INTE SEDAN ASTRID Lindgrens dagar har väl en författare vässat pennan så skarpt som Jonas Hassen Khemiri gjorde i förrgår i Dagens Nyheter. Hans artikel, som riktades till justitieminister Beatrice Ask (m), har fått ett rent Lindgrenskt genomslag och berört många människor det senaste dygnet.
Det är självklart att dra paralleller till Astrid Lindgrens klara och betydelsefulla intåg i den svenska opinionsbildningen på 1970- och 1980-talet, då med lika stort uppslagna artiklar i Expressen gällande framförallt skattefrågor och djurrättsfrågor.
Det sätter också fokus på en annan fråga: varför är det så få av våra skönlitterära författare som tar sig det utrymmet i samhällsdebatten idag? Som använder sin speciella gestaltande förmåga för att driva opinion i allmänna frågor och ta parti för de röstsvaga?
Visst finns dom. En Jan Guillou med sina krönikor i Aftonbladet. Kanske en Jens Liljestrand, en Linda Skugge, en Maria Sveland, en Alakoski plus några till.
Men de flesta av våra stora, skönlitterära författare – och barnboksförfattarna – är faktiskt ganska tysta i samhällsdebatten numera. De använder sällan sin kraft och position för att påverka vår tids stora och avgörande debattfrågor.
Både Jonas Hassen Khemiri och Astrid Lindgren har gett sig in i debatten från en helt fri position. Ingen partipolitik, ingen riksdagsplats, inget kommersiellt uppsåt – utan bara en innerlig förtvivlan, upprördhet och medkänsla driver deras texter. Det vill säga samma bränsle som deras litterära skapande har och har haft.
När den gestaltande litteraturen får det stora utrymme i dagspressen som Astrid Lindgren fick – och Jonas Hassen Khemiri får nu – så blir den så mycket mer drabbande än aldrig så många strikt sakpolitiska inlägg. Därför att författarna har förmågan att gestalta, att klä om faktiska förhållande till verkliga känslor, att blotta vad frågorna egentligen handlar om.
Därför är författarnas röst i samhällsdebatten så viktig: de tvingar ut makthavare av olika slag på en ny arena, en mänskligare och mindre teknokratisk arena. De skapar utrymme för en ny sorts samtal, förbi och bortom den partipolitiska huvudfåran. Ett samtal som angår fler och når fram till fler. Ett mer levande, resonerande och prövande samtal.
Det var en helt given sak att Gunnar Sträng, Olof Palme och Ingvar Carlsson på sin tid var tvungna att omedelbart ta Astrid Lindgrens debattartiklar på allvar. Artiklarna var helt enkelt för raka, enkla och folkliga. På samma sätt var det givet att Beatrice Ask nu tvingades reagera på Jonas Hassen Khemiris starka inlägg – hade hon nonchalerat hans text hade reaktionerna växt lavinartat, timme för timme. Jag tror att hans inlägg kommer att leva kvar länge i den svenska debatten, precis som Astrids texter gjorde det (och fortfarande gör det!), just på grund av de litterära kvaliteterna.
Det som är styrkan i författarnas texter är deras nakenhet. De försvarar ingen position, de ”bara” berättar. Deras berättelser tvingar till eftertanke, även hos den mest hårdhudade politiker. Och vi andra förstår plötsligt saker som vi tidigare bara anat.
Ett demokratiskt och gott samhälle behöver modiga författare som deltar i samhällsdebatten. Som Jonas Hassen Khemiri. Som Astrid Lindgren.
Läs Khemiris artikel här. Läs mer om Astrid Lindgren som opinionsbildare här.
Bilderna hoppas jag att jag får låna från Dagens Nyheters artikel (Khemiri och Ask) och från den officiella Astrid Lindgren-sidan www.astridlindgren.se
Kjell Åke Hanssons blogg 