Vems är ansvaret?

Dagens Nyheters genomgång idag av svenska författar- och konstnärhem är varken fullständig eller i alla delar korrekt. Men den lyfter fram en viktig fråga, som jag tidigare kommenterat här – nämligen vem som bär det yttersta ansvaret för att ta hand om arvet efter betydande konstnärer? Och varför är staten inte en av de aktörer som spelar huvudrollen?

Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby är uppbyggt kring författarinnans intakta barndomshem. Den lilla röda stugan är i sig ett besöksmål, i synnerhet när vi nu visar hemmet från insidan för allmänheten. Verksamheten skulle kunna begränsas till just detta: guidningar i barndomsmiljön och i den atmosfär som betytt så mycket för Astrid Lindgrens världsberömda konstnärsskap. Då skulle förvaltningen ganska enkelt kunna skötas genom ett samarbete mellan Vimmerby kommun och familjen.

Men ansvaret sträcker sig längre än så, enligt min mening. Och då måste ytterligare medel till, från staten och helst också privata mecenater eller fonder. Bland annat.

Att ta tillvara på människors berättigade intresse för ett författarskap får inte inskränka sig till att enkelt visa upp ett hem. Vi måste istället sträva efter fördjupning, att levandegöra författarskapet genom forskning, diskussion, debatt och att sätta in det i nya sammanhang och hitta nya perspektiv.

Efter drygt ett år på Astrid Lindgrens Näs vet jag hur besökare av vitt skilda kategorier törstar efter kunskap, både om Astrid Lindgrens person och verk, om hennes samtid och om andra konstnärsskap som inspirerats av Astrid. Våra besökskategorier är inte bara nostalgiska turister eller devota beundrare. Vi gästas också av pedagoger, företagare, forskare, konstnärer och andra som söker kunskap och inspiration i sina respektive yrken.

Därför tror jag på den stora potentialen i ett utvidgat kultur- och kunskapscenter vid Astrid Lindgrens Näs. Eftersom det är den givna hemmaplanen, den plats där du kommer närmast källan och den plats där vi koncentrerat kan samla utbildning, forskning, arkiv, en genomlysande permanent utställning och skapa nya evenemang och utställningar som ger perspektiv.

Astrid Lindgren har haft ofattbar stor betydelse för Sverige. Hon har påverkat vårt inre landskap, hon har format omvärldens bild av Sverige och hon är i allra högsta grad idag huvudanledningen för många turister och forskare att besöka vårt land. Det vore inte orimligt att staten, i nationens intresse, tar en del av ansvaret för att fortsätta belysa detta märkliga och fantastiska författarskap på bästa sätt genom ett långsiktigt engagemang.

Några sakfel i DN:s artikel idag: det röda barndomshemmet ägs av Astrid Lindgrens brorsbarn, inte av hennes barn. Resonemang med Kulturrådet förs inte vad avser förvaltningen av barndomshemmet.

Den nya arbetsvecka som inledds idag är spännande, även i detta perspektiv. På torsdag inleds en nordisk konferens i Odense i Danmark kring just författar- och konstnärshem. Det ska bli oerhört spännande att dryfta just dessa frågor med kollegor som arbetar med HC Andersen, Ibsen, Strindberg, Blixen, Grieg med flera. Jag återkommer med intryck.

Näringsliv och kultur

”Jag fattar inte att det är så lätt att ge miljoner till Löfbergs Lila arena och Swedbank arena – men när det handlar om kulturarv är det tyst!”

Det säger Joachim Kuylenstierna, vd för byggjätten Diös & Kuylenstierna, i en artikel i Dagens Nyheter idag, apropå planerna på ett Ingmar Bergman-center på Fårö.

I dessa tider, när landet skakas av snubblande över häckar och rivna höjdhoppsribbor, kan man inte annat än hålla med.

Hade stat och näringsliv satsat lika gediget på kultur som på idrott och OS, så hade ingen blivit skadad, ingen rivit häck eller ribba. Satsningar på kultur varar länge, förstörs inte av slumpmässiga motgångar och ger tusenfalt tillbaka!

I Vimmerby vill vi fortsätta bygga en stabil och spännande kulturell verksamhet med Astrid Lindgrens gärning som grund. Vi vill bevara, utveckla och inspirera. Vi vill skapa ett kreativt, kvalificerat och folkligt kulturcentrum för upplevelse, debatt och litteratur. Vi vill vårda Astrid Lindgrens barndoms marker och landskap, föra kunskap vidare till nya generationer och verkligen ta tillvara på den gåva som Astrid Lindgren gett oss alla.

Men, som jag sagt tidigare: Vimmerbys kommuninvånare kan inte ensamma bära ansvaret för ett kvalificerat och seriöst Astrid Lindgren-centrum, inte ens med stöttning av sommarturismen. Vi behöver en stabil och seriös aktör, gärna från det privata näringslivet i kombination med statliga medel.

För som alla vet – Färjestad kan ramla ur elitserien, men det kan aldrig Astrid Lindgren!

Men Rasmus då?

Äntligen kom den, DN:s utlovade lista på 100 omistliga barnböcker. Nya och gamla klassiker i en hög, komponerad av DN:s kritiker. Därmed är första handsken kastad och jag gissar att listan kommer att diskuteras fram och tillbaka.

Astrid Lindgren är givetvis med på listan, med sina mest klassiska verk. Gott så. Men en titel saknar åtminstone jag: den mästerligt komponerade och gripande berättelsen om Rasmus på luffen.

Fast å andra sidan ser jag till min glädje att Gösta Knutssons Nalle Lufs håller ställningarna ända in i 2000-talet!

Är det något du saknar på listan? Kommentera gärna!

Kultur i periferin

Barbro Lindgren, Suzanne Osten, Arne Ruth m fl skriver en debattartikel i SvD idag, om behovet av en större satsning på kultur i skolan. Läs den – bland annat för att den pekar på den kulturella undernäring som finns i landsorten.

Vimmerby är en av de små kommuner som trots allt satsar en del på kultur, även om det i ärlighetens namn mest är en automatisk följd av Astrid Lindgrens livsgärning snarare än en hängiven och medveten lokal kulturpolitik.

Vår förhoppning är att Astrid Lindgrens Näs framöver ska få en roll som inspiratör och arena  för elever och lärare från skolorna i närområdet. Men jag önskar ändå att fler i skolans och politikens värld upptäcker den dynamik som finns i kultur. Jag är exempelvis förvånad över att berättandet, skrivandet och läsandet inte har större plats i undervisningen i en kommun som Vimmerby, med ett världsberömt författarskap som lokal inspiratör. Gymnasiet borde väl exempelvis ha ett skrivar- eller författarprogram, för unga människor som är nyfikna på skrivandet i alla dess former?

Varför är det så vanligt att man i kommun efter kommun drömmer om idrottsgymnasier, men så ovanligt att man vill ha ett kulturgymnasium?

Missa inte Astrids tavlor!

Nu drar höstsäsongen på gång på allvar – tack alla ni som besökt Astrid Lindgrens Näs i sommar! Och du som ännu inte har gjort det kan fortfarande se utställningen ”Astrid Lindgrens tavlor – konsten från hennes hem på Dalagatan” två veckor in i september!

     

Just idag fick jag i min hand en Allas Veckotidning från 1955 med ett hemma-hos-reportage från Dalagatan – och där på bilderna hänger ju all den konst vi har här idag, drygt femtio år senare!

Idag börjar vi arbetet med nästa sommars utställning, som vi hoppas ska bli en riktig händelse och attraktion – både för den konstintresserade och den som växt upp med sin Astrid Lindgren… mer avslöjas inte riktigt ännu!

Dessutom drar vi igång en mängd vardagligare höståtgärder: leriga gångar utanför Astrids barndomshem ska åtgärdas så att de klarar den ökande belastningen, vi ser över skyltar, fastigheter, gräsmattor, vi planerar marknadsföringen för nästa år etc.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort. För det blir tydligen ingen lång sommar om inte nån sätter fart.

Läslust!

Varför ska barn läsa? Dagens Nyheters nya artikelserie om barns läsning ställer en fråga som för mig har ett självklart, enkelt svar. Barn ska läsa för att det är kul!

Ur ett vuxet perspektiv finns det förstås andra skäl till att barn bör läsa. Bland annat de som Lotta Olsson radar upp i den första artikeln i DN (12/8), nämligen att läsning berikar barns språk- och bildsinne, fantasi, varseblivning och överhuvudtaget bidrar till att barn blir människor i en social mening.

Men i huvudsak ska barn – och vuxna – naturligtvis läsa av lust, åtminstone när det gäller skönlitteratur och berättelser. Jag tror också att de flesta fungerande barnböcker är skapade ur lust; nämligen författarens lust att berätta. Vi som ofta återkommer till Astrid Lindgrens texter ser hur oerhört lustfyllda de är, hur hon bubblar av lust att berätta och hur hon har en ohämmad förtjusning över språkets möjligheter och sin egen hejdlösa formuleringskonst.

Vad ska barn då helst läsa? God litteratur, förstås. Och vad är det? Astrid Lindgren skrev så här apropå frågan om hur en bra barnbok ska vara: ”Den ska vara bra.”

Precis så enkelt är det. Barn läser bra böcker, om de bara får chansen. De flesta barn upptäcker att läsning är lika spännande som hockey, lika uppslukande som tv, lika interaktivt som dataspel – om de som sagt bara får chansen.

I dagens sammelsurium av olika medier (radio, tv, film, datorer, ljudböcker, e-böcker och gudvetallt) så tror jag att boken ändå till sist vinner. Liksom det egna läsandet i lugn och ro och avskildhet. Jag vill återigen citera Astrid Lindgren, som efter att ha skrivit om klassikerna i sin egen bokhylla säger så här om kassettband (en gammal uppfinning, populär mellan 1960-1995 ungefär!) och andra liknande media:

Jag vill inte ha orden förmedlade av en utomstående röst som tränger sig emellan mig och författaren. Ord skrivna i ensamhet vill jag njuta i ensamhet och i den takt som passar mig.

Därför, för er som bara sett filmerna: nollställ hjärnorna och läs Pippi, Rasmus, Ronja och Bröderna Lejonhjärta igen, ensamma och i den takt som passar er! Ni får berättelser framsprungna ur lust.

Och som är bra!

PS. I Vimmerby pågår sedan ett år ”Projekt Läslust” för att öka det skönlitterära läsandet bland elever i högstadiet och gymnasiet. Ett bra projekt, där vi är med på ett litet hörn. DS.

Astrid Lindgren och John Ajvide

Människohamn är en av de böcker som gripit tag i mig under sommarens sträckläsningar.

John Ajvide Lindqvist har skrivit ännu en bok i dimensionen mellan liv och död, en bok om hur ett barn obegripligt försvinner på isen en kall vinterdag. Och om hur detta försvinnande öppnar upp ett spel mellan liv och död – eller mellan liv och ett annat liv, kanske? Läs själva!

Eftersom jag blev nyfiken på mer besökte jag författarens hemsida. Där hittade jag bland annat en enkel men väldigt rolig reklamfilm för boken, där John Ajvide Lindqvist själv bland annat avslöjar vilken betydelse Astrid Lindgren haft i hans liv – och varför hon nämns i hans bok!

Titta själv på http://www.johnajvide.se/manniskohamn/

Bergman på Fårö

Vad som till slut ska hända med Ingmar Bergmans fastigheter på Fårö är statens ansvar, hävdade Kerstin Vinterhed på DN Debatt (7/8). I själva verket borde frågan handla om vems ansvar det är att i framtiden levandegöra den konstnärliga gärningen efter att konstnären själv gått bort – och hur detta ska gå till.

I fallet Astrid Lindgren – vars konstnärskap är av minst samma globala mått som Ingmar Bergmans – bärs bördan vid barndomshemmet för närvarande av Vimmerby kommun och Astrid Lindgrens släktingar.

Att bevara ett världsomspännande konstnärskap ses ofta – inte minst från officiellt håll, men ibland även i kulturkretsar – som en plikt och snudd på belastning. Orsaken är förstås att det kostar pengar, oftast mer än vad det ger tillbaka i direkta intäkter.

Astrid Lindgrens författarskap är av obestridlig global betydelse. Hennes livsgärning har i en nästan ofattbar omfattning påverkat samtidens syn på barn. Hennes böcker läses ständigt över hela världen, hennes gärning rymmer många fler dimensioner än de mest kända och har ett djup som gör nya upptäckter möjliga även i dagens och morgondagens kontext. Forskning kring hennes skapande pågår på universitet och högskolor inte bara i Sverige, utan över hela världen.

Intresset leder redan idag många besökare hit till Astrid Lindgrens Näs. Kerstin Vinterhed har rätt i att människor dras till konstnärshem – i Astrid Lindgrens fall blir dragningskraften dessutom speciellt stor, eftersom hon så ofta skildrat sin barndom, hämtat berättelser just härifrån och själv så starkt präglats av de värderingar hon fick med modersmjölken. Hennes skapande sitter så att säga i väggarna och många besökare blir berörda, upplyfta och ännu mer nyfikna.

                                                                                                                     Astrid Lindgrens barndomshem på Näs

Men vem ska betala, när det faktiskt kostar mer än det smakar?

Den dåvarande (s)-regeringen satsade 1997 ”ett nobelpris” på 7,5 miljoner kronor för uppförandet av en utställningshall i Vimmerby, för att ära Astrid Lindgren på hennes 90-årsdag. Nu, drygt tio år senare, har det utvecklats till ett nytt kultur- och kunskaspcentrum kring Astrid Lindgrens barndomshem, med regelbundna visningar, konferensmöjligheter i den nya Paviljongen och ett kunskaspcenter under uppbyggand i den f.d. prästgården på Näs.

Men om det för statsmakten är relativt lätt att ta beslut om en enskild investering (20 miljoner anslogs ju t ex direkt till digitalisering med mera av Ingmar Bergmans livsverk vid hans bortgång), verkar det vara betydligt svårare att säkra finansieringen för driften på lång sikt. I alla fall om man, som på Astrid Lindgrens Näs, vill utvecklas till att bli något mer än bara ett ”enkelt” turistmål.

Jag är övertygad om att konstnärskap av Astrid Lindgrens och Ingmar Bergmans omfattning bäst bevaras genom att hållas aktuellt. Det räcker inte med att vi enbart bedriver museiverksamhet i deras gamla hem. Vi måste själva också vara skapande kulturinstitutioner – skapa diskussion, debatt, lyfta fram ny forskning, vara genreöverskridande och i vårt fall ett centrum för den livsviktiga barnlitteratur som har en av sina bottnar i Astrid Lindgrens skapande.

Det är inte ett ansvar som en enskild liten kommun kan eller skall bära. Det måste ligga i nationens självklara intresse att stödja och säkra en kulturverksamhet som utgår från ett så betydande enskilt konstnärsskap.

Idag är det skattebetalarna i Vimmerby kommun samt författarinnans släktingar som sörjer för att människor från hela världen får uppleva Astrid Lindgrens barndomshem och fördjupa sina kunskaper om hennes syn på barn, litteratur och samhällsdebatt. Utställningen ägs av Stiftelsen för bevarandet av Astrid Lindgrens gärning, men Stiftelsen finansieras i huvudsak i slutändan av kommunen.

Även om en del satsade skattekronor förvisso återvänder till kommunkassan via besöksnäringen, så är det knappast rimligt att den icke-kommersiella delen (forskning, utställningar, kurser, museisamling och bibliotek) i längden enbart skall belasta en liten ansträngd kommunkassa.

Det måste få finnas viktiga kulturinstitutioner av nationellt intresse utanför storstäderna. I fallet Astrid Lindgren i Vimmerby råder ett lyckligt samarbete mellan Astrid Lindgrens släktingar och kommunens bolag Astrid Lindgrens Näs AB. Det är gott och väl, men skall verksamheten utvecklas vidare – för att därmed också på bästa sätt kunna bevara och vårda Astrid Lindgrens gärning i framtiden – måste alla inse faktum: arvet efter Astrid Lindgren är en självklar nationell angelägenhet.

Kerstin Vinterheds artikel i DN: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=812442

Besök från Italien

Besökare från snart sagt hela världen passerar oss nu under sommaren. Ofta får vi då nya bevis för hur globalt betydelsefullt Astrid Lindgrens författarskap är. Anna Patrucco Becchi från italienska Genua gästade oss igår (6 augusti) och rapporterade om de stora manifestationer som ägt rum i Genua och Verona i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag förra året.  

A Vimmerby e ritorno var överrubriken på evenemangen, som innehöll allt från kvalificerade föredrag till aktiviteter för och med barn. I Italien är böckerna om Pippi Långstrump välkända och populära, men Anna Patrucco Becchi berättar att intresset för Astrid Lindgrens författarskap i alla dess olika nyanser är ökande.

Intressant är också att se att offentliga institutioner i Genua och Verona stått bakom finansieringen av Astrid Lindgren-jubileet i hög grad; såväl kommunen i Genua som stadens museum och konstmuseum finns med bland finansiärerna. (För övrigt består Veronas stadsvapen i stort sett av en svensk flagga!)

För oss är det ännu en liten bekräftelse på hur starkt Astrid Lindgren berör. Och att hon ensam också är en anledning till att många människor från hela världen reser hit till Vimmerby!

Regn och solsken

Solen skiner över Paviljongen på Astrid Lindgrens Näs på den här bilden, men just idag strilar regnet ner över Vimmerby!

Det borde betyda att fler människor vill krypa inomhus och till exempel se någon av våra fina utställningar eller hänga en stund i vårt inglasade kafé. Men det märkliga är att vi faktiskt inte märker skillnad på regniga dagar och soliga  – vi har ungefär samma antal besökare oavsett väder, förmodligen beroende på att beslutet att åka till Vimmerby för att möta Astrid Lindgren ”på riktigt” togs långt innan väderprognoserna gjordes.

De senaste dagarna har vi haft gott om besökare och trots regnet (som verkligen varit intensivt!) ser jag bara glada och nyfikna ansikten!   

Men givetvis är alla något gladare när solen skiner! I synnerhet under parasollerna vid kaféet!