Posts Tagged ‘Priapos Trädgård’

h1

Kalabalik kring kommunal konst

augusti 11, 2013

MITT I SOMMAREN befinner vi oss och på Astrid Lindgrens Näs kan vi se tillbaka på en fin julimånad – många fler besökare i våra utställningar och på våra guidningar än under samma månad i fjol. Kul!

Själv har jag några dagars sommarledigt, men kan inte låta bli att fortsätta reflektera lite över det här med kommuner och kultur. I går skrev Gävle Dagblad om det rabalder som brutit ut i Gävle kring konstverket ”Priapos trädgård”, och idag har Svenska Dagbladet en skojig och tankeväckande artikel om kommunalrådet i Hörby, som låtit avporträttera sig själv som romersk härförare till häst.

falkmanNåja, det sista är nu inte riktigt vad det låter som.

Kommunalrådet Lars Ahlkvist låg visserligen bakom beställningen av den stora muralmålning som konstnären Johan Falkman nu färdigställt till kommunhuset, men Ahlkvist är bara en av många Hörby-bor som finns med på målningen.

Ändå blev han uthängd som en självgod och maktgalen pajas i medier över snart sagt hela världen. ”Morsan ringde och frågade om jag blivit tokig som beställt en 30 kvadratmeter stor tavla av mig själv som romare” säger Ahlkvist i SvD. Hon var nog inte den enda som undrade.

Det finns få saker som upprör så mycket som konst. Och i Hörby var media snabba att hoppa på det populistiska tåget. Ingen tog reda på konstnärens eventuella meriter, ingen frågade efter vad tavlans hela motiv skulle vara eller i vilket offentligt rum den skulle hänga. Eller vem som fattat beslutet och gjort beställningen (det var inte Ahlkvist, utan styrelsen för det kommunala fastighetsbolag som äger kommunhuset). Hade man gett hela bilden, så hade den tacksamma storyn om det tokiga kommunalrådet tvärdött.

Gävles rosa jeep

I Gävle har en nästan motsatt debatt blossat upp, sedan kommunstyrelseledamoten Niclas Bornegrim basunerat ut att han bums ska forsla bort konstverket ”Priapos trädgård” om han får makten efter valet nästa år. Konstverket består bland annat av en rosa jeep, som ställts på högkant bland blommor och blad i en rondell.

priapos– Om jag sitter vid rodret beställer jag tre man och en kranbil som får lyfta bort jeepen. Det är gjort på en lunch, säger Bornegrim till Arbetarbladet i Gävle.

– Jag tycker att vi har gått för långt med att ge fria tyglar åt konstnärer. Vi bistår med pengarna och platsen, då ska vi även kunna ange en inriktning till konstnären, till exempel att vi vill ha ett välkomnande med en stor bock, fortsätter Bornegrim.

Just konst – måleri och skulptur – är en intressant brytpunkt i diskussionen om hur mycket makt över detaljer som folkvalda politiker egentligen ska ha.

Jag kan förstå att politiker gärna vill få genomslag för sin egen konstsyn. Men är det egentligen för den saken som vi valt dom? Och har politiken verkligen fått mandat av oss väljare att bestämma hur en skulptur ska se ut eller vad en målning på en offentlig vägg ska förmedla?

Är inte politikens uppgift snarare att formulera övergripande visioner och strategier (till exempel för konstinköp och beställningar) och sedan fördela medel utifrån vad man vill uppnå? Och överlåta åt professionella tjänstemän och yrkesutövare (som t ex konstnärer) att verkställa och skapa?

När kommunpolitiker rusar runt och lyfter bort konst – eller placerar ut konst, som man själv köper in och tycker om – reduceras hela frågan om offentlig kultur till en fråga om personligt tycke och smak. Konsten är viktigare än så.

Är konsten fri?

Politikern i Gävle är säkert inte ensam om att tycka att konstnärer har för stor frihet i det offentliga rummet. Men han glömmer minst två viktiga saker:

För det första att ett stort mått av frihet är själva förutsättningen för att levande och nyskapande konst och kultur ska uppstå. Ett vitalt samhälle behöver sådan konst; vi alla behöver konstnärer som vågar sätta våra invanda tankemönster i gungning och som får oss att reagera, känna, utvecklas.

För det andra att konstnär är ett yrke, ofta med lång och gedigen utbildning som grund. Begränsar man erfarna konstnärers frihet för hårt vid en beställning av offentlig konst, så flyttar man ju i praktiken över en del av konstnärens uppdrag till de kommunala fritidspolitiker som engagerar sig i frågan. Politiken får större frihet att skapa, konstnären mindre. Men i vems intresse då?

Politiken och professionen

Ska då inte politiken få bestämma nånting om konst och kultur? Jovisst, självklart. Jag har absolut inget emot att våra politiker pekar ut en tydlig inriktning, lägger tydliga beställningar och utvärderar våra resultat. Vi som arbetar på tjänstemannanivå efterfrågar ofta just det: tydliga direktiv, tydliga mål och långsiktighet i besluten.

Det är också självklart att kommunala kulturverksamheter måste arbeta utifrån de förutsättningar som ges, inte minst ekonomiska. Men det är professionens sak att detaljstyra och göra de val som gagnar verksamheten.

Även inom konst och kultur finns förstås professionella kompetenser som politiken måste lära sig att lita på, ungefär som man litar på sina anställda lärare och VA-tekniker.

Annonser