förflyttningar: vi tar till oss ny musik, vi lär oss äta nya maträtter, vi ser plötsligt ett nytt värde som vi inte upptäckt tidigare i bilder, konst, mode, design eller arkitektur.

Detta är livsnödvändigt. Vi måste utvecklas för att inte vi och våra samhällen ska stagnera i en slags stillastående dåtid. Vi måste följa med utvecklingen och helst också driva på den. Våra politiker och vi andra måste söka efter framtidens lösningar på de problem vi har idag. Och det är inom kulturen som diskussionen om det nya förs mest fritt och vågat; kanske inte alltid konkret problemlösande – men alltid med nya perspektiv och synsätt.

Min övertygelse är att den stad eller kommun som är ovan vid kultur – eller rent av är kulturfrånvänd – har  sämre möjligheter att utvecklas, än de platser som genomsyras av olika sorters kulturyttringar, kulturella aktiviteter och företagsamhet inom de nya kreativa näringarna.

Utan stimulans av våghalsiga och entreprenöriella konstnärer, artister, skådespelare, författare, musiker, spelutvecklare och andra i den brokiga skara som jobbar med kultur – ja, då stannar tankarna även i samhället runtom.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Förr flyttade människor och företag dit råvarorna fanns: skogen, malmen, vattenkraften och den bördiga jorden. Idag söker sig allt fler företag och anställda till kreativa och dynamiska platser. Man söker den kritiska massan, den samling människor som gör att utvecklingen tar fart.

Storstäderna har en given fördel med sitt utbud och sin mångfald. Men de mindre orter som kommer att överleva, och till och med växa, i Sverige i framtiden är de som etablerar sig som innovativa, kulturella centra.

Det finns en mängd internationella exempel på den saken. Även om de ofta handlar om större städer, så är mekanismen densamma: satsningen på kultur (och utbildning) driver fram en positiv samhällsutveckling. Ett av många exempel är konstnären Pablo Picassos födelsestad, Malaga, som har upplevt ett uppsving på en rad olika områden efter att man, trots urusel kommunal ekonomi och enorma behov av annat näringslivsstöd, hade modet att öppna ett stort och påkostat Picasso-museeum år 2003 (idag ett av Spaniens största besöksmål). Att den satsningen var helt avgörande för framtidstron och andra investeringar i Malaga är det få som förnekar idag.

I det något blygsammare fallet Vimmerby finns också särskilda möjligheter, eftersom politikerna inte heller här behöver konstruera någon halvfejkad guldgruva. Ty ingen kan väl önska sig något bättre än Astrid Lindgren som som bas för att utveckla ett starkt och innovativt kluster av kulturaktiviteter och aktörer?

Visst, det kräver både investeringar och nytänkande. Just nu är den diskussionen tyvärr blockerad, mycket på grund av att perspektivet är så kort både hos politiker och allmänhet.

Men den dag då diskussionen inte längre handlar om småskolors placering eller ett bilfritt torg, utan om elevernas samlade utveckling i kommunen (skolan är den kanske viktigaste kulturinstitutionen av alla!) och om ett samlat grepp över stadsplanering, arkitektur och sociala miljöer – och när ledande politiker vågar driva framtidstankar om den kreativa kulturkommunen Vimmerby – ja, då har vi en kommun som kommer att sticka ut som ett strålande exempel i Sverige och dra till sig både blickar och friska pengar utifrån.

För varför skulle inte en målmedveten satsning på kultur göra att Vimmerby, med sin redan idag stora teaterpark, drar till sig ett allt mer ökande antal unga skådespelare, manusförfattare, teatertekniker, musiker, IT-utvecklare och kreatörer? Men precis som för övriga näringslivet så krävs det att någon (läs: kommunen) krattar i manegen och skapar förutsättningar (läs: kreativa utbildningar, företagscenter, en innovativ modig stadsplanering och kulturhus med resurser!).

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Det kommer aldrig att vara möjligt att bevisa och mäta upp kulturens kraft i ett samhälle.

Men den som vill kan göra ett tankeexperiment kring Vimmerby:

Låtsas som om Astrid Lindgrens Värld aldrig hade funnits, ta bort konsthallen i varmbadhuset, riv Astrid Lindgrens Näs och asfaltera trädgårdarna, kör Komedianten på porten och driv bort alla webbdesigners, grafiker, trubadurer, bokhandlare och Oratoriekörer ni kan hitta – och säg sen vad som blev kvar?

Eller tänk tvärtom. Dubblera Astrid Lindgrens Värld. Bygg en ny, stor konsthall med ett modigt uppdrag (varför inte Europas enda konstmuseum för barn, med konst och illustrationer som är skapade för barn?). Låt Astrid Lindgrens Näs få möjlighet att utveckla nutida temautställningar och kurser/konferenser med kopplingar till Astrid Lindgren. Inrätta en nationell barnteaterutbildning. Bygg en ny teater, Stadsteatern Komedianten, och etablera ett gästspelsutbyte med Dramaten och låt även Oratoriekören hålla till där. Inrätta ett inkubatorcentrum i Vimmerby för unga kreativa företagare och koppla exempelvis ihop det med Brewhouse i Göteborg.

Säg sen vilket av dessa två scenarios som skulle gagna Vimmerby bäst i framtiden.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Till sist: kulturens kraft är enorm. På samhällsutvecklingen, ekonomin, hälsostatistiken och allt det där andra vi brukar tjata om.

Men jag tror det är viktigt att vi aldrig glömmer att den absolut största effekten som kultur har är på  – människan. Den enskilda människan. Du och jag.

Därför är det så viktigt att både politiker, allmänhet, företagsledare och opinionsbildare förstår detta enkla: en kulturupplevelse kan förändra en enskild människas liv! En bok, en film, en föreställning, ett musikstycke, en text, en länk, en show, ett möte med något nytt.

Och att det är just på grund av alla dessa små, små förändringar vi alla gör genom våra kulturupplevelser i stort och smått, som också samhället förändras.

Att skapa möjligheter för varje medborgare att ta del av  ett brett, kreativt och självständigt kulturliv bör därför vara ett av politikens huvudmål, både på lokal, regional och nationell nivå. Om man nu vill att blodet ska syresättas därinne i samhällets kroppspulsåder.

Som det faktiskt gjorde en smula den där söndagseftermiddagen för väldigt länge sen på Järnvägsgatan i Örebro. Effekten av det håller i sig, jag lovar.

https://i1.wp.com/d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/acj9pfjcboxehziss9nt.jpg

Läs gärna även de andra två inläggen i min avslutande serie: Om Astrid Lindgrens betydelse och Vision, vänner och vansinne.

Fotnot: Bilderna är hämtade från Michael Meschkes hemsida http://www.michaelmeschke.com

h1

Om Astrid Lindgrens betydelse

augusti 11, 2015

Efter drygt åtta år slutar jag nu som VD för Astrid Lindgrens Näs, ett växande och unikt kulturcentrum och besöksmål i Vimmerby. I tre avslutande blogginlägg reflekterar jag över min tid på Astrid Lindgrens Näs. Det här är första inlägget: Om Astrid Lindgrens betydelse.

*

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.45.09I VIMMERBY HÖR man ofta frågan: ”Vad hade Vimmerby varit utan Astrid Lindgren?”. Och i nästa andetag det självklara svaret: ”Ingenting!”.

De flesta boende i kommunen har numera insett Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerbys identitet och utveckling. Under de åtta år som jag kan överblicka har det skett en rejäl förskjutning i den allmänna opinionen. Nu hör jag sällan eller aldrig någon muttra över kopplingen mellan Vimmerby och Astrid Lindgren.

Jag vill förstås gärna tro att etableringen av Astrid Lindgrens Näs har spelat en viktig roll för att skynda på den utvecklingen. 

Länge var teaterparken Astrid Lindgrens Värld ensam på arenan; en isolerad och glimrande satellit i det småländska universumet, dessvärre inte överdrivet sammandockad med moderskeppet Vimmerby kommun och dess utvecklingsplaner, företag och liv i övrigt.

Men invigningen av ”syskonföretaget” Astrid Lindgrens Näs 2007  – samma år som 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse – blev en brytpunkt. Satsningen är långsiktig och har hittills haft stöd från de flesta ledande politiker i kommunen, även om en och annan har svajat i halvhjärtade försök att gå en förmodat negativ folkopinion till mötes. Jag utgår dock från att stödet, både i pengar och ord, kommer att vara obrutet även i framtiden.

Astrid Lindgrens Näs är ett slags synligt kvitto på att kommunen nu på allvar börjar förstå vikten av att vara Astrid Lindgrens födelsestad. Nu finns åtminstone på pappret en kommunal turismstrategi, som tar spjärn mot Astrid Lindgren. Nu inser allt fler att det kommer nya arbetstillfällen och fräscha skattekronor in till kommunen tack vare Astrid Lindgren. Nu börjar man också få en politiskt hög svansföring gentemot regionala och statliga myndigheter.

Det är bra och verkligen på tiden. Men perspektivet är ändå för snävt.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40

År 2007 firade Vimmerby och resten av Sverige (och en rad andra platser runt om i världen!) 100-årsminnet av Astrid Lindgrens födelse.

I utvärderingarna direkt efter jubileumsåret tyckte jag att det fanns anledning att vara kritisk. Kommunen hade inte haft någon tydlig övergripande plan för hur man skulle ”exploatera” 100-årsminnet. Utfallet av jubileet blev onödigt lamt.

Vimmerby kommuns dåvarande ledning försatte till stora delar chansen att använda 100-årsjubileet för att skapa nationella och internationella evenemang, möten och uppvaktningar. Sådant som kunnat markera Vimmerbys särart som en dynamisk, innovativ, framtidsinriktad och attraktiv plats.

Man försatte möjligheten att skapa nya kontaktytor med näringsliv och politik på en nationell och internationell nivå. Den enda åtgärd man vidtog var att inrätta ett litet kansli för att samordna de eventuella lokala aktiviteter som kunde tänkas dyka upp av sig själva, vilket blev ett ganska otacksamt uppdrag.

Det enda riktigt påtagliga och bestående resultatet av 100-årsjubileet är faktiskt två statygrupper samt tillkomsten av kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs. Inget dåligt resultat i och för sig, men jag är som sagt övertygad om att kommunen kunde ha dragit många fler fördelar av jubileet.

Ett strategiskt arbete borde ha inletts minst fem år innan jubileet och man borde lagt ribban högt. Hallå, vi snackar trots allt om världens mest spridda och älskade barnboksförfattare!

Ingen skulle väl ha ifrågasatt om Vimmerby exempelvis valt att kalla till en internationell konferens om barns rättigheter eller barnkultur, med deltagande på högsta nivå. Eller sjösatt en nordisk barnboksmässa. Eller bjudit in till världens största ”barnteater-turnering” med deltagande av barn och ungdomar från hela världen á la fotbollens Bullerby Cup (det fanns visserligen en SPUNK-festival för internationella barnteatergrupper under några år, men inte som ett resultat av en kommunal strategi utan enbart som ett resultat av några hängivna kulturtjänstemäns och -kvinnors outtröttliga och delvis oavlönade arbete).

Istället bråkade man om snäva tidsplaner, undanträngda gullpudror, en ny utställningspaviljong eller inte, samt utformningen av diverse nya statyer. Ibland sjöngs också klagovisan över att staten inte bidrog till att finansiera 100-årsjubileet, med sura gliringar mot det storslagna nationella firandet av Carl von Linnés 300-årsdag som ägde rum samma år. Men var fanns egentligen de goda och genomarbetade idéerna som Vimmerby kommun och andra intressenter sökte partners kring? De som Linnéjubileet var så fullproppat med sedan lång tid innan?

Sanningen är att de fanns inte.

Och fortfarande, åtta år senare, tycker jag att det saknas en tydlig, övergripande politisk strategi om hur hela kommunen ska utvecklas med Astrid Lindgren som kraft och dragare.  En strategi som slår igenom i hela kommunen, oavsett om det gäller sociala frågor, utbildningsfrågor, stadsplanering, näringslivslokalisering, evenemangsplanering, kommunikation eller kultur.

Någon kommer säkert att hävda att det visst finns: se på turiststrategin, se på alla skrivningar som finns i utvecklingsplanerna för stadsplanering, näringsliv och skola, där Astrid Lindgrens betydelse för Vimmerby hela tiden framhävs.

Okej. Men i så fall är strategierna ännu inte tillräckligt förankrade inom och utom kommunen. Och vem har det övergripande ansvaret för att strategin följs på ett konsekvent och målinriktat sätt? Och att alla medarbetare inom kommunen medvetandegörs om vikten av att förstå strategin och följa den och – inte minst – att lojalt ställa upp bakom den?

Det är som att ha världens finaste järnmalm i gruvan, men ändå inte bestämma sig för hur man ska ta upp och berika den.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Vimmerby är just nu en hårt klämd landsortskommun. Ekonomin är skral. Åtstramningar och krympta budgetar drabbar snart sagt varje förvaltning och verksamhet.

Det anges ofta som skäl till att man inte vill satsa ens en krona ytterligare på det som inte är ”lagstadgad kommunal verksamhet” – ett argument som ständigt dyker upp både i kommunstyrelsen och på lokaltidningens ledarsida (precis som om idealbilden vore att en kommun ska vara passiv på alla andra områden än de som staten fastslagit i kommunallagen).

Å andra sidan håller faktiskt Vimmerby urbaniseringen någorlunda stången; det är inte alls lika dramatiskt krympande befolkningstal i Vimmerby som på andra jämförbara håll. Sannolikt beror det på de påtagligt positiva effekterna av kulturturismen. Och självklart också på det stabila näringsliv som finns med Åbro bryggeri och Ljunghäll som fixstjärnor.

Kommunalt har man dessutom de senaste åren gjort en rad tunga framtidsinvesteringar, i allt från kraftvärme till gymnasieskolan. Det anger en riktning och en tro på expansion.

Men att tro att denna expansion kan ske fullt ut utan att man har en genomgripande strategi för att ta tillvara sitt främsta varumärke, ”Astrid Lindgren”, är inte helt genomtänkt.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Vimmerby är en kommun med låg utbildningsnivå. Ovanligt få i min generation har läst på universitet eller högskola (och senare generationer verkar föredra att bo på annat håll). Sin bildning har man istället ofta fått genom praktiskt arbete, ofta i eget eller familjens företag. Inget ont i det, snarare tvärtom.

Men det kan vara en av förklaringarna till att de mjuka, intellektuella värden som Astrid Lindgren berör inte tillmäts samma betydelse i planeringen som de rent industriella.

Att bygga traditionell industrimark för åtskilliga miljoner anses med självklarhet som en framtidsinvestering – även om ingen industri knackar på dörren just för ögonblicket. Och det är säkert en riktigt strategi.

Men varför är det inte lika givet för kommunen att bygga ut de kunskapsmässiga och intellektuella ”industrimarker” och miljöer som kan skapa sysselsättning i framtiden?

Som till exempel att planlägga och frigöra mark för ett utökat Astrid Lindgrens Värld, etablera en konsthall, satsa på en modernt utrustad teaterlokal, skapa företagshotell och inkubatorer för unga företag inom de kreativa och konstnärliga branscherna, bibliotek, forskningscentra, konferenslokaler och andra kreativa platser? Och också kosta på sig att bemanna dem.

Inte allt på en gång, förstås, men steg för steg i en medveten strategi där målet är att verkligen bli en attraktiv kunskaps- och kulturstad i framtiden.

Efter att under åtta år dagligen ha märkt dragningskraften i namnet Astrid Lindgren så vill jag mena att det är just där som Vimmerby har en extremt unik chans att skapa tillväxt och en hållbar utveckling på sikt. Astrid Lindgrens betydelse kan inte överskattas.

Men det krävs modiga politiker, som även i motvind vågar hävda sin tro på kulturens (läs: Astrid Lindgrens och berättandets) kraft i Vimmerby. Som vågar hävda sin strategi inåt, mot en motspänstig och tjurig kommunal organisation och chefskår, och utåt, mot populistiska opinionsdrivare i lokalpressen, på torget och i fullmäktige. Och som vågar frigöra medel i enlighet med en långsiktig strategi.

Nuvarande kommunalråd, Micael Glennfalk (m), har vågat ta några viktiga steg framåt. När han nu av hälsoskäl avbryter sin mandatperiod kan man bara hoppas på att någon annan kliver fram och fortsatt ser möjligheterna med och storheten i Astrid Lindgren-kopplingen – och slåss för den.

Det behövs modiga politiker som – apropå den aktuella debatten om skolorna i kransorterna – måste våga skapa en kommun som inte bara har ett antal skolor, utan också drar till sig de riktigt bra lärarna och pedagogerna. Och läkarna. Och samhällsvetarna. Och de nya spetskompetenta chefer som behövs inom näringsliv och förvaltning.

Det vill säga ”inflyttare” som vill stimuleras av något mer än vad andra jämförbara småkommuner kan erbjuda. Duktiga människor som dras till dynamiska och kreativa intellektuella miljöer. En sådan miljö som Vimmerby skulle kunna vara i än högre grad, just genom den naturliga kopplingen till en av världens mest lästa författare.

Skärmavbild 2015-08-08 kl. 22.47.40
Talar man om Astrid Lindgrens betydelse så finns det ändå en sak som överskuggar allt: litteraturen.

Huruvida Vimmerby vill eller inte vill – eller förmår eller inte förmår – skapa en dynamisk kommun med Astrid Lindgren som grund är egentligen ett sidospår. Visserligen viktigt för oss som bor i kommunen, men ändå ett sidospår.

Ty den absolut största betydelsen har Astrid Lindgren som författare och opinionsbildare. Inte bara för att hon skänkt miljontals människor en rad starka läsupplevelser. Utan också för att hon påverkat generationer av författare, ja, hela den barnlitterära världen. Och att hon påverkat vårt, ja, många människors sätt att tänka.

Astrid Lindgren har på ett alldeles unikt sätt kommit att bli den fyr som vi alla navigerar runt när vi söker svaret på frågan: vad innebär det att vara människa?

Vad som är Astrid Lindgrens hemlighet funderar jag fortfarande på. Förutom det givna, att hon vågar skriva om nästan allt, ställa svåra frågor och berätta en historia på ett rakt, enkelt och gripande sätt.

Men det unika med Astrid Lindgren, vad är det? Det som har skapat hennes stora, stora betydelse i svenskt kulturliv? Förutom den unika och otvetydiga konstnärliga och litterära talang hon hade?

Jag tror faktiskt det handlar om uppväxten i Vimmerby. Inte att det var just i Vimmerby, utan att hon växte upp i en familj och en miljö som i sig personifierade och stimulerades av alla de goda värden som samtidigt, i  början av förra seklet,  gjorde intåg i vårt samhällsliv.  Omsorgen om de svaga, demokrati, rättvisa, kvinnors och barns lika värde gentemot män, värnandet om naturen och omsorgen om djurhållningen.

Att hon växte upp på en levande lantgård, där död och födsel, bekymmer och glädje, skörd och missväxt hela tiden fanns sida vid sida gav förstås rikligt med stoff till hennes berättelser. Men det gav henne framförallt en klarsynthet kring människors och djurs livsvillkor.

Jag är övertygad om att det är Astrid Lindgrens egna värderingar och förhållningssätt till människor som har skapat hennes storhet som författare, vid sidan av hennes obestridliga talang. Utan den extremt konsekventa inre kompass hon alltid hade, skulle hon inte ha förmått att så djupt känna in och gestalta livets alla svåra frågor. Det är den kompassriktningen som fortfarande får människor från hela världen att bli berörda.

Och som får människor från alla länder att lite vemodiga, men framförallt inspirerade, lämna den stora Astrid-utställningen på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby med orden: ”Hon fattas oss!”

Läs gäran också de andra två inläggen i min avslutande serie: Samhällets kroppspulsåder – kultur! och Vision, vänner och vansinne.

Fotot av Astrid Lindgren på trappan till barndomshemmet i Vimmerby har jag lånat från Vimmerby kommunarkiv. Fotograf: Thorvald Eriksson. 

h1

Fördjupad bild av Astrid Lindgren

januari 2, 2015

AstridaffischDet är ingen tvekan om att dokumentären Astrid – som visats i SVT under jul och nyår – har fördjupat bilden av Astrid Lindgren och hennes exceptionella gärning.

Första delen sågs av nästan 1,4 miljoner människor (endast överträffat av de populära programmen På spåret och Stjärnorna på slottet). Jag är ganska säker på att åtskilliga tittare fick många aha-upplevelser.

Men en dokumentärfilm är ingen sanning. En dokumentär är alltid ett urval.

Jag – som själv har fuskat lite i dokumentärbranschen – vet att varje regissör då och då hamnar i läget att man blir ”bildfattig”. Och vad kan man egentligen berätta utan bilder?

Kristina Lindström har gjort sitt val och skickligt utnyttjat det tillgängliga materialet för att berätta sin lite melankoliska historia om Astrid Lindgren. Det är inte den slutliga och fullständiga bilden av Astrid Lindgren. Men det är en historia som letar efter den inre drivkraften hos författaren och som berättar om de personliga dramatiska erfarenheter som ligger som en ständigt pyrande glöd längst inne i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning. Och i fonden finns hela tiden en samhällsutveckling som Astrid både påverkades av och själv i högsta grad påverkade.

Kristina Lindström och hennes medarbetare har gjort ett mycket gediget och skickligt jobb. Den som specialstuderar research, bildsättning och ljudläggning har all anledning att bli imponerad.

Filmen kommer att bli ett biografiskt filmiskt standardverk över Astrid Lindgren. Tillsammans med den nya skrivna biografin ”Denna dagen, ett liv” av författaren Jens Andersen kastar den nya ljus över en av vår tids mest betydande och inflytelserika författare.

*

Det som möjligen får stå tillbaka i Kristina Lindströms dokumentär är Astrid Lindgrens humor, slagfärdighet, skrivglädje och skaparkraft. Hennes konstnärliga explosion och obändiga skaparglädje! Varför blev hon just författare; varför inte talskrivare, journalist eller politiker? Varifrån kom hennes fria, frimodiga och modiga skrivande och arbetslust? Och hur slipade hon sina och andras instrument, vad är det egentligen i hennes fenomenala berättarteknik som gör att vi idag fortfarande läser henne?

*

Det finns många fina och minnesvärda passager i  dokumentären. En sekvens är relationen till Svenska Akademien. Precis som Ebba Witt-Brattström säger borde det naturligtvis ha varit självklart att välja in Astrid Lindgren som ledamot när tillfälle gavs. Kanske hade hon varit ihärdig och tackat nej, men det är ju i så fall en sak för sig. Karl Ragnar Gierow och de andra herrarna ville dock verkligen inte och försökte markera att de minsann var oberoende av tidsandan.

Så tydligen fick hon aldrig ens frågan.

Men en Astrid Lindgren av idag hade definitivt fått den. Det dåtida motståndet handlade både om kön och genre. Jag är för min del övertygad om att Artur Lundkvist och de andra gentlemännen i Akademien var förvirrade av Astrid Lindgrens exceptionella framgångar och dessutom helt oförstående inför barnboksgenren. Astrid hade en skaparkraft som de själva saknade. Hon hade en påtaglig kommersiell framgång, men också – och framförallt – en konstnärlig. Själv tror jag att Lundkvist och de andra tydligt såg den konstnärliga kvaliteten i Astrid Lindgrens författarskap och avundades den. Och kanske därför försökte blockera ut den.

Dock ska man i rättvisans namn komma ihåg att Astrid Lindgren år 1971 tilldelades akademiens förnämsta egna pris, nämligen Svenska Akademiens Stora pris (som sällan delas ut, och som för övrigt även tilldelades Lennart Hellsing i fjol).

*

Kristina Lindströms film och Jens Andersens nya biografi fördjupar bilden av Astrid Lindgren. Och kanske har en och annan ännu mer fått upp ögonen för hennes storhet som författare och världsmedborgare.

I den sista delen av dokumentärfilmen flimrar ett stort antal internationella tv-inslag förbi, och om inte förr så får man då verkligen klart för sig vilken internationellt betydande författare Astrid Lindgren var och är.

h1

Århundradets kulturhändelse: Pippi i topp!

december 31, 2014

pippitiger.45DET VAR VÄL ingen kioskvältare direkt, att Pippi Långstrump idag utnämndes till Sveriges viktigaste kulturhändelse de senaste 150 åren i Dagens Nyheters stora omröstning.

ABBA, Ingmar Bergman och Nobelpriset må ursäkta, men inget har så radikalt förändrat såväl litteraturen som vår kollektiva uppfattning om barn, flickor och människan som böckerna om Pippi Långstrump.  

Dagens Nyheter har firat sitt eget 150-årsjubileum, bland annat genom att arrangera en stor omröstning bland sina läsare, där uppgiften varit att utse de senaste 150 årens största och viktigaste kulturhändelse i Sverige. Idag redovisas de som hamnade på topp 10 – där Pippi alltså hamnade allra överst, tätt följd av en annan epokgörande barnkulturhändelse, nämligen tv-serien Fem myror är fler än fyra elefanter.  Över 10 000 personer deltog i omröstningen.

Astrid Lindgren har faktiskt ytterligare ett verk på topp 10-listan: antikrigsromanen Bröderna Lejonhjärta går in på en niondeplats. Ingen tvekan, alltså: Astrid Lindgren har en särställning i svenskt kulturliv, i synnerhet om folket själv får bestämma!

Hur stora växlar man ska dra på en sån här topplista är förstås upp till var och en. Att två barninriktade verk hamnar överst i topplistan är glädjande, men rimligen också en följd av att merparten av de röstande har växt upp med både Pippi och Fem myror. Relationen är så att säga mer upparbetad än relationen till Strindberg, Lagerlöf och Heidenstam (ingen av dem med på topp 10-listan!) för gemene man och kvinna av idag.

Men utan tvivel förtjänar Pippi Långstump sin förstaplats med råge. Pippi är en genial skapelse; ett stycke frejdig litteratur med en språklig rikedom och en betydelse över tid som få konstnärliga verk lyckas nå upp till. Att Pippi också har något att berätta för oss i vår tid är uppenbart.

Både Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta har det djup och det allvar som litteratur måste ha för att leva in i evigheten. I den senare boken är det mer uttalat och utskrivet; i Pippi Långstrump däremot finns djupet och allvaret hela tiden under texten, fram till det gripande slutet, där Pippi i sin skärande och föräldralösa ensamhet stöder huvudet i händerna och vilar blicken på ett enda, brinnande stearinljus medan Tommy och Annika tyst betraktar henne från sin trygga, ombonade kärnfamiljsvilla.

*

Pippi Långstrump blev till under brinnande världskrig, när Astrid Lindgren berättade för sin dotter Karin (som hittade på det slagkraftiga namnet). Att Astrid Lindgren formade Pippi till en starkt antiauktoritär flicka medan kriget pågick är med all säkerhet en omvänd spegling av den hotande yttre världen: i avskildheten i hemmet på Dalagatan kunde den diktade protesten mot manligt, auktoritärt styre och språk flöda fritt – där kunde en modig och självständig flicka, med rättvisepatos och civilkurage, bolla fritt med både uniformerade poliser och Starke Adolf.

Några månader efter att andra världskrigets slut spreds boken om Pippi Långstrump över Sverige och strax därpå ut över världen. Boken kom som en befrielse, efter den vanvettiga auktoritära militarismens härjningar. Pippi damp ner som ett ensamkommande flyktingbarn och visade tydligt att en ny tid var kommen. Pippi blev svaret på en intensiv längtan efter den fria människan, människan som inte längre lät sig styras av auktoriteter och envåldshärskare.

Och så länge den längtan finns kvar hos oss människor, så har Pippi Långstump en plats i världslitteraturen. Och är, som sagt, en självklar etta på topplistan över de viktigaste kulturhändelserna de senaste 150 åren!

Dagens Nyheters lista hittar du här. Kommentera den gärna här i bloggen! Bilden ovan är en av Ingrid Vang Nymans klassiska serieteckningar (copyright: Saltkåkan AB).

Och Gott Nytt År – ett år då Pippi Långstrump fyller 70!

PS. I morgon, nyårsdagen, visas sista delen av Kristina Lindströms lovordade dokumentärfilm Astrid  (SVT 1, kl 20.00). Missa inte den! DS.

 

 

 

h1

Nu kommer Astrid Lindgrens krigsdagböcker!

november 4, 2014

omslag bokI DAG BLEV det officiellt. Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945” ges ut nästa år, med förord av Kerstin Ekman och efterord av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman.

Jag har haft förmånen att  få läsa de hittills opublicerade dagböckerna.  Totalt rör det sig om sjutton skrivhäften med svarta pärmar och Astrid Lindgrens speciella handstil. 

När andra världskriget bröt ut 1 september 1939 började Astrid skriva i det första häftet: ”O! Idag började kriget. Ingen ville tro det.”

Sen skriver hon om sin vardag i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under andra världskriget. Det blir till en mycket personlig och nära skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texterna är laddade med både humor, drålighet, stor sorg och förfäran.

Innan debuten

Det finns mycket som är spännande med den här utgivningen. Dagböckerna är skrivna under de år då Astrid Lindgren tog sats inför sitt författarskap. Hon debuterade 1944 (Britt-Marie lättar sitt hjärta) och den första boken om Pippi Långstrump kom ut samma år som kriget slutade, 1945.

I dagböckerna är det tydligt hur Astrid Lindgren redan från början tar ställning. Hon avskyr både Hitler, Stalin och Mussolini. Redan 1940 skriver hon om hur judar förföljs. Hon kommenterar både det lilla livet med familjen och de stora världshändelserna, ibland på samma gång och alltid uttrycksfullt. Hennes sätt att berätta känns igen.

Ett personligt tidsdokument   

Dagböcker hör normalt till en privat sfär. Men efter att ha läst Krigsdagböckerna så är jag ganska säker på att Astrid Lindgren skrev för att de skulle bli lästa. Som ett dokument och en skildring över en tid, över en familj och över en dramatisk världsutveckling.

Blandat med Astrid Lindgrens egna texter innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I den nya boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren.

 Förord av Kerstin Ekman

Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord. Utgivningen av Astrid Lindgrens krigsdagböcker är ingenting mindre än en stor litterär händelse!

Det understryker att Astrid Lindgren ständigt är aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Många vet inte är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek. Det märks i dagböckerna.

I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker, så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.

h1

Centern vill skära ner – men vad blir vinsten?

juli 22, 2014

20pengarI EN INSÄNDARE i Vimmerby Tidning föreslår två lokala centerpartister att kommunen från och med nästa år ska skära ner sitt anslag till verksamheten på Astrid Lindgrens Näs med en halv miljon kronor om året.

Det är kommunfullmäktiges ordförande och kommunstyrelseledamoten Ingela Nilsson Nachtweij samt ersättaren i kommunstyrelsen Anna Svensson som vill åstadkomma förändringen.

Motivet verkar vara dels att vi på försommaren haft en ökad och god publik tillströmning, dels att ”skattepengar i första hand skall prioriteras till vård, skola, omsorg”, som de skriver i sin artikel.

Som tjänsteman tar jag inte direkt ställning till politiska utspel. Det är kommunen som äger sina företag och kommunens politiker som bestämmer vad man vill ha företagen till och vilka villkor de ska arbeta under. Däremot bidrar jag gärna med fakta och synpunkter, som kanske kan ge nya perspektiv på debatten.

För det första: 

Prioriteringen av pengar till vård, skola, omsorg görs redan. Av kommunens totala kostnader i fjol utgjorde 65 procent kostnader för vård, skola, omsorg. Anslaget till Astrid Lindgrens Näs utgjorde samtidigt 0,33 procent.

Att skära ner anslaget skulle alltså inte innebära någon påtaglig förändring av den övergripande prioriteringen  i kommunen.

Att det skulle finnas en motsättning mellan en satsning på kultur å ena sidan, och vård-skola-omsorg å den andra, är en myt som ständigt återkommer. Siffrorna ovan visar tydligt att myten inte alltid stämmer.

För det andra:

I artikeln säger centerpolitikerna att ”verksamheten på sikt skall vara självfinansierande med hjälp av externa bidrag och biljettintäkter”.

Om centerförslaget skulle gå igenom så innebär det att kommunen signalerar att man inte själv vill bidra till – eller investera i – sin egen verksamhet. Då blir det förstås svårt att få andra pengar från externa finansiärer. Varför skulle en extern part satsa pengar i ett kommunalt bolag som kommunen själv inte vill satsa på?

I kommande nya EU-projekt och andra projekt med externa finansiärer krävs medfinansiering. Den skulle i och för sig i framtiden kunna komma från Astrid Lindgrens Näs egen vinst. Men det är inte realistiskt att tro att verksamheten inom överskådlig tid kan arbeta upp det stora överskott som i så fall krävs, i synnerhet inte parallellt med att det nödvändiga kommunala grundbidraget skärs bort.

I bolaget strävar vi självklart mot högre egna intäkter. Det är ett av skälen till att vi investerar. Men vi gör det inte för att ”befria” kommunen från ett engagemang i den verksamhet kommunen själv startat och äger; tvärtom har styrelsen åtskilliga gånger uttalat att kommunen även framöver måste finnas kvar som en finansiär och aktiv ägare.

Den dagen vi uppnått stabil vinst blir det måhända ett annat läge, men där är vi inte än. Ett minskat kommunalt anslag nu skulle knappast påskynda vägen dit.

För det tredje:

Om man tar bort anslaget uppstår en ”möjlighet för bolaget att anpassa verksamheten till en långsiktigt hållbar utveckling”, skriver Nilsson Nachtweij och Svensson.

Vad det betyder är oklart. Jag har svårt att tänka mig att till exempel Göteborgs kommun  skulle fimpa sina kommunala anslag till Konsthallen eller Röhsska museet med samma motivering.

I själva verket är det just kommunens grundanslag som skapar långsiktighet och hållbarhet. Kommunens insats har gjort det möjligt att ha en verksamhet som attraherar andra aktörer, finansiärer och besökare.

Den långsiktiga utveckling som kommunen och styrelsen vill ha (och som Nilsson Nachtweij och Svensson ställt sig bakom i fullmäktige) syftar inte bara till att bygga ett attraktivt besöksmål, utan inbegriper också bibliotek, arkiv, kurser, utställningar, skolverksamhet och annat som vi idag arbetar med och som till stora delar inte går att göra särskilt stor business på.

Centerpolitikerna  kan förstås föreslå – och kanske få gehör för – ett snävare och annorlunda ägardirektiv, som renodlar affärsverksamheten. Enkelt uttryckt skulle man kunna anse att om vi bara säljer tillräckligt många entrébiljetter och Pippi-dockor, så skulle vi också kunna finansiera de mindre lönsamma delarna i ägardirektivet. Men riktigt så enkelt är det inte.

För att ge lite perspektiv på saken kan man kika på ett av Sveriges mest besökta och intäktsdrivna museer, nämligen Vasamuseet och Statens maritima museer. Trots häpnadsväckande stora biljettintäkter finansieras fortfarande 47 procent av verksamheten med offentliga medel. Istället för att ägaren (staten) minskar sitt anslag ser man ansvarsfullt till att museerna utvecklar sitt uppdrag att bevara kulturmiljöerna och nå nya publika målgrupper. Helt enkelt för att man ser en nytta med verksamheten!

För det fjärde:

Centerpolitikerna skriver också att ”vi ser det som att Astrid Lindgrens Näs har fått en kommunal subvention för uppstart för att på sikt bli självbärande”.

Med andra ord ett slags starta eget-bidrag. Det må vara deras privata uppfattning, men den har inte kommunicerats i vare sig ägardirektiv, möten med kommunstyrelsen eller på andra sätt.

Något starta-eget-bidrag har har det aldrig varit tal om. Däremot ett anslag – ofta i form av underskottstäckning eller ägartillskott – för att driva verksamhet och utföra de skiftande uppgifter som kommunfullmäktige år efter år ålagt oss och som varit grunden till att kommunen startade bolaget 2007.

För övrigt kan noteras att anslaget har legat stilla alltsedan bolaget bildades 2007. Ingen uppräkning har skett, trots att konsumentprisindex ökat med drygt 8 procent sen dess. Idag borde anslaget snarast ligga på 3 250 000 miljoner kronor, om vi ska få normal kompensation för kostnadsökningar.

För det femte:

Vad kan då kommunen vinna på centerpolitikernas förslag? Och hur stor blir vinsten i proportion till följderna av åtgärden?

Vimmerby kommun kan förstås använda tre miljoner kronor till annat. Alternativt spara pengarna eller betala av lån.

Men följderna är också lätta att se. Ett minskat anslag kan kanske kompenseras av högre intäkter. Men i det här fallet blir det i så fall ett sorts nollsummespel: i den ena kassan höjer vi intäkterna med en halv miljon (eller mer) om året, men blir samtidigt av med en halv miljon i den andra, som tack för att vi genomför ägarens mål.

Om kommunens syfte med Astrid Lindgrens Näs är att utveckla och bevara ett kulturområde, och skapa en publik verksamhet på området, är det inte smart att urholka den finansiella grunden. För att genomföra den investering i trädgårdarna som ett enigt kommunfullmäktige ställt sig bakom – och för att kunna utveckla hela besöksmålet vidare – så behöver verksamheten ett fortlöpande och stabilt stöd och engagemang från ägaren.

Personligen tror jag att Astrid Lindgrens Näs kan uppnå en mycket hög egenfinansiering i framtiden, troligen också ett överskott. Helt enkelt eftersom vi alltsedan starten målmedvetet byggt ett allt mer attraktivt besöksmål, som idag är ett utmärkt komplement till Astrid Lindgrens Värld och Vimmerbys övriga profil.

Men även när vi uppnår ett överskott tror jag att kommunen gör klokt i att fortsätta bidra till utvecklingen. Det är genom en aktiv, engagerad och investeringsvillig ägare som ett företag kan utvecklas och skapa avkastning – en avkastning som både syns i rena pengar och i form av en unik upplevelse för kommunens invånare och tillresande.

Tidpunkten för när bolaget kommer att gå med överskott avgörs inte genom besparingsbeslut i kommunfullmäktige. Den avgörs enbart genom en uthållig, långsiktig och enträgen affärs- och verksamhetsutveckling – och ett hållbart bevarande av kunskap och miljöer kopplade till Astrid Lindgrens livsgärning.

PS. Insändaren i Vimmerby tidning kan du läsa här. DS.