Politikerkafé

IGÅR KVÄLL VAR allmänheten inbjuden till Astrid Lindgrens Näs för att ställa i stort sett vilka frågor man ville till kommun-ledningen. ”Politikerkafé” kallas tillställningen.

Kanske är det fel rubrik – man kan ju få för sig att det bara är politiker som får fika – men ändå blir jag förvånad över att inte fler tar chansen att få ett informellt samtal med kom-munens ledande politiker.

Hursomhelst: frågorna kretsade kring byggnationer, omsorg, rondeller, nedskräpning och annat. Men framförallt kring Astrid Lindgren och utvecklingen vad gäller kulturpolitik i Vimmerby.

Frågan om försäljningen av aktier i Astrid Lindgrens Värld redde kommunalrådet Carl-Axel Centerstig ut ytterligare en gång – och för varje gång blir det mer och mer uppenbart att det enda rätta för framtiden är att få in Astrid Lindgrens familj, genom Saltkråkan AB, som delägare.

Riktigt intressant blev det när diskussionen handlade om framtidens jobb i Vimmerby. Anders Enqvist från teatergruppen Komedianterna framhöll med kraft, att framtidens nya jobb kan skapas inom kultursektorn – om vi bara vill. Kultur har en särställning i Vimmerby (eller bör ha det!) tack vare kopplingen till Astrid Lindgren och det är viktigt att  förstå vilken kraft vi kan få i denna glesbygdskommun tack vare den kopplingen.

Själv är jag övertygad om att framtiden tillhör den som vågar satsa på kultur, utbildning och upplevelser. Vimmerby är en bit på väg, men det finns oändligt mycket kvar att göra: i skolorna, i kommunhuset, i kulturförvaltningen och inte minst på Astrid Lindgrens Näs och Astrid Lindgrens Värld. 

Jag tror alla i går i alla fall var överens om en sak: kaféet i Paviljongen är en av de härligaste platser som finns att mötas och samtala på. Om jag nu får skryta lite, vilket jag får, åtminstone här på bloggen. 

Har du inte varit i vårt fik än? Jamen, välkommen hit då! Bums!

Flyktingbarn och Astrid Lindgren

JAG UNDRAR JAG vad Astrid Lindgren hade tyckt om de senaste dagarnas debatt kring flyktingbarnen och Vellinge kommun? Ni vet, kommunen som vägrar ta emot ensamma barn på flykt från krig och elände, ens för en kort tid.

Ingen kan tala i Astrid Lindgrens namn – alldeles för många gör det – men låt mig säga så här; jag tror att hon med stor sympati hade läst den moderate riksdagskandidaten Hanif Balis debattartikel i Aftonbladet idag. Läs den, du också, här! 

Liksom migrationsminister Tobias Billströms artikel från igår, som du kan läsa här! Och varför inte, för balansens skull, det moderata kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungmans uttalande på Vellinge kommuns hemsida, som du kan läsa här!

Att Astrid Lindgren på sin tid tog strid för ensamma asylsökande barns rätt att få en fristad i Sverige vet vi redan.

Om kulturens betydelse

ETT LITET LÄSTIPS i all hast är ett inlägg på den lokale vimmerbypolitikern Peter Högbergs blogg. Där ger han sin syn på varför kultur har betydelse även i ett litet samhälle som Vimmerby, möjligen inspirerad av den föreläsning jag hade igår kväll här på Näs.

En annan skribent i Vimmerby som jag gärna läser med stor glädje är den unge Jakob Karlsson på Vimmerby Tidning. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon länk till hans krönikor, men den som har möjlighet bör absolut suga tag i en papperstidning och läsa. Inte minst hans referat/kommentar av den allsvenska finalen mellan Göteborg och AIK i helgen är en fröjd att läsa för den som gillar skrivkonst och god stilistik. En mycket lovande talang, hade man sagt om han spelat fotboll. Och det säger jag nu också: en mycket lovande författartalang! Håll utkik efter Jakob!

Läs Karin Nyman idag!

ASTRID LINDGRENS DOTTER Karin Nyman skriver idag en utomordentligt välformulerad och klargörande debattartikel i Vimmerby tidning, apropå försäljningen av Astrid Lindgrens Värld till Saltkråkan AB.

Orsaken är det misstänkliggörande och den smutskastning som Astrid Lindgrens efterlevande blivit utsatta för under en lång tid i debatten här i Vimmerby, inte minst från en av parkens grundare, Rein Soowik.

”Om Saltkråkan hade velat tjäna maximalt med pengar på Astrid Lindgren-parkrättigheter hade det idag funnits ett Astrid Lindgren-land i vardera Stockholm, Köpenhamn och Oslo, tre i Tyskland och tjugo fler mellan Polen och Kina” skriver Karin bland annat.

Det är därmed definitivt dags för Rein Soowik och andra att sluta misstänkliggöra familjens syften. För, som jag har hävdat hela tiden: familjens engagemang i den unika parken i Vimmerby är den bästa garanten för att kommunen kommer att fortsätta utevcklas. Det är än mer uppenbart efter Karin Nymans artikel.

Tyvärr finns i skrivande stund inte just hennes artikel upplagd på Vimmerby Tidnings hemsida.

Låt inte Astrid Lindgren bli slagträ!

I REFERATEN IDAG efter Sverigedemokraternas landsmöte kan vi läsa i både Expressen och Aftonbladet hur det främlingsfientliga partiet försöker kidnappa Astrid Lindgren och reducera hennes gärning till någon sorts myt om det ursprungliga Sverige.

Det är tyvärr inget nytt. Bland annat här i Vimmerby har vi sett hur Sverigedemokraterna i sina propagandastånd på marknader och torget sålt Astrids böcker, med en skyltning som uppenbart är ägnad att koppla Astrid Lindgren till partiets främlingsfientliga budskap. Det är både en skymf och djupt okunnigt.

För det första: Astrid Lindgren är inte en författare med ett program, det vill säga hon har inte skrivit böckerna om Bullerbyn eller Emil med avsikt att presentera ett svenskt idealsamhälle eller konservera ett gammalt samhällssystem. För att nu ta några exempel.

För det andra: när Sverigedemokraternas partisekreterare riktar ett ”tack till Astrid Lindgren för insatserna för den svenska kulturen” och säger att ”hennes kulturbevarande gärning är ofantligt stor”, så låter det sig möjligen sägas och ingen har väl något att invända mot det. Men när nästa andetag handlar om hur invandringen har förstört ”den svenska kulturen” så blottas en avgrundsdjup okunskap – eller är det ren illvilja? – om Astrid Lindgrens hållning i centrala frågor kring invandring, demokrati och hatideologier.

Denne partisekreterare verkar vare sig ha förstått Astrid Lindgrens litterära texter eller hennes starka politiska och ideologiska engagemang. Han har inte läst den djupa avsky mot rasism som Astrid Lindgren ger uttryck för redan 1950 i ”Kati i Amerika” och sedan konsekvent håller fast vid under resten av sitt liv. Han har en blind fläck vad gäller Astrids antinazistiska hållning under andra världskriget. Han har totalt missat hennes djupa och modiga engagemang för flyktingbarn och flyktingfamiljer.

Kort sagt: den Astrid Lindgren som i verkligheten var en stark humanist, tolerant, vidsynt, nyfiken och öppen försöker Sverigedemokraterna nu kidnappa och reducera till en nationalistisk portalfigur. Det kommer naturligtvis inte att lyckas.

Vårt arbete på kunskaps – och kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs blir nu ännu viktigare. Att intensivt lyfta fram den Astrid Lindgren som är sann: hon kommer aldrig att bli främlingsfientlig, aldrig bli provinsiell, aldrig bli inskränkt och intolerant.

Det känns mer och mer som en nationell angelägenhet att fortsätta arbetet med Astrid Lindgrens Näs; det kan inte i längden vila på några tusen vimmerbybors axlar att samla, studera och utveckla kunskapen om vad Astrid Lindgren i grunden står för!

Björn Wiman skriver idag i Expressen om fyra konstnärer som betytt mer än andra under svenskt 1900-tal: Evert Taube, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Till det skulle jag vilja påstå att Astrid Lindgren är den av alla svenskar som allra mest personifierar det svenska 1900-talet, genom sitt konstnärsskap och sin kraft att påverkar opinionen.

Det faktum att Astrid Lindgren inte längre lever ger sorgligt nog ett utrymme för sådana ohistoriska virrpannor som befolkar Sverigedemokraterna. Annars hade hon nog rutit ifrån själv. Och, tror jag, pulvriserat partiet.

Att tala med barn

IDAG VAR DET dags för den andra föreläsningen i den serie som vi i höst arrangerar här på Astrid Lindgrens Näs, i samar-bete med Växjö Universi- tet.

Doktoranden Anne Harju förmedlade många kloka tankar kring hur vi egentligen samtalar med barn. Ofta finns det fortfarande ett vuxenpers- pektiv och fortfarande har vi svårt att se barn som egna individer.

Anne Harju pekade på att vi vuxna ofta bär med oss en barlast in i samtalen med barn: dels att vi ser barn som ”becomings”, dvs som några som ska utbildas till att bli det vi förväntar oss av dem, dels att vi har schablon-mässiga tankar om hur barn resonerar i olika åldersgrupper och dels att vi faktiskt är överordnade. I kraft av att vi är vuxna har vi makt och styr ofta samtalen med våra barn onödigt mycket.

”Vet vi vuxna alltid bäst?” var en av de provocerande frågor som Anne Harju ställde. Och ja, det kan man onekligen fråga sig.

Själv tycker jag det är intressant med hennes iakttagelse att i många familjer beter sig barnen mer vuxet än föräldrarna. Och i andra familjer beter sig de vuxna betydligt mer barnsligare och mer oansvarigt än barnen.

Mitt i föreläsningen visade Anne också en av de bästa sketcher som gjorts i svensk television. Den som så tydligt visar våra förväntningar på barn och hur barn också försöker gå oss till mötes… även om det inte gick så bra i den här sketchen!! Klicka här!

Föreläsningen ingår i den serie kring barns situation idag, den serie som inleddes i maj med gästprofessor Mike O´Brien från Nya Zeeland och som avslutas i november med professor Tapio Salonen.

Vimmerby – en kulturkommun?

ÄR DET EN medveten kulturpolitik som styrt hur Vimmerby tagit hand om arvet efter Astrid Lindgren – eller är det mest en slump hur det har blivit?

Det var en av de kontroversiella frågor som Centrum för Kommunstrategiska Studier vid Linköpings Universitet ställde vid ett möte här på Astrid Lindgrens Näs i måndags. Kajsa Althén (i mitten på bilden) redogjorde på ett mycket målande sätt hur utvecklingen av Astrid Lindgrens Värld varit sedan starten – där kommunen, mer eller mindre utan egen önskan eller drivkraft, gått in i ett ägande av parken.

Detta ägande vill kommunen idag, med total politisk majoritet, göra sig av med, för att istället låta Astrid Lindgrens familj gå in som majoritetsägare. Naturligtvis det mest hållbara ägandet på sikt, både för att garantera att parken gör ”rätt” i förhållande till Astrids idéer och önskningar, men också för att säkra Vimmerbys framtida möjligheter att utvecklas med Astrid Lindgrens som bas.

Märkligt nog verkar boendenäringen och en del andra otydliga och ofta anonyma kritiker vara emot den utvecklingen, vilket i mina ögon är ungefär lika tokigt som att Älmhult skulle kämpa emot att familjen Kamprad fortsätter äga IKEA och ha kvar huvudkontoret i Småland.

Jag kan faktiskt inte se några argument som talar mot att även hotellen i Vimmerby på några års sikt skulle må mycket gott på den satsning som Astrids familj är beredd att göra på Astrid Lindgrens Värld.

CKS:s panel väckte också en intressant fråga om kulturpolitik. I en stad som faktiskt saknar ett renodlat kulturpolitiskt handlingsprogram - och där den enda lokaltidningen inte ens kan stava till kultursida, än mindre producera någon – så är frågan berättigad. Astrid Lindgrens Värld är ingenting annat än en kulturföreteelse, som Kajsa Althén sa vid mötet.

Sedan jag kom till Vimmerby har jag hävdat att kommunen borde utvecklas med kulturen som bas – en utveckling som skulle kunna bli mycket hållbar med den världsberömda Astrid Lindgren som grundpelare och som naturligtvis till slut också kommer att generera många jobb, nya företagsetableringar och stärka den handel och det företagande som redan finns idag i kommunen.

Först kommer kulturen - sen kommer näringslivet! Det är jag helt övertygad om och det har visat sig stämma på plats efter plats, världen runt.

Nu väntar vi på CKS:s slutrapport. Det blir spännande läsning!

Kulturutskottets Anne på besök

GLÄDJANDE NOG HAR vi på Astrid Lindgrens Näs märkt ett ökat intresse från den politiska sfären på riksnivå för vår verksamhet.

I fredags fick vi besök av Anne Ludvigsson (s) som är ledamot av riksdagens kulturutskott och för några veckor sedan hade vi Anders Åkesson (c) från samma utskott här.

Det är alltid stimulerande att berätta om vår verksamhet och våra planer, eftersom det alltid väcker beundran och nya tankar. Ofta möts jag av reaktionen: ”Och detta åstadkommer ni i lilla Vimmerby?”.

Anne Ludvigsson mötte pressen också, i form av Jimmy Karlsson från Vimmerby Tidning, och passade då på att hävda sin åsikt att en stor del av verksamheten på Astrid Lindgrens Näs är av nationellt intresse och också borde få stöd från statsmakterna. Jag tror också att hon åkte härifrån med insikten om att Astrid Lindgrens Näs på sikt kan utvecklas på många olika sätt som ett viktigt barnkulturellt centrum och besöksmål.

På bilden ovan ser du Anne Ludvigsson tillsammans med lokala partifötreträdare. Och en ivrigt jobbande reporter!

Fortfarande trångt för hönsen

BEFRIA HÖNSEN IGEN!  I en debattartikel idag i Svenska Dagbladet påpekar bland andra Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman att våra höns fortfarande i många avseende har det lika trångt som när Astrid Lindgren gick till storms mot djurhållningen i Sverige för tjugo år sedan.

”Idag, på påskafton, gör Sverige av med svindlande sex miljoner ägg i timmen. Det finns all anledning att stanna upp och fundera över var de äggen kommer ifrån. Två av fem hönor sitter fortfarande i burar så trånga att de inte ens kan sträcka på vingarna.” skriver debattörerna.

Läs hela artikeln i Svenska Dagbladet!

Fisigt, hönsägare!

ÖVER 50 000 BURHÖNS har fortfarande inte fått det nämnvärt bättre, trots att det nu gått tjugo år sedan den nya djurskyddslagen kom, skriver Dagens Nyheter idag.

Hösten 1985 startade Astrid Lindgren tillsammans med veterinären och forskaren Kristina Forslund en skarp och framgångsrik kampanj för djurens rätt. Det blev mängder av debattartiklar och framträdanden – artiklarna samlades sedan i boken Min ko vill ha roligt (härligt illustrerat av Björn Berg, förstås).

Resultatet blev den nya djurskyddslag som dåvarande statsminister Ingvar Carlsson 1987 överlämnade till Astrid Lindgren på hennes 80-årsdag. I Dagens Nyheter idag kan man se statsministern hemma hos Astrid Lindgren på Dalagatan.

Men i sin slutformulering blev lagen inte lika skarp som utlovats, och då lär Astrid ha tyckt att det var ”fisigt” av statsmakten att inte hålla löftena till Sveriges djur.

Nu har det alltså gått tjugo år sen dess. Och enligt Dagens Nyheters artikel finns det fortfarande åtminstone tre äggproducenter i Skåne som slåss med näbbar, klor och advokater för att INTE ge hönsen tillräckligt med reden, sprättmöjligheter, sovplats och utrymme. Med olika juridiska trix gör de tvärtom allt för att eländet ska bestå, förmodligen eftersom det är mer lönsamt att plåga än att vårda djuren.

Tyvärr framgår det inte i Dagens Nyheters artikel idag vilka äggproducenter det handlar om, men deras äggkartonger vill i alla fall inte jag köpa. Att producenterna inte frivilligt försöker göra det drägligt för de djur som skapar deras vinst är inte bara fisigt, det är rent skamligt!