h1

Bergman på Fårö

augusti 8, 2008

Vad som till slut ska hända med Ingmar Bergmans fastigheter på Fårö är statens ansvar, hävdade Kerstin Vinterhed på DN Debatt (7/8). I själva verket borde frågan handla om vems ansvar det är att i framtiden levandegöra den konstnärliga gärningen efter att konstnären själv gått bort – och hur detta ska gå till.

I fallet Astrid Lindgren – vars konstnärskap är av minst samma globala mått som Ingmar Bergmans – bärs bördan vid barndomshemmet för närvarande av Vimmerby kommun och Astrid Lindgrens släktingar.

Att bevara ett världsomspännande konstnärskap ses ofta – inte minst från officiellt håll, men ibland även i kulturkretsar – som en plikt och snudd på belastning. Orsaken är förstås att det kostar pengar, oftast mer än vad det ger tillbaka i direkta intäkter.

Astrid Lindgrens författarskap är av obestridlig global betydelse. Hennes livsgärning har i en nästan ofattbar omfattning påverkat samtidens syn på barn. Hennes böcker läses ständigt över hela världen, hennes gärning rymmer många fler dimensioner än de mest kända och har ett djup som gör nya upptäckter möjliga även i dagens och morgondagens kontext. Forskning kring hennes skapande pågår på universitet och högskolor inte bara i Sverige, utan över hela världen.

Intresset leder redan idag många besökare hit till Astrid Lindgrens Näs. Kerstin Vinterhed har rätt i att människor dras till konstnärshem – i Astrid Lindgrens fall blir dragningskraften dessutom speciellt stor, eftersom hon så ofta skildrat sin barndom, hämtat berättelser just härifrån och själv så starkt präglats av de värderingar hon fick med modersmjölken. Hennes skapande sitter så att säga i väggarna och många besökare blir berörda, upplyfta och ännu mer nyfikna.

                                                                                                                     Astrid Lindgrens barndomshem på Näs

Men vem ska betala, när det faktiskt kostar mer än det smakar?

Den dåvarande (s)-regeringen satsade 1997 ”ett nobelpris” på 7,5 miljoner kronor för uppförandet av en utställningshall i Vimmerby, för att ära Astrid Lindgren på hennes 90-årsdag. Nu, drygt tio år senare, har det utvecklats till ett nytt kultur- och kunskaspcentrum kring Astrid Lindgrens barndomshem, med regelbundna visningar, konferensmöjligheter i den nya Paviljongen och ett kunskaspcenter under uppbyggand i den f.d. prästgården på Näs.

Men om det för statsmakten är relativt lätt att ta beslut om en enskild investering (20 miljoner anslogs ju t ex direkt till digitalisering med mera av Ingmar Bergmans livsverk vid hans bortgång), verkar det vara betydligt svårare att säkra finansieringen för driften på lång sikt. I alla fall om man, som på Astrid Lindgrens Näs, vill utvecklas till att bli något mer än bara ett ”enkelt” turistmål.

Jag är övertygad om att konstnärskap av Astrid Lindgrens och Ingmar Bergmans omfattning bäst bevaras genom att hållas aktuellt. Det räcker inte med att vi enbart bedriver museiverksamhet i deras gamla hem. Vi måste själva också vara skapande kulturinstitutioner – skapa diskussion, debatt, lyfta fram ny forskning, vara genreöverskridande och i vårt fall ett centrum för den livsviktiga barnlitteratur som har en av sina bottnar i Astrid Lindgrens skapande.

Det är inte ett ansvar som en enskild liten kommun kan eller skall bära. Det måste ligga i nationens självklara intresse att stödja och säkra en kulturverksamhet som utgår från ett så betydande enskilt konstnärsskap.

Idag är det skattebetalarna i Vimmerby kommun samt författarinnans släktingar som sörjer för att människor från hela världen får uppleva Astrid Lindgrens barndomshem och fördjupa sina kunskaper om hennes syn på barn, litteratur och samhällsdebatt. Utställningen ägs av Stiftelsen för bevarandet av Astrid Lindgrens gärning, men Stiftelsen finansieras i huvudsak i slutändan av kommunen.

Även om en del satsade skattekronor förvisso återvänder till kommunkassan via besöksnäringen, så är det knappast rimligt att den icke-kommersiella delen (forskning, utställningar, kurser, museisamling och bibliotek) i längden enbart skall belasta en liten ansträngd kommunkassa.

Det måste få finnas viktiga kulturinstitutioner av nationellt intresse utanför storstäderna. I fallet Astrid Lindgren i Vimmerby råder ett lyckligt samarbete mellan Astrid Lindgrens släktingar och kommunens bolag Astrid Lindgrens Näs AB. Det är gott och väl, men skall verksamheten utvecklas vidare – för att därmed också på bästa sätt kunna bevara och vårda Astrid Lindgrens gärning i framtiden – måste alla inse faktum: arvet efter Astrid Lindgren är en självklar nationell angelägenhet.

Kerstin Vinterheds artikel i DN: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=812442

Annonser

One comment

  1. Jag kan tänka mig att de anhöriga till I B vill få ut så mkt som möjligt och säljer helst till högsta pris, det är ju självklart. Om sedan staten vill lösa in bostaden och göra något vettigt kulturellt är det ju ett plus för både anhöriga och övriga i världen som vet vem I B var. Sen gäller det att hålla IB:s livsverk aktuellt så länge taket ligger kvar. Jag tyckte Bergmanveckan var ett mkt välgjort arrangemang. Heder åt de ansv. Men hur ser det ut på Fårö om 50 år? Hoppas att intr.finns kvar.
    Brändö bio. Åland.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: