Arkiv för kategorin ‘Debatter’

h1

Slutreplik (troligen) om Astrid-debatten

november 2, 2008

DEN SENASTE VECKAN har det bland annat varit en märklig debatt i Vimmerby Tidning om att varumärket ”Astrid Lindgren” inte är skyddat och att vem som helst kan använda Astrids porträtt och namn.

För mig är det glasklart att rätten till Astrid Lindgrens namn ligger kvar hos hennes efterlevande, det vill säga de barn och barnbarn som äger bolaget Saltkråkan och som förvaltar alla Astrid Lindgrens rättigheter. Men i Vimmerby finns det krafter som tydligen inte tycker att familjen ska ha den rätten och varför dessa krafter motarbetar Saltkråkan kan jag bara gissa. I fredags hade jag i alla fall vad jag hoppas är åtminstone min slutreplik i frågan, i ett inlägg som redogör för sakförhållandet. Det var faktiskt ganska enkelt: jag behövde bara lyfta luren och ringa Patent- och Registreringsverket för att få reda på fakta.

Här kan du läsa min artikel i frågan.

h1

Debatten fortsätter…

oktober 23, 2008

TANGENTBORDEN GLÖDDE LITE varstans i Vimmerby igår. Staffan Samuelsson, Alf Wesik och Micael Glennfalk gick i svaromål på min artikel i onsdags. Som väntat. Men på flera punkter verkar nu kritiken ha klingat av och de flesta inse det vettiga i den försäljning som nu rycker allt närmare.

Men kolla gärna in alla inlägg i Vimmerby Tidning idag. Mitt svar till Wesik hittar du här och hans ursäkt här. Fler artiklar lär väl droppa in, kanske redan i fredagens tidning. Själv har jag inskränkt mig till några raders genmäle angående ett påstående av Glennfalk, men det får du läsa när det publiceras endera dan.

h1

Debattartikel idag

oktober 22, 2008

MED ANLEDNING AV den senaste tidens debatt kring försäljningen av Astrid Lindgrens Värld publicerar jag idag en debattartikel i Vimmerby Tidning. Den har i skrivande stund inte nått tidningens nätupplaga, så här kommer den – trots att den är alldeles för lång för bloggformatet:

FÖRSÄLJNINGEN AV ALV GYNNAR VIMMERBY

Det är med stigande olust jag tar del av flertalet inlägg rörande Vimmerby kommuns försäljning av Astrid Lindgrens Värld. De perspektivlösa och negativa argumenten är i själva verket det absolut farligaste hotet mot en långsiktig positiv utveckling för hela kommunen.

De mest högljudda kritikerna gör sak av framförallt tre punkter: 1) vad kommunen får betalt, 2) vad kommunen i framtiden får betala för att fritt förfoga över annans varumärke, 3) att politiker och tjänstemän i kommunen är usla affärsmän.

Men kritikerna kör i diket redan på första punkten. Ty fokus i den här affären ligger inte på vad kommunen får ut just i säljögonblicket. Grunden för affären är helt andra och mycket större värden. Här handlar det inte om att kommunen kränger av ett företag man vill bli av med för att få snabba cash i kassan – här handlar det istället om att sälja ett företag man i alla högsta grad vill ha kvar, men själv inte orkar, kan eller bör driva vidare!

Försäljningens huvudmål är alltså glasklart: att säkra kommunens exklusiva tillgång till ett de starkaste globala ”varumärken” som finns inom kulturvärlden, nämligen Astrid Lindgrens författarskap. Det är det författarskapet som är grunden i en av Sveriges absolut främsta upplevelseparker; det är det författarskapet som gjort det möjligt att etablera hotell, restauranger, frisörsalonger, lågprisbutiker och uteserveringar i en omfattning som annars hade varit otänkbar i en kommun som Vimmerby. Det kan inte sägas nog ofta.

Företagaren Micael Glennfalk hävdade som en självklarhet i lördagens VT att han och vi alla är medvetna om och glada över Astrid Lindgrens Världs positiva betydelse för Vimmerby kommun – i samma andetag påstår han sedan att denna betydelse inte har ett dugg att göra med försäljningen av bolaget. Men det är ju precis vad den har!

Försäljningens huvudmål är, återigen, att säkra parkens fortsatta positiva betydelse för Vimmerby. Försäljningen till just Saltkråkan länkar fast Vimmerby med Astrid Lindgrens författarskap för lång tid framöver – Astrid Lindgrens Värld kan därigenom få en långsiktigt trygg utveckling och nya icke-kommunala pengar kan investeras i och kring verksamheten. Förutsättningarna att bygga vidare på kulturverksamheter, universitetsutbildningar, karaktärshotell och andra företeelser med anknytning till Astrid Lindgren cementeras fast i kommunen som helhet.

Har man det målet i en förhandling – och upptäcker att man har möjlighet att lyckas! – så vore det tjänstefel att stirra sig blind på köpeskillingen.

När Glennfalk kräver att kommunen ska dra åt tumskruvarna på köparen, för att krama ur ytterligare miljoner just nu, så är det en direkt usel och oansvarig taktik sett till det långsiktiga målet. För varför skulle köparen Saltkråkan vilja investera miljontals kronor framöver, om det visar sig att säljaren Vimmerbys hetaste ambition i Glennfalks anda mest är att få bra siffror i nästa kvartalsbokslut? Och varför skulle Saltkråkan lova att inte stoppa framtida vinster i sin egen ficka, om Vimmerbys förhandlare å sin sida mest är intresserade av att fixa snabba pengar rakt ner i kommunfickan?

Utvecklingen runt om i världen just nu visar väl med all tydlighet att den typen av kortsiktig kvartalsekonomi och snabba cash-tänkande är helt passé. I Vimmerby har vi istället förmånen att kunna förhandla om långvariga värden kring Astrid Lindgrens författarskap, värden som exklusivt kan komma oss och våra efterlevande till del.

Varför är det perspektivet så intensivt frånvarande bland de fem-sex herrar som på möten och i Vimmerby Tidnings spalter kritiserar affären?

En nära och förtroendefull relation med de som äger rättigheterna till Astrids produktion är totalt avgörande för Vimmerbys utveckling – den som inte kan inse det är antingen okunnig, förblindad eller drivs av andra syften.
Vad kostar Pippi?

Några gör också stort nummer av att kommunen betalar miljoner för att exklusivt få använda varumärken som Saltkråkan AB äger. De två ”varumärken” man diskuterar – Pippi Långstrump och Astrid Lindgren – är båda laddade med utomordentligt mycket goodwill och positiva värden och dessutom välkända över hela världen! I själva verket finns det nästan ingenting som kan mäta sig med de värden som Pippi och Astrid förmedlar. Jag är helt övertygad om att många företag och kommuner med glädje skulle betala åtskilligt mer än tio miljoner för att under så lång tid få marknadsföra sina produkter i Pippis/Astrids namn.

Vad som är rätt prislapp kan förvisso diskuteras, men frågan måste ändå ses i ett marknadsföringsperspektiv. Det kommunen nu är beredd att betala årligen (400.000 kronor) för att få marknadsföra sig med Pippi och Astrid Lindgren är lite drygt den summa som det kostar att annonsera över ett uppslag i Svenska Dagbladets söndagsbilaga vid två enstaka tillfällen. Den som tycker att det är för dyrt bör precisera vad som i så fall vore rimligt att betala för den exklusiva rätten att använda dessa varumärken. Det handlar nämligen inte bara om några Pippi-skyltar vid infarterna, som en del debattörer raljerar om – det handlar om kommunens möjligheter att på en rad områden och i en rad medier kunna marknadsföra sig med hjälp av de värden som Astrid Lindgren skapat. Som marknadsstrategi är det naturligtvis det enda rätta.

Inte bara pengar

Micael Glennfalk har försökt plocka poäng på att klassa kommunens ledande politiker som usla affärsmän. Må så vara. Men pilen träffar inte pricktavlan, för politiker ska inte vara affärsmän – deras uppgift är istället att hävda medborgarnas samlade intresse, på kort och lång sikt, se till samtliga värden som står på spel i en kommun och inte falla för frestelsen att göra snabba klipp eller tillfredsställa den opinion som för stunden väsnas mest.

Politikerna i kommunen gör dagligen usla affärer: dagis, bibliotek, äldreomsorg är några exempel. Ändå accepterar vi det, helt enkelt för att vi är överens om att det finns värden här i livet som inte kan redovisas i ett bokslut.

Frågan om försäljningen av Astrid Lindgrens Värld är just en sådan fråga, som inte enbart rör kronor och ören. Den är en kulturfråga i kommunen, den handlar om med vilken långsiktighet och stolthet vi i Vimmerby vill fortsätta arbeta i Astrid Lindgrens anda, vilka möjligheter vi ska ha att göra det och inte minst vilka vänner vi vill ha i det arbetet.

Att, som ledarskribenten Alf Wesik (7/10), på ett nedrigt och illasinnat sätt ifrågasätta hur moralen i Astrid Lindgrens familj är om 100 år visar på en total oförståelse för hur man bygger positiva och framgångsrika relationer. Jag har själv i två års tid haft glädjen och förmånen att samarbeta med familjen och kan enkelt konstatera att dess engagemang i Vimmerbys väl och ve ofta vida överstiger vad jag kan finna hos en del av kommunens egna invånare.

Man kan och ska förvisso diskutera enskildheter och detaljer i uppgörelsen. Många preciseringar återstår dessutom att förhandla. Men att nu, som Wesik, börja kräva att någon sorts grumligt ”förtroenderåd” inrättas för att påverka ägarnas hantering av Astrid Lindgrens Värld är knappast seriöst. Om det verkligen är en bra idé så borde man väl även skapa ett sådant ”förtroenderåd” för exempelvis… tja, varför inte Vimmerby Tidning?

Vad är alternativet?

Att Glennfalk inte vill ha nya konkurrerande hotell i Vimmerby är kanske begripligt.

Att Wesik tror att Astrid Lindgrens Värld inte skulle kunna flyttas till Tyskland utan att det blir kommersiellt tingeltangel är däremot obegripligt – varför skulle inte en lika seriös park kunna drivas i Hamburg (eller för den delen i Stockholm, den stad där Astrid faktiskt bodde i stort sett hela sitt vuxna liv) som i Vimmerby?

Och att det överhuvudtaget finns någon som tror att några lokala företagare skulle kunna plöja ner många friska miljoner och utveckla Astrid Lindgrens Värld i framtiden, utan att vilja plocka ut någon vinst och samtidigt betala fullt pris för rättigheterna är mer än obegripligt.

Huvudfrågan som både Glennfalk, Wesik och andra måste ta tydligare ställning till är: ligger framtiden för Vimmerby i en utvecklad nära relation till Astrid Lindgren-sfären eller inte?

Om svaret är nej – tala då om vad ni ser för andra verkliga alternativ.

Om svaret är ja – bidra då konstruktivt och engagerat i utvecklingsarbetet och se till att jordmånen för relationen blir så bra som möjligt. Jag är övertygad om att det gagnar oss alla.

Ty kommunens medborgare säljer nu tillbaka nästan hela sin Guldkalv till den gård som från början födde den och gödde den. Guldkalven får ny näring, nya friska klöver och kan växa sig större och starkare. Men trots att man sålt kalven kan medborgarna i kommunen ändå i många år framöver fortsätta att äta sig mätta på kalven, som vore den den isländska sagans galten Särimner.

Om inte det är en bra uppgörelse, så vet jag inte vad som är en bra uppgörelse.

Kjell Åke Hansson
vd i Astrid Lindgrens Näs AB
och boende i Vimmerby sedan två år

h1

Astrid Lindgren på 200-lappen

oktober 15, 2008

ÖVER FEMTIO PROCENT av de 60.000 personer som klickat in sin röst på aftonbladet.se uppges ha röstat för att Astrid Lindgrens porträtt skall pryda de nya svenska sedlarna.

Egentligen finns det inget annat att säga om den saken än att det är ytterligare ett bevis för hur djupt in i människors hjärtan Astrid Lindgrens berättelser kommit. Vi som jobbar på Astrid Lindgrens Näs märker det på en mängd andra sätt, dagligen. Människor från när och fjärran uttrycker ofta hur viktig Astrid Lindgrens konstnärsskap är i deras liv. Enkäten och artikeln i Aftonbladet ger syn för sägen.

Skulle vi få hantera sedlar med Astrid Lindgrens porträtt på i våra kassor skulle vi bli ännu stoltare, inte tu tal om det.

h1

Astrids Pomperipossa i SVT

oktober 15, 2008

- FÖR EN GÅNGS SKULL förlorade Gunnar Sträng en debatt och Astrid Lindgren vann den!

Det är förre statsministern Ingvar Carlsson som säger så i SVT:s folkbildande program 123 saker (som varje svensk bör veta). Programmet listar tolv händelser som ett antal svenska historiker rankar som viktigast i den svenska inrikeshistorien.

På första plats ligger införandet av allmän rösträtt och redan som god tvåa kommer Astrid Lindgrens debattartikel Pomperipossa i Monismanien – naturligtvis en viktig händelse, eftersom effekten blev att socialdemokraterna samma år förlorade den regeringsmakt de innehaft i 40 år och ett trendbrott i svensk politik blev ett faktum. Händelsen visar också på opinionsbildningens starka kraft, i alla fall när den sköts av en så pass klar och folkkär person som Astrid Lindgren.

Om två år är det val igen i Sverige. I väntan på att en ”ny” Astrid Lindgren dyker upp i spalterna och välter allt över ända, kan man titta på inslaget i 123 saker.

Den som vill läsa Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa i original hittar den i Expressens nätarkiv.

Och på fredag skriver jag om Kulturarvsdagarna 2.

h1

Vems är ansvaret?

augusti 25, 2008

Dagens Nyheters genomgång idag av svenska författar- och konstnärhem är varken fullständig eller i alla delar korrekt. Men den lyfter fram en viktig fråga, som jag tidigare kommenterat här – nämligen vem som bär det yttersta ansvaret för att ta hand om arvet efter betydande konstnärer? Och varför är staten inte en av de aktörer som spelar huvudrollen?

Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby är uppbyggt kring författarinnans intakta barndomshem. Den lilla röda stugan är i sig ett besöksmål, i synnerhet när vi nu visar hemmet från insidan för allmänheten. Verksamheten skulle kunna begränsas till just detta: guidningar i barndomsmiljön och i den atmosfär som betytt så mycket för Astrid Lindgrens världsberömda konstnärsskap. Då skulle förvaltningen ganska enkelt kunna skötas genom ett samarbete mellan Vimmerby kommun och familjen.

Men ansvaret sträcker sig längre än så, enligt min mening. Och då måste ytterligare medel till, från staten och helst också privata mecenater eller fonder. Bland annat.

Att ta tillvara på människors berättigade intresse för ett författarskap får inte inskränka sig till att enkelt visa upp ett hem. Vi måste istället sträva efter fördjupning, att levandegöra författarskapet genom forskning, diskussion, debatt och att sätta in det i nya sammanhang och hitta nya perspektiv.

Efter drygt ett år på Astrid Lindgrens Näs vet jag hur besökare av vitt skilda kategorier törstar efter kunskap, både om Astrid Lindgrens person och verk, om hennes samtid och om andra konstnärsskap som inspirerats av Astrid. Våra besökskategorier är inte bara nostalgiska turister eller devota beundrare. Vi gästas också av pedagoger, företagare, forskare, konstnärer och andra som söker kunskap och inspiration i sina respektive yrken.

Därför tror jag på den stora potentialen i ett utvidgat kultur- och kunskapscenter vid Astrid Lindgrens Näs. Eftersom det är den givna hemmaplanen, den plats där du kommer närmast källan och den plats där vi koncentrerat kan samla utbildning, forskning, arkiv, en genomlysande permanent utställning och skapa nya evenemang och utställningar som ger perspektiv.

Astrid Lindgren har haft ofattbar stor betydelse för Sverige. Hon har påverkat vårt inre landskap, hon har format omvärldens bild av Sverige och hon är i allra högsta grad idag huvudanledningen för många turister och forskare att besöka vårt land. Det vore inte orimligt att staten, i nationens intresse, tar en del av ansvaret för att fortsätta belysa detta märkliga och fantastiska författarskap på bästa sätt genom ett långsiktigt engagemang.

Några sakfel i DN:s artikel idag: det röda barndomshemmet ägs av Astrid Lindgrens brorsbarn, inte av hennes barn. Resonemang med Kulturrådet förs inte vad avser förvaltningen av barndomshemmet.

Den nya arbetsvecka som inledds idag är spännande, även i detta perspektiv. På torsdag inleds en nordisk konferens i Odense i Danmark kring just författar- och konstnärshem. Det ska bli oerhört spännande att dryfta just dessa frågor med kollegor som arbetar med HC Andersen, Ibsen, Strindberg, Blixen, Grieg med flera. Jag återkommer med intryck.


h1

Näringsliv och kultur

augusti 19, 2008

”Jag fattar inte att det är så lätt att ge miljoner till Löfbergs Lila arena och Swedbank arena – men när det handlar om kulturarv är det tyst!”

Det säger Joachim Kuylenstierna, vd för byggjätten Diös & Kuylenstierna, i en artikel i Dagens Nyheter idag, apropå planerna på ett Ingmar Bergman-center på Fårö.

I dessa tider, när landet skakas av snubblande över häckar och rivna höjdhoppsribbor, kan man inte annat än hålla med.

Hade stat och näringsliv satsat lika gediget på kultur som på idrott och OS, så hade ingen blivit skadad, ingen rivit häck eller ribba. Satsningar på kultur varar länge, förstörs inte av slumpmässiga motgångar och ger tusenfalt tillbaka!

I Vimmerby vill vi fortsätta bygga en stabil och spännande kulturell verksamhet med Astrid Lindgrens gärning som grund. Vi vill bevara, utveckla och inspirera. Vi vill skapa ett kreativt, kvalificerat och folkligt kulturcentrum för upplevelse, debatt och litteratur. Vi vill vårda Astrid Lindgrens barndoms marker och landskap, föra kunskap vidare till nya generationer och verkligen ta tillvara på den gåva som Astrid Lindgren gett oss alla.

Men, som jag sagt tidigare: Vimmerbys kommuninvånare kan inte ensamma bära ansvaret för ett kvalificerat och seriöst Astrid Lindgren-centrum, inte ens med stöttning av sommarturismen. Vi behöver en stabil och seriös aktör, gärna från det privata näringslivet i kombination med statliga medel.

För som alla vet – Färjestad kan ramla ur elitserien, men det kan aldrig Astrid Lindgren!

h1

Kultur i periferin

augusti 18, 2008

Barbro Lindgren, Suzanne Osten, Arne Ruth m fl skriver en debattartikel i SvD idag, om behovet av en större satsning på kultur i skolan. Läs den – bland annat för att den pekar på den kulturella undernäring som finns i landsorten.

Vimmerby är en av de små kommuner som trots allt satsar en del på kultur, även om det i ärlighetens namn mest är en automatisk följd av Astrid Lindgrens livsgärning snarare än en hängiven och medveten lokal kulturpolitik.

Vår förhoppning är att Astrid Lindgrens Näs framöver ska få en roll som inspiratör och arena  för elever och lärare från skolorna i närområdet. Men jag önskar ändå att fler i skolans och politikens värld upptäcker den dynamik som finns i kultur. Jag är exempelvis förvånad över att berättandet, skrivandet och läsandet inte har större plats i undervisningen i en kommun som Vimmerby, med ett världsberömt författarskap som lokal inspiratör. Gymnasiet borde väl exempelvis ha ett skrivar- eller författarprogram, för unga människor som är nyfikna på skrivandet i alla dess former?

Varför är det så vanligt att man i kommun efter kommun drömmer om idrottsgymnasier, men så ovanligt att man vill ha ett kulturgymnasium?