SÅ ÄR DET då dags för vår utställningsproducent Anneli Karlsson att packa ner alla härliga illustrationer ur årets utställning ”Pippi på Pippi”.

Ni som inte hann med innan vi stängde utställningen i mitten av november får vänta till nästa år. Vi är i full färd med att planera och ta kontakter inför sommar-utställningen 2010. Jag lovar att den blir helt annorlunda än Pippi-utställningen, men minst lika spännande och varierad!

Det är med sorg i sinnet som vi skiljs ifrån flera av de roliga och fina illustrationerna. Vi har ju sett Pippi i japanska, amerikanska, slovenska, engelska och många andra skepnader – trots att Ingrid Vang Nymans fenomenala bilder är de vi är vana vid och älskar, så har jag under de här månaderna ändå blivit väldigt förtjust i de andra illustratörerna.

Några får vi behålla, som Lois L Glanzman´s livsbejakande och färgglada original till en amerikansk utgåva. Ni ser dom här på bilden intill.

Tack och farväl, Pippi! För den här gången, alltså, för hon dyker säkert upp här och där i vår vardag många gånger framöver.

IGÅR KVÄLL VAR allmänheten inbjuden till Astrid Lindgrens Näs för att ställa i stort sett vilka frågor man ville till kommun-ledningen. ”Politikerkafé” kallas tillställningen.

Kanske är det fel rubrik – man kan ju få för sig att det bara är politiker som får fika – men ändå blir jag förvånad över att inte fler tar chansen att få ett informellt samtal med kom-munens ledande politiker.

Hursomhelst: frågorna kretsade kring byggnationer, omsorg, rondeller, nedskräpning och annat. Men framförallt kring Astrid Lindgren och utvecklingen vad gäller kulturpolitik i Vimmerby.

Frågan om försäljningen av aktier i Astrid Lindgrens Värld redde kommunalrådet Carl-Axel Centerstig ut ytterligare en gång – och för varje gång blir det mer och mer uppenbart att det enda rätta för framtiden är att få in Astrid Lindgrens familj, genom Saltkråkan AB, som delägare.

Riktigt intressant blev det när diskussionen handlade om framtidens jobb i Vimmerby. Anders Enqvist från teatergruppen Komedianterna framhöll med kraft, att framtidens nya jobb kan skapas inom kultursektorn – om vi bara vill. Kultur har en särställning i Vimmerby (eller bör ha det!) tack vare kopplingen till Astrid Lindgren och det är viktigt att  förstå vilken kraft vi kan få i denna glesbygdskommun tack vare den kopplingen.

Själv är jag övertygad om att framtiden tillhör den som vågar satsa på kultur, utbildning och upplevelser. Vimmerby är en bit på väg, men det finns oändligt mycket kvar att göra: i skolorna, i kommunhuset, i kulturförvaltningen och inte minst på Astrid Lindgrens Näs och Astrid Lindgrens Värld. 

Jag tror alla i går i alla fall var överens om en sak: kaféet i Paviljongen är en av de härligaste platser som finns att mötas och samtala på. Om jag nu får skryta lite, vilket jag får, åtminstone här på bloggen. 

Har du inte varit i vårt fik än? Jamen, välkommen hit då! Bums!

…OCH GRANN I snålblåsten framför den förre detta prästgården här på Astrid Lindgrens Näs.

Idag satte vår tekniker Tobbe nämligen upp årets julgran och allt fler tecken tyder på att det snart är jul! I helgen var det premiär för vår ”julutställning” Jul i Bullerbyn, där vi byggt upp tre miljöer med möjlighet att lyssna på Astrid Lindgren när hon själv läser om Emils, Madickens och Bullerbybarnens jular.

Nu vill vi ha snö, så att novembermörkret flyr bort. Bort med grävådret bara, schjas!

…SOM VAR ANINGEN kortare än andra dagar och som innehållit en massa mejlskickande till samarbetspartners i Sverige och Danmark, samt en massa brevskrivande. En ganska vanlig dag på jobbet med andra ord.

Men också ett lunchmöte med Vimmerbys kulturchef Anders Eriksson, där vi resonerar mycket produktivt kring den gemensamma ambitionen att hitta nya samarbetsformer. Anders har en verksamhet med biblioteket, kulturskolan och stadens lilla museum Näktergalen och vi borde kunna hitta flera beröringspunkter framöver. Alla har ju visserligen alltid nog med sitt – den dagliga verksamheten på bibliotek, kulturskolan, skolan, museet och Näs kräver mycket tid och uppmärksamhet! – men det viktiga är nog att vi börjar resonera kring vad som kan göra Vimmerby attraktivt som kulturkommun i framtiden.

När vi gick ifrån den goda lunchen, så slog det mig att den nya Jul i Bullerbyn-miljö vi byggt upp, ja, den borde locka fler och fler nyfikna vimmerbybor. Och linköpingsbor, västerviksbor, mariannelundsbor, eksjöbor, växjöbor och… ja, varför inte en och annan stockholmare?

Välkommen du också. Öppet onsdag-söndag 11-15. Och snart börjar vi julguidningarna i Astrid Lindgrens bevarade barndomshem. Ring vår reception och boka plats: 0492-769400!

DET BLEV FULLSATT i Bullerbybarnens släde redan första dagen av vår ”utställning” Jul i Bullerbyn. Hela vårt kafé är nu omgjort till en lugn och skön jul-miljö, som redan många upptäckt!

De här tjejerna kom från Astrid Lindgrens skola och fick varm choklad och smörgås, innan de hoppade upp bland skinnfällarna och filtarna i Bullerbybarnens släde. I hörlurarna kunde de lyssna till Astrid Lindgren själv som berättade om färden till moster Jenny.

Men minst lika bra var att läsa högt ur de böcker som ligger i släden och att fantisera och leka om hur det faktiskt kunde kännas en gång för lägne sedan…

Idag skriver förresten Vimmerby Tidning om ”Jul i Bullerbyn” och på förmiddagen var Radio Kalmar här och pratade julupplevelser.

IDAG SKRUDAR VI om till julkostymen – vårt årliga arrangemang Jul i Bullerbyn öppnar i Paviljongen. Här ser ni vår tekniker Tobbe Persson ge de sista instruktionerna inför färdigställandet.

Julen var en viktig högtid för Astrid Lindgren, både när hon var barn här på Näs och som vuxen. I årets ”Jul i Bullerbyn” kan man titta in i tre miljöer som vi byggt upp i vårt kafé: Emils kök, Madickens finrum och Bullerbybarnens släde.

I varje miljö finns hörlurar, så barn och vuxna kan lyssna till Astrid Lindgrens egna inläsningar av julfirandet hos Emil, Madicken och Bullerbybarnen. Vi hoppas att det ska sätta igång fantasin och skapa en skön och avslappnad julstämning vid besöken här hos oss – och kanske också sätta lite perspektiv på vår tids prylintensiva julhysteri!

På nedersta bilden ser du vår utställningsansvariga Anneli Karlsson och marknadsförare Charlotta Lindkvist. Klockan 11.00 idag öppnar vi och då är det också pressvisning! Välkomna, ni som kan ha vägarna förbi.

IDAG HURRAR VI för systrarna på Näs - det vill säga Barbro, Gunvor och Eivor – som igår tilldelades Vimmerby kommuns kulturpris 2009!

Och gissa om det var välförtjänt! Det är tack vare Barbro Alvtegen, Gunvor Runström och Eivor Benson som vi har en så lyckosam verksamhet här i kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs. Systrarna är brorsdöttrar till Astrid Lindgren och förgyller ofta vår och våra gästers tillvaro, både genom att förmedla fakta och egna berättelser från sina liv tillsammans med Astrid och hennes föräldrar och syskon.

Det är tack vare systrarna som vi idag fått möjlighet att visa Astrid Lindgrens barndomshem för alla våra besökare – Astrid skänkte nämligen huset till syskonen och de har klokt nog bevarat det i ursprungligt skick sedan dess.

1983 fick Astrid Lindgren själv samma pris, förresten. Så gårdagens besked var en rolig uppföljare!

Så här lyder motiveringen till årets Kulturpris:

Systrarna Gunvor, Barbro och Eivor har under många år bedrivit ett aktivt arbete med att bevara och förvalta det unika arv de fått genom sin far Gunnar Ericsson och dennes syster Astrid Lindgren.

De har öppnat Astrid Lindgrens barndomshem och magasinet ”Boa” för besökare från hela världen. De har under en lång rad av år berättat om Astrid Lindgren, anordnat guidningar och medverkat vid programkvällar samt i media.

Gunvor, Barbro och Eivor och har genom mångåriga kulturinsatser bidragit till att befästa Vimmerby som Astrid Lindgrens stad och gett stadens invånare samt besökare en fördjupad upplevelse av ett världsberömt författarskaps grunder.

Så sant som det är sagt. Grattis än en gång – och jag hoppas att det också skvätter över på systrarnas män, Bertil, Leif och Bengt, som också är flitigt i elden när det gäller att levandegöra minnet av Astrid Lindgren och hennes familj här på Näs.  

Läs också artikeln i dagens Vimmerby Tidning.

PS. Bilden ovan föreställer ett annat högtidligt tillfälle, nämligen invigningen av kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs 2007, då Barbro Alvtegen guidade Kronprinsessan Victoria i barndomshemmet. DS.

…föddes Astrid Anna Emilia Ericsson i det lilla röda huset alldeles här intill. Det är en lång tid sedan, ändå känns hon så närvarande och levande.

Många med mig kommer ofta att tänka på Astrid Lindgren när det gäller brännande, aktuella frågor även idag. Att hon fortfarande är en referenspunkt för oss, att hon fortfarande kan stå som exempel, är egentligen helt enastående.

I dessa dagar diskuteras till exempel bokbranschens ”kris”, som dels orsakas av sämre försäljning (efter flera rekordår, nota bene) och dels av den nya tekniken med elektroniska böcker och digitala läsplattor.

Låt mig citera Astrid Lindgren:

Har boken en framtid, frågar man med jämna mellanrum? Ja, det kan man fråga. Men varför inte lika gärna: Har brödet en framtid? Och rosen och barnvisan och majregnet, hur är det med dem, har de en framtid? Den ena frågan är lika fåfänglig som den andra. Fråga istället: Har människan en framtid? Det kan man ju tvivla på i sorgsnare stunder. Men har hon det, så har boken det också. För har vi en gång vant oss att hämta vår fröjd och tröst i böckerna, så kan vi inte undvara dem. Alla människor vill ju inte läsa, men för många, många är böckerna lika nödvändiga som bröd och salt och kommer att så förbli, hur många finurliga kassetter och TV-apparater och andra ersättningsmedel vi än hittar på.

Så skriver hon i boken Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, hennes enda egentliga vuxenbok. Det hon skriver gäller än idag, är jag övertygad om.

Nya medier (som Astrid här ovan förutspår) behöver nödvändigtvis inte slå ut de gamla. Grammofonen tog inte död på några orkestrar, filmen tog inte död på radion, TV tog inte död på filmen, bilen tog inte död på hästen etc etc.

För visserligen kommer e-boken och läsplattan att ta marknadsandelar. Men boken som läsupplevelse och produkt kommer att stanna kvar, helt enkelt genom att vara en fulländad och tidlös produkt.

Läsplattor och e-böcker är säkert förträffliga för studenter och i vetenskapliga sammanhang; alla skikt av fördjupad information, bilder, filmer, ljud och annat man kan lägga ”under” texten och elektroniskt plocka fram med en touch, blir en stor tillgång.

Men det skönlitterära läsandet – som i och för sig några i kulturdebatten just nu dömer ut som passé – kräver inte denna komplexitet. Jag tror att människor alltid kommer att ha behov av berättelser, där en unik avsändare (författaren) talar direkt och exklusivt till en mottagare (läsaren).

Läser jag Bröderna Lejonhjärta vill jag som läsare få känna Astrids berättarröst stiga fram ur bokstäverna på papperet, jag vill njuta av Ilon Wiklands suggestiva bilder. Men jag vill absolut inte stanna upp och trycka fram extramaterial med information om exempelvis drakars historia i myt och verklighet eller ens göra ett virtuellt besök i Ilons ateljé.

Jag vill bara ha berättelsen direkt från Astrid och Ilon, rakt in i mig. Inget mer. Och till det är pappersboken överlägsen och kommer att så vara.

Just idag, på Astrid Lindgrens födelsedag, gör det mig extra glad att tänka på hennes livslånga entusiasm över ordets kraft och böckernas magi. Tänk vad en liten människa härifrån Näs har betytt. Tänk!

SKILLNADEN MELLAN DE barn som lever i familjer med goda ekonomiska förhållanden och de barn som lever i fattiga familjer blir allt större i dagens Sverige.

Det var ett av budskapen i professor Tapio Salonens föreläsning här på Astrid Lindgrens Näs i tisdags. Tapios framträ- dande avslutade den seminarieserie vi arrangerat tillsammans med Växjö universitet under hösten på temat ”20 år med FN:s barnkonvention – erfarenheter och utmaningar”. 

Tapio Salonen är professor i socialt arbete vid universitetet. Han har forskat kring barnfattigdom, utanförskap i välfärdssamhället och villkoren för de sämst ställda.

I föreläsningen talade han om utvecklingen i Sverige under de senaste 100 åren, då Sverige gått från att vara ett litet fattigt land i Europas utkant till att bli ett land i välstånd – som dessutom går i täten i frågor kring barns rättigheter.

Tapio betonade att för de allra flesta barn i Sverige har utvecklingen inneburit att barnen fått det bättre och bättre. Men mitt välståndet finns också barn som inte får ta del av den ekonomiska uppgången. Skillnaderna mellan de barn som har och de barn som inte har ökar.  

Forskningen räknar med att det fanns 229 000 fattiga barn i Sverige 2006, en siffra som tack och lov minskar något år från år. När barn tvingas leva under ytterst knappa ekonomiska villkor innebär det förstås ofta att de får svårigheter med utbildning, arbete etc senare i livet.

Därmed sätter vi punkt för den här omgångens föreläsningar i samarbete med Växjö universitet. Serien inleddes av gästprofessorn till Astrid Lindgrens minne, Mike O´Brien, från Nya Zeeland och följdes av föreläsningar av doktoranderna Anne Harju och Erika Lundby.

Nu skall Växjö universitet uppgå i det nya Linnéuniversitetet vid årsskiftet – vi hoppas och tror på ett utökat samarbete. Positiva diskussioner pågår och det ska verkligen bli spännande att se vad det landar i nästa år.

IDAG PÅ FÖRMIDDAGEN har vi haft ett litet sammanträde kring de 54 bidrag som deltar i Rotarys novelltävling för gymnasieelever i Vimmerby. Och minsann, vi hittade några riktigt bra pristagare!

I ”juryn” har jag suttit tillsammans med Jonas Forselius och Linnéa Nestor. På lördag offentliggörs vem som blir förstapristagare och vilka två som får dela på andrapriset. Jag garanterar att det blir tre på sitt sätt olika men mycket bra noveller!

Det som slog oss, när vi resonerade kring alla noveller, är att de här små berättelserna är som den moderna tidens skillingtryck. Precis som i de gamla skillingtrycken (som Astrid Lindgren för övrigt älskade att sjunga) råder här ofta ond, bråd död, sjukdom och elände. För att nu inte tala om föräldrar som super, misshandlar varandra och sina barn. Eller helt enkelt försvinner.

Vår tids fasor, samlade i en bunt noveller i en svart pärm.

Men framförallt slås vi av vilken modig och härlig berättarglädje här finns. Och en och annan elev är redan så drivna att det vore stor synd och skam om de inte fortsatte skriva av hjärtans lust resten av livet.