MED ANLEDNING AV den senaste tidens debatt kring försäljningen av Astrid Lindgrens Värld publicerar jag idag en debattartikel i Vimmerby Tidning. Den har i skrivande stund inte nått tidningens nätupplaga, så här kommer den – trots att den är alldeles för lång för bloggformatet:
FÖRSÄLJNINGEN AV ALV GYNNAR VIMMERBY
Det är med stigande olust jag tar del av flertalet inlägg rörande Vimmerby kommuns försäljning av Astrid Lindgrens Värld. De perspektivlösa och negativa argumenten är i själva verket det absolut farligaste hotet mot en långsiktig positiv utveckling för hela kommunen.
De mest högljudda kritikerna gör sak av framförallt tre punkter: 1) vad kommunen får betalt, 2) vad kommunen i framtiden får betala för att fritt förfoga över annans varumärke, 3) att politiker och tjänstemän i kommunen är usla affärsmän.
Men kritikerna kör i diket redan på första punkten. Ty fokus i den här affären ligger inte på vad kommunen får ut just i säljögonblicket. Grunden för affären är helt andra och mycket större värden. Här handlar det inte om att kommunen kränger av ett företag man vill bli av med för att få snabba cash i kassan – här handlar det istället om att sälja ett företag man i alla högsta grad vill ha kvar, men själv inte orkar, kan eller bör driva vidare!
Försäljningens huvudmål är alltså glasklart: att säkra kommunens exklusiva tillgång till ett de starkaste globala ”varumärken” som finns inom kulturvärlden, nämligen Astrid Lindgrens författarskap. Det är det författarskapet som är grunden i en av Sveriges absolut främsta upplevelseparker; det är det författarskapet som gjort det möjligt att etablera hotell, restauranger, frisörsalonger, lågprisbutiker och uteserveringar i en omfattning som annars hade varit otänkbar i en kommun som Vimmerby. Det kan inte sägas nog ofta.
Företagaren Micael Glennfalk hävdade som en självklarhet i lördagens VT att han och vi alla är medvetna om och glada över Astrid Lindgrens Världs positiva betydelse för Vimmerby kommun – i samma andetag påstår han sedan att denna betydelse inte har ett dugg att göra med försäljningen av bolaget. Men det är ju precis vad den har!
Försäljningens huvudmål är, återigen, att säkra parkens fortsatta positiva betydelse för Vimmerby. Försäljningen till just Saltkråkan länkar fast Vimmerby med Astrid Lindgrens författarskap för lång tid framöver – Astrid Lindgrens Värld kan därigenom få en långsiktigt trygg utveckling och nya icke-kommunala pengar kan investeras i och kring verksamheten. Förutsättningarna att bygga vidare på kulturverksamheter, universitetsutbildningar, karaktärshotell och andra företeelser med anknytning till Astrid Lindgren cementeras fast i kommunen som helhet.
Har man det målet i en förhandling – och upptäcker att man har möjlighet att lyckas! – så vore det tjänstefel att stirra sig blind på köpeskillingen.
När Glennfalk kräver att kommunen ska dra åt tumskruvarna på köparen, för att krama ur ytterligare miljoner just nu, så är det en direkt usel och oansvarig taktik sett till det långsiktiga målet. För varför skulle köparen Saltkråkan vilja investera miljontals kronor framöver, om det visar sig att säljaren Vimmerbys hetaste ambition i Glennfalks anda mest är att få bra siffror i nästa kvartalsbokslut? Och varför skulle Saltkråkan lova att inte stoppa framtida vinster i sin egen ficka, om Vimmerbys förhandlare å sin sida mest är intresserade av att fixa snabba pengar rakt ner i kommunfickan?
Utvecklingen runt om i världen just nu visar väl med all tydlighet att den typen av kortsiktig kvartalsekonomi och snabba cash-tänkande är helt passé. I Vimmerby har vi istället förmånen att kunna förhandla om långvariga värden kring Astrid Lindgrens författarskap, värden som exklusivt kan komma oss och våra efterlevande till del.
Varför är det perspektivet så intensivt frånvarande bland de fem-sex herrar som på möten och i Vimmerby Tidnings spalter kritiserar affären?
En nära och förtroendefull relation med de som äger rättigheterna till Astrids produktion är totalt avgörande för Vimmerbys utveckling – den som inte kan inse det är antingen okunnig, förblindad eller drivs av andra syften.
Vad kostar Pippi?
Några gör också stort nummer av att kommunen betalar miljoner för att exklusivt få använda varumärken som Saltkråkan AB äger. De två ”varumärken” man diskuterar – Pippi Långstrump och Astrid Lindgren – är båda laddade med utomordentligt mycket goodwill och positiva värden och dessutom välkända över hela världen! I själva verket finns det nästan ingenting som kan mäta sig med de värden som Pippi och Astrid förmedlar. Jag är helt övertygad om att många företag och kommuner med glädje skulle betala åtskilligt mer än tio miljoner för att under så lång tid få marknadsföra sina produkter i Pippis/Astrids namn.
Vad som är rätt prislapp kan förvisso diskuteras, men frågan måste ändå ses i ett marknadsföringsperspektiv. Det kommunen nu är beredd att betala årligen (400.000 kronor) för att få marknadsföra sig med Pippi och Astrid Lindgren är lite drygt den summa som det kostar att annonsera över ett uppslag i Svenska Dagbladets söndagsbilaga vid två enstaka tillfällen. Den som tycker att det är för dyrt bör precisera vad som i så fall vore rimligt att betala för den exklusiva rätten att använda dessa varumärken. Det handlar nämligen inte bara om några Pippi-skyltar vid infarterna, som en del debattörer raljerar om – det handlar om kommunens möjligheter att på en rad områden och i en rad medier kunna marknadsföra sig med hjälp av de värden som Astrid Lindgren skapat. Som marknadsstrategi är det naturligtvis det enda rätta.
Inte bara pengar
Micael Glennfalk har försökt plocka poäng på att klassa kommunens ledande politiker som usla affärsmän. Må så vara. Men pilen träffar inte pricktavlan, för politiker ska inte vara affärsmän – deras uppgift är istället att hävda medborgarnas samlade intresse, på kort och lång sikt, se till samtliga värden som står på spel i en kommun och inte falla för frestelsen att göra snabba klipp eller tillfredsställa den opinion som för stunden väsnas mest.
Politikerna i kommunen gör dagligen usla affärer: dagis, bibliotek, äldreomsorg är några exempel. Ändå accepterar vi det, helt enkelt för att vi är överens om att det finns värden här i livet som inte kan redovisas i ett bokslut.
Frågan om försäljningen av Astrid Lindgrens Värld är just en sådan fråga, som inte enbart rör kronor och ören. Den är en kulturfråga i kommunen, den handlar om med vilken långsiktighet och stolthet vi i Vimmerby vill fortsätta arbeta i Astrid Lindgrens anda, vilka möjligheter vi ska ha att göra det och inte minst vilka vänner vi vill ha i det arbetet.
Att, som ledarskribenten Alf Wesik (7/10), på ett nedrigt och illasinnat sätt ifrågasätta hur moralen i Astrid Lindgrens familj är om 100 år visar på en total oförståelse för hur man bygger positiva och framgångsrika relationer. Jag har själv i två års tid haft glädjen och förmånen att samarbeta med familjen och kan enkelt konstatera att dess engagemang i Vimmerbys väl och ve ofta vida överstiger vad jag kan finna hos en del av kommunens egna invånare.
Man kan och ska förvisso diskutera enskildheter och detaljer i uppgörelsen. Många preciseringar återstår dessutom att förhandla. Men att nu, som Wesik, börja kräva att någon sorts grumligt ”förtroenderåd” inrättas för att påverka ägarnas hantering av Astrid Lindgrens Värld är knappast seriöst. Om det verkligen är en bra idé så borde man väl även skapa ett sådant ”förtroenderåd” för exempelvis… tja, varför inte Vimmerby Tidning?
Vad är alternativet?
Att Glennfalk inte vill ha nya konkurrerande hotell i Vimmerby är kanske begripligt.
Att Wesik tror att Astrid Lindgrens Värld inte skulle kunna flyttas till Tyskland utan att det blir kommersiellt tingeltangel är däremot obegripligt – varför skulle inte en lika seriös park kunna drivas i Hamburg (eller för den delen i Stockholm, den stad där Astrid faktiskt bodde i stort sett hela sitt vuxna liv) som i Vimmerby?
Och att det överhuvudtaget finns någon som tror att några lokala företagare skulle kunna plöja ner många friska miljoner och utveckla Astrid Lindgrens Värld i framtiden, utan att vilja plocka ut någon vinst och samtidigt betala fullt pris för rättigheterna är mer än obegripligt.
Huvudfrågan som både Glennfalk, Wesik och andra måste ta tydligare ställning till är: ligger framtiden för Vimmerby i en utvecklad nära relation till Astrid Lindgren-sfären eller inte?
Om svaret är nej – tala då om vad ni ser för andra verkliga alternativ.
Om svaret är ja – bidra då konstruktivt och engagerat i utvecklingsarbetet och se till att jordmånen för relationen blir så bra som möjligt. Jag är övertygad om att det gagnar oss alla.
Ty kommunens medborgare säljer nu tillbaka nästan hela sin Guldkalv till den gård som från början födde den och gödde den. Guldkalven får ny näring, nya friska klöver och kan växa sig större och starkare. Men trots att man sålt kalven kan medborgarna i kommunen ändå i många år framöver fortsätta att äta sig mätta på kalven, som vore den den isländska sagans galten Särimner.
Om inte det är en bra uppgörelse, så vet jag inte vad som är en bra uppgörelse.
Kjell Åke Hansson
vd i Astrid Lindgrens Näs AB
och boende i Vimmerby sedan två år
