Astrid Lindgrens egna ord om rasism

I FÖRRA VECKAN rapporterade både svensk och utländsk press om hur en teolog klassat böckerna om Pippi Långstrump som ett uttryck för vit, kolonial rasism och därmed som olämplig litteratur för dagens barn.

Idag publicerar jag, med familjens goda minne, ett utdrag ur ett hittills opublicerat privat brev, som Astrid Lindgren skrev 1957 och som berör en annan av hennes böcker.

Bakgrunden:

Astrid hade fått ett upprört brev från sin vän och stora beundrarinna Louise Hartung i Berlin. Hon hade läst Rasmus, Pontus och Toker och regerat mot skildringen av svärdsslukaren Alfredo, som bröt på tyska. Alfredo var ju tjuv, han stal en silversamling (visserligen tillsammans med två ursvenska kumpaner) och detta tog Louise Hartung som uttryck för Astrids ”djuprotade aversion” mot dels tyskar dels ”fahrendes Volk”.

Detta föranledde Astrid att svara följande i ett brev den 5 oktober 1957:

” Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. ”

Här på bloggen i morgon skriver Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren, om den aktuella debatten kring Pippi Långstrump-böckerna.

Foto: Jacob Forsell. Bilden är upphovsrättsskyddad.

Senaste artiklar här: The Guardian, The Local, Aftonbladet